ilvad nade då vallt Datulllgatlv VID 208600
att regeringen framlagt icke blott en propo-
gition angående de stadganden rörande tryck-
friheten, som borde bibehållas eller erhålla sin
plats i grundlagen (hvilket i viss mån skett),
utan ock 2:o i sammanhang dermed ett för-
slag till särskild tryckfrihetslag, att antagas i
den ordning 878 regeringsformen stadgar, och
deruti de förändringar i nuvarande tryckfri-
hetsförordning, regeringen kunde anse nödiga,
blifvit framställda. En diskussion i ämnet
hade då kunnat ega rum med något slags ut-
sigt till framgång för den mening regeringen
hyser, att utur tryckfrihetsförordningen såsom
grundlag utesluta åtskilliga reglementariska
föreskrifter och straffbestämmelser, hvilka, i
viss mån modifierade eller skärpta, skulle
förflyttas till en särskild tryckfrihetslag med
icke större helgd än den allmänna kriminal-
lagen, till hvars stiftande eller förändring er-
fordras endast tre riksstånds beslut 1).
I sådant fall hade det väl varit oundvikligt,
att såsom grundlag bibehålla åtskilliga flera
stadganden än dem som finnas i n. v. rege-
ringsformen, samt framför allt att dertill icke8
foga sådana försåtliga tillägg, som satte grund-
lagen under den blifvande tryckfrihetslagen, lig
och gjorde den förra på sitt sätt beroende af hr
den sednare; men man hade då åtminstone
kunnat debattera saken; man hade vetat hvar-
om man skulle besluta, och icke, såsom nu,
så till sägandes bjudits att köpa obesedd vara.
Med den metod att gå till väga, regerin-
gen nu valt, är det deremot omöjligt för någon
representant, vare sig liberal eller konservativ,
som icke rent af önskar att tillintetgöra de garan-
tier för yttranderätten, nationen redan eger, att
tillstyrka bifall till ett förslag, som skulle helt
och hållet förrycka hela lagstiftningen i denna
lifsfråga för samhället, utan att dermed åstad-
komma det angifna ändamälet, att nemligen
psätta en gräns för pressens mycket öfverkla-
gade missbruk. Eller vi fråga: Om Rikets
Ständer antoge den nu afgifna propositionen,
på hvad punkt stode vi väl, i änseende till
en förbättrad lagstiftning för pressen? Jo pre-
cis på samma punkt som nu. Man hade vis-
serligen gjort undan omstörtnings- och ute-
slutningsarbetet, d. v. s. det negativa, men
det positiva, eller sjelfva förbättringsarbetet,
det stode ännu alltid åter. Den nu förelagda
ropositionen kan för hvilket fall som helst
icke komma att gälla förr än den blifvit gil-
lad äfven af Rikets Ständer vid nästföljande
riksdag, och innan dess skulle således något
förslag till förändrade föreskrifter i afseende
på t. ex. ansvarigheten för periodisk skrift,
sammansättningen af juryn, straffbestämmel-
serna ete. icke kunna framläggas enligt 87
RB. F. Deremot, om den nu gjorda proposi-
tionen afslås, åtminstone vid nästa riksdag,
hvad blifver då följden? Jo, att regeringen
först vid den då följande kunde föreslå de
förändringar i tryckfrihetsförordningen, hvilka
dock, efter hvad den kongl. propositionen
försäkrar, redan länge allmänt, lärer ansetts
erforderliga, men som, äfven om de öfver-
ensstämde med Rikets Ständers åsigter, likväl
icke under sådana förhillanden skulle kunna
antagas såsom lag för än vid riksdagen 6
eller 7 år härefter. Uider tiden hade det
påstådda onda, som ma har så brådtom. att
vilja bota, fått ohejdadtfortfara, endast i an-
seende dertill, att regerngen icke, i den ord-
ning grundlagen bjuder, begagnat sin rätt att
i tid föreslå förbättringar, utan åtnöjt sig med
en förberedande åtgärd, som knappt kan
tänkas hafva någon annan fördel än att tills
vidare befria styrelsen från det måhända nå-
got mödosammare försöket att utarbeta förslag
till en förbättrad tryckfrihetslag och som, be-
traktad i den isolerade ställning, hvari den
nu befinner sig, endast är att förlikna vid
ett slags opinionsyttring från regeringens sida,
hvilken sprider i hög grad misstroende och
missnöje, utan att kunna i och för sig leda
till något slags annat ändamål, än att göra
nationen allt mer och mer förvissad om de:
reaktionära system, hvilket bildar ett så bjert
afbrott till de tendenser, som karakteriserade
konung Oscars första regeringsår.
Hvad kan då vara orsaken till en så stark
förblindelse och fördöfning, att man på sam-
hällets höjder snart sagdt hvarken ser eller
hör? Att man icke ens synes begripa med-
len att söka närma sig sina egna ändamål, utan
gång efter annan vidtager mått och steg, som
ovilkorligen måste motarbeta och omintetgöra
dessa? Så t. ex. i tullfrågan: om regeringen
der föreslagit förbudens vpphäfvande, t. ex.
med en viss kort öfvergårgstid och för öfrigt
någorlunda lindriga tullsatser, månne hon
icke då hade stämt opinionen hos ständerna
långt mera efter sitt sinne eller rättare sagdt
långt mindre emot sig, än nuy då regeringen
framkom med ett förslag till ändring i 61 8
regeringsformen, åsyftande att der införa en
helt ny grundsats,, hvars antagande gjordes
till vilkor för förbudens upphörande? Som
bekant är, blef denna proposition afslagen af
alla fyra riksstånden, hvilka sedermera, i trots
af Kongl. Maj:ts yttrade vilja, afskaffat för-
buden och fastställt tullsatserna vida lägre än
troligen eljest hade inträffat. På samma sätt
kommer det utan tvifvel att-gå med proposi-
tionen angående tryckfriheten. Om regerin-
gen framkommit med ett förslag till en om-
arbetad och förbättrad tryckfrihetslag, t. ex.
i afseende på ansvarigheten för periodiska
skrifter, en förändring i juryns sammansätt-
ning, skärpt ansvar för angripelser mot en-
skilda personer m. m. s., som i vår n. Vv.
tryckfrihetsförordning kan tarfva rättelse, så
lider det intet tviffel att ett dylikt förslag
skulle hafva blifvit emottaget med sympatier
äfven från de liberale; det hade åtminstone
blifvit föremål för en liflig offentlig diskus-
sion, hvilken kunnat bringa begreppen i dessa
ämnen till mera klarhet och bestämdhet än
de nu ega, och sålunda möjligen, genom den
fria offentliga pressens egen medverkan ;
leda till det af alla rättsinnade önskade må-
let, att smädelsen, förtalet och den för-
såtligt framsmygande illviljan genom la-
garna må erhålla sin välförtjenta näpst. Men
1) Uti ett-sä ömtåligt ämne som detta bör det doct
ej förbises att allmän civil- occh kriminal-lag kan
enligt 21 och 88SSR.F., äfvem emellan riksdagarna
af konungen genom dess höggsta domstol erhöll:
förklaring, hvilken gäller intillddess den af tre riks
ständ omwillas. En hvar finner lätt hvilket farlir
— Arn nan nAmPRA PAA FM
AA AA mm - Bm --