på has befallning jag går här. I dag är det en lyklig dag, och derföre sände också vår herre dig ut på min väg. Han visste nog att jag skulle bli glad att få se ditt lilla ansigte. Jens omtalade nu hvad som tilldragit sig hemma i hans stuga. Karin blef glad deröfver; non tog hans hand och tryckte den mellan sima begge. Hvart tar du nu vägen frågadle hon. Jag ämnar mig litet längre vesterut. Herrn der är gammal och låter djuren vara i fred, ty han näns icke skjuta dem, och derför hemtar jag nog mig en liten en dernere i skogsbacken. Du måste dock likväl taga dig väl tillvara Jens, ty det är folk på jagt der., År nej !n J8g mötte nyss en främmande herre., Hem var det? J:, det vet jag ej, han såg ut som en förnäm herre och var så vänlig. När vi möttes, sade han: God morgon lilla vackra flicka! Vänta litet! — Jag har ej tid, svarade jag, ty jaag måste hem., — Måste di hem, så helsav din käraste; och nu har jag gjort det. Farväl, Jens, och låt se att du aktar dig väl på nådig herrns gods., Farväl, hlla Karin, sade Jens. Tänk på mig. Med Guds hjelp kommer jag väl snart hem till er och då för jag med mig en hjort till trudgåfva., D:e skiljdes åt. Karin gick, utan att vända sig m; Jens stod qvar. S dig dock om efter mig, Karin, ropade han, då hon var kommen några steg ifrån honom Jag står ju och nickar åt dig., hg har så svårt att vända mig med byttan 2å hufvudet, svarade hon. Emellertid vänce hon med mycken lätthet ett vänlig och leende ansigte mot sin älskare, nickade åt honom och gick.