makt, scom hans höga universella bildning,
hans öfviverlägsna exekutionstalang, hans per-
sonliga : anseende såsom verldsman, hans obe-
roende 3 yttre ställning tillförsäkrade honom,
till det z allmännaste populariserande af de äl-
dre mäststarne från Händel, Bach, Mozart, ända
till Beetkthoven. Att Bach i Tyskland och Eng-
land firirat en lysande återuppståndelse, att
hans klealaververk, såväl som Mozarts och Beet-
hovens :instrumentalmusik , ända till deras
smärre jpianopjeser, höra till den stående ord-
ningen för dagen och framkallat en bestämd
reform i den allmänna konstsmaken, är Men-
delssohns verk. Som tonsättare har han emel-
lertid rest sig sin mest ovanskliga minnes-
vård; mest betecknande äro utan tvifvel hans
andliga kompositioner och bland dessa för-
nämhligasst hans stora oratorier. Mendelssohn,
tillhörannde Israel genom börden, Kristenheten
genom 1val, och i lika mån hedrande båda,
har uti . Elias skildrat sina fäders religionslif,
för att ii Paulus framställa konflikten mellan
det sjunnkande Israel, hedendomen och den
segrandde kristendomen, och var slutligen sys-
selsatt I med motstycket till Elias, Christus,
hvars fuulländning döden vägrade honom.
I Eliaas glöder Orientens varma lif, hvars
pulsslagz märkas i hvarje del af dramat, men
der klasgar ock den milda smärta, som röjer
aningem om Zions fall; der framträder i full
storhet den ttankraft, som tillsluter himlen
för den törstande jorden, men der klinga ock
de ljufva anderöster, som midt uti öknen
hviska tröst och hopp åt den sörjande profe-
ten. Mendelssohn tyckes mindre haft för af-
sigt att gifva ett regelmässigt komponeradt
och i sig sjelft afslutadt drama, än fastmer
sin bjelites apoteos, som uti sig upptoge hela
hans offfentliga lefnad. Denna storartade id
har ham genomfört i kolossala dimensioner,
men ocik, till följd af sin plan, genom några
inflätade , dels lyriska, dels reflekterande
episoder stundom i någon mån stört total-
intrycket. Förra delen förnämligast är i hög
grad dramatisk: sedan profetens straffdom öf:
ver Isra:l är afkunnad, förena sig alla moti-
ver till att arbeta på dess upphäfvande.
Denna del har emellertid den egenheten att
icke börja med ouvertyren: för att gifva straff-
domen en framträdande betydelse såsom det
helas hufvudmotiv, inträder den först, ypper-
ligt delklamerad, samt ackompagnerad af ba-
suner. Härefter kommer ouvertyren, skrifver
i kontrapunktisk stil, samt i allvar och vär-
dighet, 1 dramatisk styrka jemförlig med dc
äldre nästarnes berömdaste saker; i storar-
tade drng skildrar den handlingens hufvud-
punkter, och öfvergår till kören Hör oss, Her-
re! hvari det nödställda folket anropar him-
lens barmhertighet: ett romantiskt skönt mo-
tiv med kontrapunktisk behandling målar med
lefvande sanning den ångestfulla situationen.
Af svagare verkan är deremot kör-recitativet:
Ren hafvet är förtorkadt! — Sopran-duetten
Z:on sträcker ut sin hand, är en bland dessa
underbara ingifvelser, der tonerna blifva ome-
delbara själsuttryck, der den artistiska beräk-
ningen tycks hafva tillkommit omedvetet.
Svårligen kan man tänka sig en skönare upp-
fattning; af detta moment, hvari de båda so-
pranernia i de oskuldsfullaste toner klaga öf-
ver Zioms smärta, uppburne af körens däm-
pade ljud: Herre, hör vår bön! i en annan
färg förrträfflig är ock folkets vilda utbrott:
Men heerren Gud det ej ser! jemte den derpiå
följandee högtidliga koralen. Sedan Elias dolt
sig vid bäcken Crith, inträder englarnes på
vackra melodiska effekter rika dubbelqvartett
ty han bjöd sina englars. Åter byter profeten
om visttelseort och begifver sig till Zarpath.
Scenen med enkan, hvars son Elias uppväc-
ker, är förträfMigt anlagd, men, med undan-
tag af början, något mattare i uppfinningen.
Den derpå följande lofsången Säll den mans
har de:emot en ganska älsklig melodi, som
höjes genom ett serdeles intressant violoncell-
ackompagnement. Nu inträder profetens scen
med konungen och folket, dem han bestraf-
far för deras afguderi. Denna scen bildar in-
ledningzen till hvad vi skulle vilja kalla förra
delens final, hvilken både till situation och
musikallisk behandling är rik på det lifliga-
ste intrresse, likasom på momenter af hänfö-
rande lkraft och skönhet- Baalspresternas tre
körer gifva en omvexling af den högsta ef-
fekt: den första, förträffligt behandlad för dub-
belkör, är full af triumferande tillförsigt; den
andra, helt kort, uttrycker en orolig förvå-
ning över gudens tystnad, och i den tredje
ropa d2 till det yttersta bragta presterna i
ursinnig förtviflan om bjelp från ofvan; de
båda generalpauserna, under hvilka de afbida
gudens svar, äro förträffligt anbragta, och vio-
linernas kaotiska figurer fulländataflans san-
ning? Nu framträder profeten och nedkallar
himlents eld till offret. Den härvid förekom-
mande koral-qvartetten är af utmärkt skön-
het, äfvensom Elias aria: ,är icke Herrens ord
likt en ljungeld, bör, för sin energiska karak-
ter, sin effektfulla behandling, räknas bland
de mest lyckade solopartierna. Altarian Ve
dem, att från mig de vika,, ehuru intressant
för sin kontrasteffekt mot Elias aria, uppe-
håller deremot den dramatiska gången. Sce-
nen med gossen, som blickar efter regnet, det
profeten nedkallat, är hållen i en ton af den
skäraste poesi. Sedan förbannelsen blifvit
häfd cch den törstande jorden uppfriskad, in-
faller rela folket med den jublande lofsången,
som gnom sin energiska rytm, sin praktfulla
instrunentation frambringar en utomordentlig
verkar.
Då första delens handling är så bestämdt
afslutad, så medför man ringare intresse till
den andra; dock väckes det snart åter af den
lifliga fart, som handlingen äfven här erhål-
ler. Profetens straffpredikan till konung Ahab
på has befallning jag går här. I dag är det
en lyklig dag, och derföre sände också vår