STOCKHOLM, den 7 Juni. . . Utrikes Horrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 29 Maj. Jag har nyss genomliäst alla vära tidningar, Deåebats, Constitutionnel, Siecle, Presse, Assemblee nationale, Union, Garette de France, Univere, Patrie, Pars; och i afscende på innehållet af de underrättelser de meddela, har den ena icke ett ord mer än den andra. Lika enformiga som sjelfva innehållet äro äfven deras broderier, ithy att ingen ibland dem tillåter sig någon sådan prydnad, utan alla inskränka sig att, oftast under reservation mot tillförlitligheten, aftrycka alldeles enahanda telegrafdepescher eller postunderrättelser. Det är ingenting nytt att hos vår press finna denna karakter. Den existerar sedan lång tid tillbaka och går ända derhän, att våra parisertidningar gerna kunde bereda både sina läsare och sig sjelfva en stor besparing så i tid som penningar genom att förena sig om utgifvandet af ett enda blad, med titel: Alla tidnngars gemensamma innehåll, och detta blad skulle helt säkert vara i tillfälle att fullkomligt rättfärdiga sitt namn. Hvad är för närvarande det gemensamma innehållet i afseende på de tilldragelser som stå i samband med det stora föremål som absorberar alla andra? Ni känner detta innehåll lika väl som jag. Det är i första rummet det nya Wienerprotokollet. Har väl genom detta protokoll de engelskfranska och österrikisk-preussiska allianserna slutligen blifvit förvandlade till en quadrupelallians? Constitutionnel drager detta förhållande alldeles icke i tvifvelsmäl. De öfriga tidningarna, äfven de som företrädesvis äro regeringens vänner, instimms icke alldeles i denna triumfsång. Så mycket kan emellertid knappast betviflas, att icke den casus belli, som Österrike och Preussen uppställt för Ryssland, står så godt som för dörren. Ryssarnes plan vid Donau, som i början kunde förefalla dunkel, synes nemligen nu framträda fullt klar. — Allt antyder att de hafva för afsigt att öfverskrida floden vid Rustschuck, Turtukai och Silistria, der de koncentrerat betydligaste delen af sina stridskrafter. Uti en truppkoncentration på ifrågavarande punkter och uti de ansträngningar som riktas mot den sistnämnda, kan man svårligen misskänna en afsigt att marschera mot Balkan. Nåväl, utgör icke detta den af Österrike och Preussen uppställda casus belli. Å en annan sida är det säkert att Österrike börjar bedrifva sina rustningar i kolossal skala, hvilket gifver anledning förmoda, att detta rike tror sig stå vid ingången till händelser som, enligt dess förklaringar, komma att inveckla dess vapen i den pågående striden. Det bör tilläggas, att sedan omkring åtta dagar finner man i alla bref från Wien de bestämdaste försäkringar att endrägten mellan de fyra hofven nu är fullkomligt be-ästad, och det är en för ögonblicket ganska allmänt delad åsigt, att de fyra fanorna inom förloppet af en eller tvenne månader skola finnas förenade på slagfältet. Måtte händelserna bekräfta denna åsigt! Sakerna skulle då befinna sig på den pwrkt der de böra vara, enligt det enklaste rätsbegrepp och de klarast i ögonen fallande pditiska sanningar. Emellertid finnas ännu personer som påstå att Ryssland meddeht den österrikisk-preussiska alliansen fullt tillfredsställande förklaringar i afseende på sina strategiska rörelser på Donaus stränder. Att Ryssland afgifvit förklaringar är sannolikt. Ryssland afger ständigt förklaringar. Skada blott att de oföränderligen inskränka sig till det påståendet, att Ryssland alldeles icke gör hved det gör, att Ryssland alldeles icke tager hrad det tager. Ryssland har så för sed; men nan bör hoppas att Österrike icke skall vara dupe af ett förfaringssätt, som möter oss vid varje blick vi kasta på Rysslands historia. Im Österrike och Preussen sluta sig till förbundet och aktift ingripa i händelserna, då har Europa inträdt i sin sanna roll, och all sannolikhet är för handen att så skall ske. 1 politiken, liksom i allt annat, finnes en dold kraft som ganska välbetänkt ordnar pjeserna på schackbrädet. Man finner vid ringaste undersökning, huru den placerat dem på den europeiska kartan och hvilken regel som deraf härflyter med afseende på deras nationella allianser. Österrike, Preussen, Tyskland, äro måhända ganska naturliga allierade åt Ryssland, då oredan kämpar med ordningen; men då det gäller rättvisans strid mot orättfärdigheten, eller med andra ord, civilisationens strid mot barbariet (ty civilisationen är framför allt rättvisan och barbariet framför allt dess våldförande), då det gäller denna strid, säga vi, då se Österrike, Preussen, Tyskland uiti Occeidenten sin naturliga bundsförvandt, först och främst emedan då hvarken i politiskt eller geografiskt hänseende någon neutralitet är för dem möjlig, och vidare, emedan ett förbund med Ryssland då skulle vara detsamma som ett förbund mellan hunden och wvirgen. I ordningen näst efter det nya Wienerprotokollet och de slutföljder man deraf drager, kommer, efter hvad jag tror, de grekiska förvecklingarne närmast i ordningen i kedjan af de förhållanden af allmänt intresse som taga vår uppmärksamhet i anspråk. Att Frankrike och England under sakernas nuvarande ställning besätta Pireus, förefaller oss helt naturligt, och vi motse att detta steg skall oförtöfvadt utöfva ett afgörande inflytande.