på has befallning jag går här. I dag är det
en lyklig dag, och derföre sände också vår
herre dig ut på min väg. Han visste nog att
jag skulle bli glad att få se ditt lilla ansigte.
Jens omtalade nu hvad som tilldragit sig
hemma i hans stuga. Karin blef glad deröf-
ver; non tog hans hand och tryckte den mel-
lan sima begge. Hvart tar du nu vägen
frågadle hon.
Jag ämnar mig litet längre vesterut. Herrn
der är gammal och låter djuren vara i fred, ty
han näns icke skjuta dem, och derför hem-
tar jag nog mig en liten en dernere i skogs-
backen.
Du måste dock likväl taga dig väl tillvara
Jens, ty det är folk på jagt der.,
År nej !n
J8g mötte nyss en främmande herre.,
Hem var det?
J:, det vet jag ej, han såg ut som en för-
näm herre och var så vänlig. När vi möttes,
sade han: God morgon lilla vackra flicka!
Vänta litet! — Jag har ej tid, svarade jag,
ty jaag måste hem., — Måste di hem, så
helsav din käraste; och nu har jag gjort det.
Farväl, Jens, och låt se att du aktar dig väl
på nådig herrns gods.,
Farväl, hlla Karin, sade Jens. Tänk på
mig. Med Guds hjelp kommer jag väl snart
hem till er och då för jag med mig en hjort
till trudgåfva.,
D:e skiljdes åt. Karin gick, utan att vända
sig m; Jens stod qvar.
S dig dock om efter mig, Karin, ropade
han, då hon var kommen några steg ifrån ho-
nom Jag står ju och nickar åt dig.,
hg har så svårt att vända mig med byt-
tan 2å hufvudet, svarade hon. Emellertid
vänce hon med mycken lätthet ett vänlig
och leende ansigte mot sin älskare, nickade
åt honom och gick.