besvaras af drottningen) med uppviglande af det vankelmodiga folket mot Elias. Detta utbryter omsider i den stormande kören: Må han döl!, hvari textens kuperingar äro begagnade till ypperliga stämdispositioner; ett energiskt unisono vid orden: han skall dö,! slutar detta nummer. Elias flyr till öknen, och utgjuter sin smärta öfver folkets otack uti den herrliga arian: det vare nog. Denna berömda komposition är skrifven i den renaste klassiska stil, och träffar en lycklig medelväg mellan modern veklighet och antik stelhet; det är en smärta, som böjer den starkaste själ i stoftet; men det är en klagan, som röjer att äfven den brutna kraften förblifver kraft. Det -köna violoncellackompagnementet ger denna komposition en egen rörande karakter. Mot detta stycke bildar englarnes terzett: Lyft ditt öga åter upp, den underbaraste kontrast; de ljufva, klara harmonierna, uppburna blott af tre qvinliga röster, frambringa en effekt af himmelsk skönhet. Äfven den härpå följande kören: Israels folks beskyddare af de profeten omsväfvande englarne, är en komposition af det högsta behag; de båda motivernas sammanflätning tillkännager den fulländade mästaren. Sedan Elias på berget Horeb förnummit Guds befallning, att ännu en gång bestraffa konungen, inträder den berömda stormkören, hvari den rikaste fantasi täflar med den mest omtänksamma dispositionsförmåga, och frambringar ett resultat, värdigt bådas förening. Den följande Sanctus-kören, med qvartett, är en bland verkets effektrikaste nummer; hvaremot vi anse kör-recitativet Än en gång begif dig neds, för mindre lyckadt. Profetens kraft livas på nytt; han uttalar sitt föryngrade nit i den vackra arian: Ja väl skola bergen störtan, hvars uttrycksfulla melodi lyftes af det obligata oboe-ackompagnementet. Profetens mission är fulländad; hans seger öfver de affälliga, hans himmelsfärd skildras uti den snillrika tonmålningen: Herrens profet Elias frambröt som en ljungeldr. Härmed slutar handlingen och det dramatiska intresset, och endast en slutkör hade ännu bordt följa. Men Mendelssohn betraktade saken, enligt hvad ofvan antydts, ur en annan synpunkt, och innan slutkören inträder, förekomma fyra nummer, innehållande reflexioner öfver Elias sändning, jemte profetian om Messias. Med undantag af en qvartett äro dessa nummer, såsom föga komponibla, af mindre intresse. Slutkören, ehuru likaledes ej bland verkets bästa nummer, saknar dock icke kraft och effekt. Denna afmattning mot slutet utgör skuggsidan af det eljest så herrliga verket. Körerna och ensemblerna bilda arbetets bästa del; arierna äro, med undantag af Elias egna, något svagare; det mattaste partiet utgöra recitativerna, isynnerhet de som sjungas 1 kör; och öfverhufvud anse vi denna Mendelssohns innovation ej för lycklig, emedan körens nödvändiga ensemble är oförenlig med recitativets obundna deklamation. Tvenne reciterade satser äro dock förträffliga, nemligen det moment, då profeten kallar Israel till berget Carmel, men hvars imponerade verkan förlorade sig helt och hållet i det hastiga tempot; samt gossens recitativ, då Elias befaller honom blicka efter regnmolnet. Elias gafs första gången den 26 Aug. 1846 vid den stora musikfesten i Birmingham, under Mendelssohns egen ledning. En londonerkorrespondent skrifver härom bland annat: det var en stor dag för festen, för konstnärerna, för Mendelssohn sjelf; det var en epok för konsten. Fyra dacapo i första delen och ett lika antal i den andra, således åtta omtagna nummer, och kompositörens framropande vid slutet äro vigtiga fakta, då man vet, att kommitten uttryckligen förbehållit s:g att allmänheten ej genom applåder måtte yttra sitt bifall. Elias är att räkna bland de märkvärdigaste tonverk som någonsin frambragts, och endast det bästa inom detta fack kan ställas vid dess sida. Verkets utförande sistlidne lördag var i möjligaste mån vårdadt, och uppgiften kan sägas vara löst på ett värdig: sätt. Den mellan 3 och 400 personer starka besättningen framkallade en imposant verkan af körerna, och solopartierna gäfvos med möjligaste sorgfällighet. Hr Walins utförande af hufvudpartiet utmärkte sig genom allvar och värdighet; ingenstädes kunde man misskänna den redbare konstnären, den sannt musikaliske sångaren; endast skulle man någon gång kunnat önska ett mera markeradt framlyftande af den österländska sensualism, som stundom framträder uti så stark dager, och hvars nedstämmande (i andra delen) frambringar en så vacker motsatsverkan. Ett serdeles musikaliskt föredrag nedlade han uti den herrliga arian: det vare nog! at arian sär ej Herrens ord c. tog sig mindre fördelaktigt ut, måste tillskrifvas dess för hr W:s röst alltför höga läge; äfven togs dess tempo nog fort. — Mamsell Michal sjöng första sopran-partiet (enkan, gossen, serafen) med mycken renhet i stil och smak; hennes ypperliga stämma frambragte de lyckligaste effekter. Endast i enkans scen hade situationen erfordrat något mera värma och energi i uttrycket. Äfven mll Walin gaf altpartiet med mycken känsla och ett lefvande musikaliskt uttryck. I detta afseende må nämnas den rörande arian: Vc dem, att från mig de vikas — Med synnerligt nöje återhörde man hr Gänther (första tenorpartiet), och med ännu större fann man att hans röst snarare vunnit än förlorat på sin långa hvila; skada vore om han för alltid skulle hafva undandragit scenen sin utmärkta talang. Hans föredrag af arierna, hans deklamation utmärkte sig nu, såsom förr, genom —————————— R— —K—-———— RRRRERE-—E——