ng till och med kan anmoda en Abd-el-
ader och en Bu-Maza att kämpa i sina leder.
Hvarföre utesluter man ur räkningen dessa
e vestra folkens odödliga förtjenster, då man
öretager sig att skildra deras politiska verk-
amhet, och hvarföre håller man sig uteslu-
ande till skuggorna? Månne det kommer sig:
leraf, att den östra makten, hvars politiskal
nissgerningar skola i den andra vigtskålen
ipptagas, beklagligen saknar nära nog alla
politiska förtjenster? Der är fel, men inga
lygder. Man håller sig derföre uteslutande
ill de förra, och glömmer de senare. Jem-
örelsen skulle eljest utfalla mindre fördel-
ktigt.
Ty, om Ryssland i våld och bedrägeri öf-
verträffar alla andra riken; hvilka förtjenster
nar det att åberopa för att motväga sina fel?
Har den ryska vetenskapen eller den ryska
konsten spridt någon glans öfver verlden?
Hvad har Ryssland gjort för att befrämja den
menskliga odlingen och friheten? Hurudan
är den lycka som de af Ryssland underkuf-
vade folk njuta? Försonas de med sitt öde?
Har Ryssland behandlat t. ex. Polens folk så,
att det förra kan uppmana sina polska mot-
ståndare att kämpa under de ryska fanorna?
Och månne den ryska lagstiftningen har spridt
några välgerningar till andra folk? Och huru
är det med den ryska religionen? Inom Ryss-
lands gränser täflar det religiösa förtrycket
med det medborgerliga, och andligt och verlds-
ligt slafveri utgör ju grundprincipen för det
ryska väldet.
Försnillning, förräderi och lögn äro så ut-
märkande för det ryska systemet, att man
sannerligen måste frukta för upphörandet af
all mensklig dygd, om detta system skulle i
längden blifva det rådande.
Så framstå förhållandena, om man vill göra
en ärlig jemförelse mellan de vestra makterna
och Ryssland. På det ena hållet finner man
visserligen, såsom hos allt hvad som är mensk-
ligt, stora fel, men vid sidan af dem de stör-
sta dygder, hvarmed något folk, sedan histo-
riens morgon, uppträdt; på det andra finner
man väl de största fel, men utan att motvä-
gas af några försonande ljussidor.
Och hvad nu de särskilda makternas poli-
tik angår i den närvarande striden, så är det
temligen ögonskenligt att de vestra makterna,
i öfverensstämmelse ej blott med deras egna
utan äfven med mensklighetens intressen, söka
att sätta en gräns mot det moskovitiska rikets
sträfvanden till verldsherravälde, och de ve-
stra makterna vädja för detta ändamål till de
andra folkens rättskänsla, bildning och fri-
hetssinne. Men hvad gör då Ryssland å sin
sida? Jo, under en falsk förevändning af
deltagande för den kristna religionens bekän-
nare i Turkiet, söker det att under sin despo-
tiska spira lägga de turkiska länderna, och
för att härvid desto bättre lyckas, användas
korruptionens alla medel för att tända upp-
rorslågan i det turkiska riket. Upprorets brand-
fackla belyser den väg hvarpå den moskovi-
tiska politiken framgår. Öfver afbrända byar
och städer, öfver högar af lik går denna po-
litiks triumfvagn, lastad med slafkedjor; och
ändock vill den pryda sig med kristna färger!
Aldrig förr i historien har lögnen varit så
djerf, som den nu är på den moskovitiska
politikens läppar.
Då svenska folket icke saknar kännedom
om dessa förhållanden, och då det af medfödv
instinkt sedan sekler tillbaka lärt sig at
frukta czarväldets politik, som tillfogat Svergt
så stora förluster, är det i sanning ett otack-
samt arbete för en svensk skriftställare at
just nu försöka att kasta tjocka skuggor pi
de vestra makterna, för att derigenom minsk:
det obehagliga intrycket af det becksvart:
östra mörkret. Det är också ett i vårt lanc
föga hedrande arbete; men det visar emeller-
tid att ingenting försummas för vissa syfte
måls vinnande, och vi ha derföre äfven å vå
sida ansett för en pligt att icke försumma at
gifva dessa försök den belysning de förtjena