besvaras af drottningen) med uppviglande af
det vankelmodiga folket mot Elias. Detta
utbryter omsider i den stormande kören: Må
han döl!, hvari textens kuperingar äro begag-
nade till ypperliga stämdispositioner; ett ener-
giskt unisono vid orden: han skall dö,! slu-
tar detta nummer. Elias flyr till öknen, och
utgjuter sin smärta öfver folkets otack uti den
herrliga arian: det vare nog. Denna berömda
komposition är skrifven i den renaste klas-
siska stil, och träffar en lycklig medelväg mel-
lan modern veklighet och antik stelhet; det
är en smärta, som böjer den starkaste själ i
stoftet; men det är en klagan, som röjer att
äfven den brutna kraften förblifver kraft. Det
-köna violoncellackompagnementet ger denna
komposition en egen rörande karakter. Mot
detta stycke bildar englarnes terzett: Lyft
ditt öga åter upp, den underbaraste kontrast;
de ljufva, klara harmonierna, uppburna blott
af tre qvinliga röster, frambringa en effekt af
himmelsk skönhet. Äfven den härpå följande
kören: Israels folks beskyddare af de pro-
feten omsväfvande englarne, är en komposi-
tion af det högsta behag; de båda motivernas
sammanflätning tillkännager den fulländade
mästaren. Sedan Elias på berget Horeb för-
nummit Guds befallning, att ännu en gång be-
straffa konungen, inträder den berömda storm-
kören, hvari den rikaste fantasi täflar med
den mest omtänksamma dispositionsförmåga,
och frambringar ett resultat, värdigt bådas
förening. Den följande Sanctus-kören, med
qvartett, är en bland verkets effektrikaste
nummer; hvaremot vi anse kör-recitativet Än
en gång begif dig neds, för mindre lyckadt.
Profetens kraft livas på nytt; han uttalar sitt
föryngrade nit i den vackra arian: Ja väl
skola bergen störtan, hvars uttrycksfulla melodi
lyftes af det obligata oboe-ackompagnemen-
tet. Profetens mission är fulländad; hans se-
ger öfver de affälliga, hans himmelsfärd skil-
dras uti den snillrika tonmålningen: Herrens
profet Elias frambröt som en ljungeldr.
Härmed slutar handlingen och det drama-
tiska intresset, och endast en slutkör hade
ännu bordt följa. Men Mendelssohn betrak-
tade saken, enligt hvad ofvan antydts, ur en
annan synpunkt, och innan slutkören inträder,
förekomma fyra nummer, innehållande re-
flexioner öfver Elias sändning, jemte profe-
tian om Messias. Med undantag af en qvar-
tett äro dessa nummer, såsom föga komponibla,
af mindre intresse. Slutkören, ehuru likale-
des ej bland verkets bästa nummer, saknar
dock icke kraft och effekt. Denna afmattning
mot slutet utgör skuggsidan af det eljest så
herrliga verket.
Körerna och ensemblerna bilda arbetets bä-
sta del; arierna äro, med undantag af Elias
egna, något svagare; det mattaste partiet ut-
göra recitativerna, isynnerhet de som sjungas
1 kör; och öfverhufvud anse vi denna Mendels-
sohns innovation ej för lycklig, emedan körens
nödvändiga ensemble är oförenlig med reci-
tativets obundna deklamation. Tvenne reci-
terade satser äro dock förträffliga, nemligen
det moment, då profeten kallar Israel till ber-
get Carmel, men hvars imponerade verkan
förlorade sig helt och hållet i det hastiga
tempot; samt gossens recitativ, då Elias be-
faller honom blicka efter regnmolnet.
Elias gafs första gången den 26 Aug. 1846
vid den stora musikfesten i Birmingham, un-
der Mendelssohns egen ledning. En londoner-
korrespondent skrifver härom bland annat:
det var en stor dag för festen, för konstnä-
rerna, för Mendelssohn sjelf; det var en epok
för konsten. Fyra dacapo i första delen och
ett lika antal i den andra, således åtta om-
tagna nummer, och kompositörens framro-
pande vid slutet äro vigtiga fakta, då man
vet, att kommitten uttryckligen förbehållit
s:g att allmänheten ej genom applåder måtte
yttra sitt bifall.
Elias är att räkna bland de märkvärdigaste
tonverk som någonsin frambragts, och endast
det bästa inom detta fack kan ställas vid
dess sida.
Verkets utförande sistlidne lördag var i
möjligaste mån vårdadt, och uppgiften kan
sägas vara löst på ett värdig: sätt. Den mel-
lan 3 och 400 personer starka besättningen
framkallade en imposant verkan af körerna,
och solopartierna gäfvos med möjligaste sorg-
fällighet. Hr Walins utförande af hufvudpar-
tiet utmärkte sig genom allvar och värdighet;
ingenstädes kunde man misskänna den red-
bare konstnären, den sannt musikaliske sån-
garen; endast skulle man någon gång kunnat
önska ett mera markeradt framlyftande af den
österländska sensualism, som stundom fram-
träder uti så stark dager, och hvars nedstäm-
mande (i andra delen) frambringar en så
vacker motsatsverkan. Ett serdeles musika-
liskt föredrag nedlade han uti den herrliga
arian: det vare nog! at arian sär ej Her-
rens ord c. tog sig mindre fördelaktigt ut,
måste tillskrifvas dess för hr W:s röst alltför
höga läge; äfven togs dess tempo nog fort.
— Mamsell Michal sjöng första sopran-partiet
(enkan, gossen, serafen) med mycken renhet
i stil och smak; hennes ypperliga stämma
frambragte de lyckligaste effekter. Endast i
enkans scen hade situationen erfordrat något
mera värma och energi i uttrycket. Äfven
mll Walin gaf altpartiet med mycken känsla
och ett lefvande musikaliskt uttryck. I detta
afseende må nämnas den rörande arian: Vc
dem, att från mig de vikas — Med synnerligt
nöje återhörde man hr Gänther (första tenor-
partiet), och med ännu större fann man att
hans röst snarare vunnit än förlorat på sin
långa hvila; skada vore om han för alltid
skulle hafva undandragit scenen sin utmärkta
talang. Hans föredrag af arierna, hans de-
klamation utmärkte sig nu, såsom förr, genom
—————————— R— —K—-———— RRRRERE-—E——