illa högst förvånande, att den första gång ans egentliga principaler, Rikets Stäner, begära och förordna, att han å deras ägnar skall utföra ett åtal, han, om än icke elt och hållet undandrager sig denna embetsligt, likväl fullgör den på ett sätt, som rent f skandaliserar hans hufvudmän; ty någon nnan karakter eller rubrik lärer väl knappt unna gifvas åthr justitieombudsmannens förök att snart sagdt försvara såsom grundwcsenligt,, om konungens rådgifvare afstyrkt ;erkställighet å ett Rikets Ständers beslut, på len grund att detsamma, enligt hvad genom idelns och pr steståndens protokoller händelsevis blifvit bekant, icke tillika omfattade de ft nämnde stånd dervid fästade vilkor. Till stöd härför har hr justitieombudsmannen insått uti en lika sofistisk som underhaltig pröfning af grundlagens bud i detta hänseende, lervid han likväl helt och hållet behagat slömma, att när två stånd stannat mot två rågan enligt 75 riksdagsordningen, förfal1; så vida neml. den varit af sådan beskaffenhet att den kunnat förfalla, hvilket, hvad len nu omtvistade angår, väl desto mindre lärer kunna bestridas, som vid nästföregående, eller 1848 års riksdag, sjelfva hufvudfrågan om sättet för räntornas utgörande, ansetts tunna förfalla (och således icke blifva föremål för förstärkt utskott) då adeln och presteståndet afslagit den kongl. propositionen härom, hvilken deremot af borgareoch bondestånden bifölls — flera andra likartade exempel att förtiga, då bivilkor eller tillägg till hufvudsakliga beslut ansetts såsom icke befintliga när två stånd stannat mot två — stt öde som hitintills företrädesvis drabbat sådana vilkor, dem de icke privilegierade borgsareoch bondestånden fästat vid sina beslut, bland annat, om anslag, utan att, Oss veterligen, konungens rådgifvare vid dylika tillfällen tillstyrkt att anslagen icke skulle itgå, emedan de af nyssnämnde stånd dervid fästade vilkor icke blifvit af Rikets Ständer godkända eller ens vid föredragningen omnämnt dylika vilkor, då desamma varit beroende af Kongl. Maj:ts beslut. Denna korta utredning torde för enhvar, som icke framför allt älskar sofismer, tydligenådagalägga oriktigheten af hr justitieombudsmannens antagande, att de vilkor adeln och presteståndet behagat stadga, för att derigenom söka hindra verkställigheten af ett utaf alla fyra riksstånden i hufvudsaken fattadt beslut, lagligen kunnat eller bort hindra en så beskaf fad verkställighet, eller deremot innefattat der ringaste betänklighet,. Således är det fara värdt, att hr justitieombudsmannen icke kan lyckas att, genom detta sitt embetsmemorial rädda de anklagade helst han i öfrigt förklarat, att om den nys omnämda betänkligheten saknade grund, all andra betänkligheter bort vika, och den ifrå gavarande verkställighetens vidtagande i un derdånighet tillstyrkas, samt att hvad här emot i förklaringen anföres, icke finnes inne hålla något verkligt skäl. Korollariet af allt detta är, att hr justitie ombudsmannen uti sitt ifrågavarande memo rial väl oförsvarligen illa utfört sina princi palers, Rikets Ständers, talan, men att tillik den advokatyr, han försökt för de anklagade icke heller kan anses särdeles hvarken fyr dig eller skarpsinnig. Således torde ma verkligen här å båda sidor kunna åberopa d gamla ordspråket: Gud bevare oss för vål vänner, nog ska vi hjelpa oss för våra f ender,. vv ee IR FH MM KK PM ee