Jens fortsatte sin väg i samma riktning han en gång valt, men mot ett stort kärr. Straxt invid det sprang en hjort fram; den vände sig om och fortsatte derpå sin flykt i jemn traf in emellan vassen, som växte omkring kärret. I det ögonblick Jens fick se hjorten, hukade han sig ned och kröp på händer och fötter intill kärret, dold af en temligen hög videhäck, som utgjorde gränsen emellan Restrup och den närgränsande egendomen. Han tänkte just krypa genom den, då han fick se en grön mössa, prydd med en silfverträns, röra sig på motsatta sidan. Strax derpå blef ett hufvud synligt, och en herreman sträckte fram öfre delen af kroppen, och tecknade åt Jens att han skulle vara försigtig. Jens nickade. Den fremmande pekade nedåt kärret, der man på en fläck mellan vassen varseblef en svag rörelse. Jens nickade åter och sträckte tre fingrar i vädret. Den fremmande sträckte fyra. Deråt runkade Jens på hufvudet. Den sista delen af detta tysta språk skulle beteckna hjortens ålder, hvartill man, som bekant, kan sluta af hornens spetsar. Sens hade sett tre, den fremmande fyra. Derpå fortsatte de båda jägarne sin väg, hvar på sin sida om häcken, tills Jens kom till ett ställe der den var genombruten af en gångstig. Här kröp han in till den fremmande. Går din bössa långt ? frågade denne. Alldeles oskäligt långt,, svarade Jens. Det gör min också.n ,Hvem af oss skall skjuta först? Ah nej, svarade Jens, som beständigt erinrade sig att han var på främmande mark. Det vill jag visst icke. Skjut ni först, och om ni ej träffar, skall jag nog söka göra mit bästa.n Båda jägarne fortforo, sedan denna öfver