— Med anledning af det förut omnämnda
Skenningemötet yttrar Örebro tidning:
Det är bekant att Östergöthland Blekinge och Skåne
äro de värsta tillhållen för bränvinsbränningsindustri-
en i Sverige. Det är härifrån som det öfriga landet
öfversvämmas af den olycksaliga varan, som bragt så
mycket elände öfver land och folk. Olyckligtvis är
också jordbruksnäringen i nämnde provinser så helt
och hället ställd på bränvinstillverkningen, att den
brytning, som måste blifva en oundviklig följd af öf-
vergången till ett annat jordbrukssystem, torde kom:
ma att derstädes kännas temligen påkostande; men å
andra sidan äro dessa provinser de rikaste i landet
och kunna fördenskull lättare än andra bära det ound-
vikliga, då landet icke kan längre finna sig vid att
förstöras för deras beqvämbghets skull. Emellertid
är det bedröfligt att se den modlöshet, för att icke
säga rasande förbittring, som intagit en del brän-
vinsbrännare i meranämnde provinser öfver Rikets
Ständers beslut i bränvinsfrägan vid innevarande riks:
dag, och de bemödanden som af dem göras för att
få beslutet upprifvet, eller af regeringen icke sank-
tioneradt. Så hafva nu omkring 200 landtbrukare d.
31 Maj hållit ett möte i Skenninge, der man, under
den mest irriterade sinnesstämning, beslutat petitio-
nera hos regeringen att icke sanktionera Rikets Stän-
ders beslut, hvarjemte det beslöts att uppmana till
likartade opinionsyttringar äfven på andra orter. Det
är förunderligt att den egna — icke verkliga men
skenbara — fördelen skall till den grad kunna för-
blinda eljest kloka menniskor, att de icke kunna inse
omöjligheten af att låta eländet längre fortfara. I
alla andra länder har man långt för detta tillgripit
repressiva åtgärder emot bränvinsmissbruket, och Eng-
land, Preussen och Norge hafva nu nyligen äter upp:
satt den redan förut höga skatten på denna vara. I
England, der jordbruket är uppirifvet till den högsta
höjd på jordklotet, är skatten flerfalldigt högre än
den nu vid riksdagen beslutade, och i Norge ett ibland
de fattigaste länder med ringa jordbruk har man just
i dessa dsgar uppsatt skatten till cirka 32 sk. rgs pr
svensk kanna. Häraf synes, att, huru man än vän-
der sig, man omöjligt ksn äberopa hvarken Sveriges
uppdrifna jordbruk eller landets fattigdom säsom svep-
skäl för eländets bibehållande ännu längre. Jordbruka-
rens ställning är nu också genom en följd af goda år
sädan, att han måste finna sig uti och kunna bära
det oundvikliga, samt rätta sig och sitt jordbruk der-
efter, till sin egen varaktiga nytta och hela landets
gagn och fördel. Regeringen är icke så svag, att
hon låter imponera på sig af några lumpna tillställ-
ningar i en fräga, der landets välgäng står på spel
emot några jordbrukares fördomar, egensinnighet och
försoffande maklighet att icke vilja ställa sitt jord-
bruk på ett förnuftigt sätt. När mötet helt ogeneradt
dekreterar, att husbehofsbränningen vore nyttigast, och
att fabriksbränningen måste bort, så torde vi få fråga:
strider icke detta snörrätt emot alla de i bränvins-
frägan till regeringen ingifna petitionerna och emot
alla hushäållningssällskapernas i riket uttalade menin-
gar? På hvilkas äsigter tycker man väl då att rege-
ringen bör fästa mesta afseendet, helst när hon der-
till har klart för sina ögon hvarthän husbehofsbrän-
ningen redan fört landet? Är det slutligen icke oför-
skämdt att, som hrr östgöthar göra, kalla sin hand-
tering för husbehofsbränning ?