era än blotta afsigten att bättre ordna la-
rna angående tryckfriheten eller att undan-
aga friheten, urartad till sjelfsvåld, Kongl.
aj:ts aktning och grundlagens hägn. Manl D
å icke förvåna sig, om detta försök att sätta I om
, allmän grundsats, betingad och begränsad igai
undantag, dem man ännu icke har aning ige!
mn, väcker ovilja och farhåga för hvarje afl let
sgeringen föreslagen eller tillämnad förän- skär
ring i tryckfrihetslagen; om det icke närmar inn
tan fastheldre aflägsnar regeringen från upp-J att
rlelsen af hennes angifna önskan eller attå let
enom lagstiftningen sätta en gräns för tryck- till
ihetens missbruk,. Hvad som måste väckalsam
örundran är endast att, då Konungen ansett
ig af en oeftergiflig pligt manad att gl
denna önskan till mötes,, Hans Maj:ts re- n
ering derför anvisat honom en väg, som le- -
ler alldeles åt motsatt håll. 5
Och hur är det väl möjligt att konungens
ådgifvare kunnat förbise allt detta? Hur är Lack
let möjligt att tio personer, som hafva det rå
öga förtroendet att vara ställda vid Konun- Cal
sens sida för att styra landet, kunnat under- ös
åta att inför H. M:t framställa de oundvik- ol
iga följderna af den proposition, för hvilken Va
ir justitiestatsministern bär författareansvar? -
Är det möjligt att bland dessa tio rådgifvare sve
let icke finnes någon enda, som tillräckligt -
cänner den enhälliga meningen hos borgare- och I utf
yondestånden, och säkert hos en mer än van- i
igt stark minoritet äfven hos adeln och preste- 1 rar
ståndet, för att kunna derom meddela Konungen låt
den upplysning, att det icke är tänkbart, att
propositionen i sitt nuvarande skick skullel
kunna vinna bifall hvarken vid denna ellerl ps,
någon påföljande riksdag; att dess framläg-1 ac
gande således är utan allt resultat; att ett af- da
elag derå skulle än ytterligare kompromettera I 4
både ministeren och konungamakten, och en- kv
dast åstadkomma farhågor och missförstånd, er
angående H. M:ts landsfaderliga afsigter,, -
hvilket ingalunda torde kunna tillintetgöras ut
genom frasen i den kgl. propositionen om S
regeringens fulla förtröstan, att dessa afsigter KR
pej skola af svenska folket och dess ombud -
misskännas,? Hur är det således förklarligt, tet
att hr justitieministerns samtliga embetsbröder
kunnat underlåta att göra dessa föreställnin-
gar mot antagandet af ett sådant förslag, utan
i stället låtit ledsaga detsamma med sitt un-
derdåniga tillstyrkande?
Konungens rådgifvare hafva redan förut un-
der denna riksdag haft en, såsom det oss
synes, temligen bitter erfarenhet genom det
enhälliga afslaget på den kgl. propositionen
till ändring i 61 8 regeringsformen. Man
tycker således att detta väl borde hafva ländt
dem till varning, och att de icke bort ånyo
blottställa sig för en lika stor förödmjukelse
och ett i samma mån allvarligare och dju-
pare grundadt missnöje, som yttranderätten
och tryckfriheten äro för nationen, utan all
jemförelse, vigtigare och dyrbarare än tull-
tariffen.
Man har sagt, att andra konstitutionela sta-
ters grundlagar endast upptaga den grund-
sats, och försäkran, att tryckfrihet eger rum,
men att bestämmelserna rörande utöfningen
af denna rättighet endast hafva helgden af
allmän lag eller kanske ännu bättre af kabi-
nettsorder. Vi äro icke obekanta med detta
förhållande; men vi veta också huru i många
sådane konstitutionela staertryckpressen blif-
vit behandlad, t. ex. i Frankrike, i Spanien,
i Preussen, (sedan detta land fick ett slags
konstitution); vi hafva sett huru det är på
god väg att gå i Danmark ?) med dess unga
frihet; vi veta derjemte att uti England tryck-
friheten icke finnes garanterad ens såsom
grundsats, hvarken i Magna Charta, i the Pe-
tition and declaration of Rights eller i Habeas-
Corpus-akten. Detta hindrar likväl icke att Eng-
land är det land, der yttranderätten, utan be-
hof af några laggarantier, är mer betryggad
Jän i något annat land i Europa. Hvarföre?
Jo emedan England har ett utbildadt parla-
mentariskt styrelsesätt, till hvars oundgäng-
liga attributer hörer en ful:komligt fri cch
sjelfständig, aktad och mäktig tryckpress.
Gif Sverige en förändrad representation och
låt det parlamentariska regeringssättet der bliva
häfdvunnet; och vi skola fästa mindre afse-
ende å garantiers bibehållande i grundlagen,
derför att man icke röfvsr ifrån oss tryckfri-
heten; ty detta är under sådana förhållanden
omöjligt, utan en revolution eller statskupp,
och då blir det temligen likgiligt om garan-
tierna finnas på papperet eller icke. Vi be-
döma här förhållandena sådana de äro, enligt
den grundlag. som 1809 års fosterländska
statshvälfning lyckades förskaffa vårt land.
Oenna grundlag har utan tvifvel många för-
tjenster, men genom bibehållandet af den för-
åldrade, odugliga och splittrande ståndsrepre-
sentationen har den i många fall beröfvats
förmågan att verka i sitt eget sy te. Genom
farhågan å ena sidan för konungamaktens
missbruk och, å den andra, för rådssristokra-
tiens öfvermod, innebär den åtskilliga motsä-
gelser, som förlama den konstitutionela sty-
relsens kraft, under det att den lemnar allt
för mycket spelrum åt inflytelserna utanför
densamma. Öaktadt de i grundlagen ned-
lagda garantier mot allenaregeringen och stad-
ganderna på papperet om den ministeriela an-
svarigheten, innebär dock, såsom erfarenheten
lärt oss, 1809 års regeringsforn inga oöfver-
stigliga hinder mot ett styrelsesätt, som kan
närma sig den förhatliga suveräniteten i sam-
ma mån man lyckas splittra riksstånden och
vill rådgifvare välja personer, som icke våga
eller Vilja motsätta sig en allenastyrande vilja.
Unier sådsna förhållanden har tryckfriheten
såsom den blifvit landet försäkrad i 1809 års
regeringsform . och 1812 års tryckfrihetsför-
ordning, en ojemförligt vigtigare betydelse
här i landet, än i andra sannfärdigt kon-
stitutionela stater. Den utgör nemligen nu-
mera under vårt statsskick den snart sagdt
enda, åtminstone den verksammaste garan-
tien för vår konstitutionela frih:t. Låt denna
garanti, denna kontroll, denna offentliga
granskning af regeringsåtgärderna, af repre-
sentationens förhandlingar och folkombuens
sätt att sköta sitt kall hafva varit borta; låt
pressen hafva varit tvungen till tystnad rö-.
rande samhällets stora både politiska, legis-
2) I värt brödrarike Norge, hvars exempel vi i detta
fall hört äberopas, innehåller likväl 100 ej min-
-
RA Et MH ÅA RA nn nn Rh VR
- AF -
a KA
s ee Ho Pp KR
Hara
tb rr AR vt 2
Ce