STOCKHOLM, den 14 Juni. Utrikes Horrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 8 Juni. Trots försöken att skrämma genom generalfiskalsaktionerna mot pressen, trots förbuden, trots cirkulärerna till myndigheterna och trots såväl ministerens, som alla högt uppsatta embetsmäns sura miner, har grundlagens årsdag blifvit firad rusdtomkring öfver hela landet med mer eller mindre högtidliga fester, som dock alla öfverglänstes af Köpenhamnarnes folkfest i Dyrehaven, och — hvad som är lika märkvärdigt — alla festligheterna hafva, trots de uppretande polisåtgärderna, aflupit i den fullkomligaste ordning. Det har ej lyckats auktoriteterna på något ställe att, genom finare eller gröfre machinationer, störa festernas egendomliga pregel: kärlek och tillit till konungen, och krig mot ministeren; och oppositionen, som nu småningom kommit att omfatta hela folket eller åtminstone alla hederligt sinnade män deribland, har derigenom blifvit ännu fastare i sin ställning af legalitet och lojalitet, hvarifrån de maktegande ej, utan att två gånger tänka på saken, skola söka fördrifva den. Föröfrigt har den närvarande ställningen häri landet en utomordentligt stor likhet med den i Frankrike, då man under republiken arresterades för det man ropade vive la repuödlique, och det ser derföre ytterst putslustigt ut, när justitieministern geheimerådet Örsted, i sin order till generalfiskalen, talar om de skändliga insinuationer tidningarne tillåta sig emot ministeren, genom att til lägga detta ovilja mot grundlagen och lust att kränka den. Örsted har för längesedan fläckat sitt namn som statsman och har nu slutat med att sätta en fläck på sitt anseende som jurist genom den ofvannämnda skrifvel sen till generalfiskalen, som är värre än det värsta lagklyfveri, ett komplett juridiskt nonsens. Man har derföre fällt det yttrande om honom och hans berömde broder: Det är att beklaga att Hans Christian Örsted dött så snart, och att Anders Sandöe Örsted lefvat så länge. Det låter litet härdt, men är dock ett sant uttryck för den rådande stämningen. Jag antydde nyss, att det nu var så långt kommet att hvarje hederlig man, som ej på grund af ålder eller personlig ställning är slagen med blindhet. befinner sig i opposition mot regeringen, och när detta faktum är konstateradt, är det klart att oppositionen måste organiseras, på det man icke måtte komma att kämpa på en spridd linie och derigenom möjligen utsätta sig för att motståndet på några enstaka punkter brytes af makten, d. v. s. de holsteinska bajonetterna. Till organiserandet af en dylik förening har också en inbjudning utgått på grundlagens årsdag, och det är god utsigt, att denna inom kort tid skall inbegripa i sig alla nationens goda krafter. Vi söka detta resultat ej blotti den förherrskande oppositionella stämningen, som med glädje skall. begagna detta tillfälle at: skaffa sig luft, utan också i namnen på dem som utfärdat inbjudningen, hvilka äro en tillräcklig borgen för att de hvarken äro blinda radikaler eller rabulister, och derföre skola blifva i stånd att omkring gru: dlagens baner samla alla dem som ännu dröja med att ansluta sig till oppositionen. Af stor vig, med afseende på vår framtida politiska stäl.ning, stall den ståndpunkt bli som bondevännerna kymma att intaga vis å vis denna förening. som bekant blefvo ledarne för detta parti met slutet af förra riksdagen tvungna att bryt. med regeringen , på hvars sida d stått alltsedsn valstriden 1 Februari 1853, och deras Aron, Techerning, vid samma tillfälle öfvergaf dem. En eppell till medlemmarne var derföre nödvändig och har äfven blifvit gjord af sällskapets ordförande, prokurator B. Christensen, men svaret är, i anseende till omständigheterna, vanskligt att gifva. frågan är nemligen huruvida bondevänchefena, som för ögonblicket äro fullkomligt eniga med det nationella partiet och lika ifriga ministerstormare som de förr voro ifriga mnistertillbedjare, skola hafva resignation nog att på förhand låta sin makt öfver bondeståadet gå sig ur händerna och låta sitt sällskap gå upp i den större föreningen. Det kunde synas politiskt riktigt att göra detta, först emedan de partikulära ståndsintressena, till hvilkas bef ämjande bondevänsällskapet ursprungligen stiftades, för ögonblicket alldeles trädt tillbaka i bakgrunden, och för det andra emedan den inflytelse som cheferna förr utöfvat på bondeståndet håller på att försvagas, och det således skulle vara bättre att godvilligt lemna makten ifrån sig, än att sc den ryckas sig ur händerna. Det kan väl synas litet hårdt att sålunda nödgas bortgifve en stor makt, när man är oviss om den någonsin mer skall återkomma i ens händer; men å andra sidan skall man icke finna underligt att det nationella partiet, som verkligen icke har orsak att rosa bondvännerna fö: politisk pålitlighet, fordrar några garantier, förr än det samtycker till att låta det närvarande ofruktbara vapenstilleståndet mellan partierna öfvergå i en allians, en koalition, en fusion eller hvad man vill kalla det. Huru än härmed må afiöpa, så är det här berörda förhållande ett spörjsmål som inom kort skall tränga sig fram på dagordningen, ty det är bondevännerna som förstört riksdagens anseende, — det är derföre också deras skyldighet att hjelpa til! att åter upprätta det, när det konstitutionella systemet är i fara. G.