STOCKHOLM, den 14 Juni.
Utrikes Horrespondens-artikel.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Köpenhamn den 8 Juni.
Trots försöken att skrämma genom general-
fiskalsaktionerna mot pressen, trots förbuden,
trots cirkulärerna till myndigheterna och trots
såväl ministerens, som alla högt uppsatta em-
betsmäns sura miner, har grundlagens årsdag
blifvit firad rusdtomkring öfver hela landet
med mer eller mindre högtidliga fester, som
dock alla öfverglänstes af Köpenhamnarnes
folkfest i Dyrehaven, och — hvad som är
lika märkvärdigt — alla festligheterna hafva,
trots de uppretande polisåtgärderna, aflupit i
den fullkomligaste ordning. Det har ej lyc-
kats auktoriteterna på något ställe att, genom
finare eller gröfre machinationer, störa fester-
nas egendomliga pregel: kärlek och tillit till
konungen, och krig mot ministeren; och op-
positionen, som nu småningom kommit att
omfatta hela folket eller åtminstone alla he-
derligt sinnade män deribland, har derigenom
blifvit ännu fastare i sin ställning af legalitet
och lojalitet, hvarifrån de maktegande ej, utan
att två gånger tänka på saken, skola söka
fördrifva den. Föröfrigt har den närvarande
ställningen häri landet en utomordentligt stor
likhet med den i Frankrike, då man under
republiken arresterades för det man ropade
vive la repuödlique, och det ser derföre yt-
terst putslustigt ut, när justitieministern gehei-
merådet Örsted, i sin order till generalfiskalen,
talar om de skändliga insinuationer tidnin-
garne tillåta sig emot ministeren, genom att til
lägga detta ovilja mot grundlagen och lust
att kränka den. Örsted har för längesedan
fläckat sitt namn som statsman och har nu
slutat med att sätta en fläck på sitt anseende
som jurist genom den ofvannämnda skrifvel
sen till generalfiskalen, som är värre än det
värsta lagklyfveri, ett komplett juridiskt non-
sens. Man har derföre fällt det yttrande om
honom och hans berömde broder: Det är att
beklaga att Hans Christian Örsted dött så
snart, och att Anders Sandöe Örsted lefvat så
länge. Det låter litet härdt, men är dock ett
sant uttryck för den rådande stämningen.
Jag antydde nyss, att det nu var så långt
kommet att hvarje hederlig man, som ej på
grund af ålder eller personlig ställning är sla-
gen med blindhet. befinner sig i opposition
mot regeringen, och när detta faktum är kon-
stateradt, är det klart att oppositionen måste
organiseras, på det man icke måtte komma
att kämpa på en spridd linie och derigenom
möjligen utsätta sig för att motståndet på
några enstaka punkter brytes af makten, d.
v. s. de holsteinska bajonetterna. Till orga-
niserandet af en dylik förening har också en
inbjudning utgått på grundlagens årsdag, och
det är god utsigt, att denna inom kort tid
skall inbegripa i sig alla nationens goda kraf-
ter. Vi söka detta resultat ej blotti den för-
herrskande oppositionella stämningen, som
med glädje skall. begagna detta tillfälle at:
skaffa sig luft, utan också i namnen på dem som
utfärdat inbjudningen, hvilka äro en tillräcklig
borgen för att de hvarken äro blinda ra-
dikaler eller rabulister, och derföre skola
blifva i stånd att omkring gru: dlagens baner
samla alla dem som ännu dröja med att
ansluta sig till oppositionen. Af stor vig,
med afseende på vår framtida politiska stäl.-
ning, stall den ståndpunkt bli som bondevän-
nerna kymma att intaga vis å vis denna före-
ning. som bekant blefvo ledarne för detta
parti met slutet af förra riksdagen tvungna
att bryt. med regeringen , på hvars sida d
stått alltsedsn valstriden 1 Februari 1853,
och deras Aron, Techerning, vid samma till-
fälle öfvergaf dem. En eppell till medlem-
marne var derföre nödvändig och har äfven
blifvit gjord af sällskapets ordförande, pro-
kurator B. Christensen, men svaret är, i an-
seende till omständigheterna, vanskligt att
gifva. frågan är nemligen huruvida bonde-
vänchefena, som för ögonblicket äro full-
komligt eniga med det nationella partiet och
lika ifriga ministerstormare som de förr voro
ifriga mnistertillbedjare, skola hafva resigna-
tion nog att på förhand låta sin makt öfver
bondeståadet gå sig ur händerna och låta sitt
sällskap gå upp i den större föreningen. Det
kunde synas politiskt riktigt att göra detta,
först emedan de partikulära ståndsintressena,
till hvilkas bef ämjande bondevänsällskapet
ursprungligen stiftades, för ögonblicket allde-
les trädt tillbaka i bakgrunden, och för det
andra emedan den inflytelse som cheferna förr
utöfvat på bondeståndet håller på att försva-
gas, och det således skulle vara bättre att
godvilligt lemna makten ifrån sig, än att sc
den ryckas sig ur händerna. Det kan väl sy-
nas litet hårdt att sålunda nödgas bortgifve
en stor makt, när man är oviss om den nå-
gonsin mer skall återkomma i ens händer;
men å andra sidan skall man icke finna un-
derligt att det nationella partiet, som verkli-
gen icke har orsak att rosa bondvännerna fö:
politisk pålitlighet, fordrar några garantier,
förr än det samtycker till att låta det närva-
rande ofruktbara vapenstilleståndet mellan par-
tierna öfvergå i en allians, en koalition, en
fusion eller hvad man vill kalla det. Huru
än härmed må afiöpa, så är det här berörda
förhållande ett spörjsmål som inom kort skall
tränga sig fram på dagordningen, ty det är
bondevännerna som förstört riksdagens anse-
ende, — det är derföre också deras skyldig-
het att hjelpa til! att åter upprätta det, när
det konstitutionella systemet är i fara.
G.