SCHAMYL såsom fåltKerre, sultan och profet. Det är icke någon blott rå fanatism, som lifvar de kaukasiska stammarne. Dessa barbarer hafva teologiska skolor, hvilka i ideernas djerfhet och hårfin logik gränsa till det underbara. Nationalkänsla, i förening med religiös entusiasm, väcka hos det ensliga sinnet ett mystiskt känslosvall. Redan förtrettio år tillbaka fans det sådana mystiker hos lesghierna och tschetschenzerna. De islamitiska filosoferras och teologernas lärosatser voro icke obekanta för de kaukasiska ulemas. Sufismer eller ekstasteorien, hvarigenom de arabissa visa påstodo sig kunna träda i omedelbar förening med gudomen, hade inträngt i dessa krigiska trakter och bidragit att underblåsa den patriotiska lågan. Försjunkna i dessa berusande svärmerier, hade Daghestans ulemas bildat ett system, ett slags ny religion, eller snarare en naturlig utveckling af islam, en ny form af Muhameds lära, i hvilken de båda gamla sekterna, Omars och Alis, finna sin försoning, och hvilken nu utgör grunden, hvarpå den af Schamyl bildade staten hvilar. Den förste, som i Kaukasien framställde den islamitiska ekstasteorien, var Hadis Ismail, hvilken år 1823 meddelat sina läror åt Mollah-Muhamed, som i sin tur meddelat dem åt Khasi-Mollah, Schamyls hjeltemodige föreångare, och dymedelst i hans händer anförtrott Allahs flammande svärd. Enligt Hadis Ismails lärosatser, hade koranens gamla uttolkningar numera ingen gällande kraft; KhasiMollah vore sjelf lagen och ordet ofvanifrån. Han hade gemenskap med Gud, och de trogna måste alltid vara beredda att offra sitt lif för honom. Dessa troende och i syn