illa högst förvånande, att den första gång
ans egentliga principaler, Rikets Stän-
er, begära och förordna, att han å deras
ägnar skall utföra ett åtal, han, om än icke
elt och hållet undandrager sig denna embets-
ligt, likväl fullgör den på ett sätt, som rent
f skandaliserar hans hufvudmän; ty någon
nnan karakter eller rubrik lärer väl knappt
unna gifvas åthr justitieombudsmannens för-
ök att snart sagdt försvara såsom grund-
wcsenligt,, om konungens rådgifvare afstyrkt
;erkställighet å ett Rikets Ständers beslut, på
len grund att detsamma, enligt hvad genom
idelns och pr steståndens protokoller händel-
sevis blifvit bekant, icke tillika omfattade de
ft nämnde stånd dervid fästade vilkor. Till
stöd härför har hr justitieombudsmannen in-
sått uti en lika sofistisk som underhaltig pröf-
ning af grundlagens bud i detta hänseende,
lervid han likväl helt och hållet behagat
slömma, att när två stånd stannat mot två
rågan enligt 75 riksdagsordningen, förfal-
1; så vida neml. den varit af sådan beskaf-
fenhet att den kunnat förfalla, hvilket, hvad
len nu omtvistade angår, väl desto mindre
lärer kunna bestridas, som vid nästföregående,
eller 1848 års riksdag, sjelfva hufvudfrågan
om sättet för räntornas utgörande, ansetts
tunna förfalla (och således icke blifva före-
mål för förstärkt utskott) då adeln och pre-
steståndet afslagit den kongl. propositionen
härom, hvilken deremot af borgare- och bon-
destånden bifölls — flera andra likartade
exempel att förtiga, då bivilkor eller tillägg
till hufvudsakliga beslut ansetts såsom icke
befintliga när två stånd stannat mot två —
stt öde som hitintills företrädesvis drabbat
sådana vilkor, dem de icke privilegierade bor-
gsare- och bondestånden fästat vid sina be-
slut, bland annat, om anslag, utan att, Oss
veterligen, konungens rådgifvare vid dylika
tillfällen tillstyrkt att anslagen icke skulle
itgå, emedan de af nyssnämnde stånd dervid
fästade vilkor icke blifvit af Rikets Ständer
godkända eller ens vid föredragningen om-
nämnt dylika vilkor, då desamma varit be-
roende af Kongl. Maj:ts beslut.
Denna korta utredning torde för enhvar, som
icke framför allt älskar sofismer, tydligenådaga-
lägga oriktigheten af hr justitieombudsmannens
antagande, att de vilkor adeln och preste-
ståndet behagat stadga, för att derigenom söka
hindra verkställigheten af ett utaf alla fyra
riksstånden i hufvudsaken fattadt beslut, lag-
ligen kunnat eller bort hindra en så beskaf
fad verkställighet, eller deremot innefattat der
ringaste betänklighet,.
Således är det fara värdt, att hr justitie-
ombudsmannen icke kan lyckas att, genom
detta sitt embetsmemorial rädda de anklagade
helst han i öfrigt förklarat, att om den nys
omnämda betänkligheten saknade grund, all
andra betänkligheter bort vika, och den ifrå
gavarande verkställighetens vidtagande i un
derdånighet tillstyrkas, samt att hvad här
emot i förklaringen anföres, icke finnes inne
hålla något verkligt skäl.
Korollariet af allt detta är, att hr justitie
ombudsmannen uti sitt ifrågavarande memo
rial väl oförsvarligen illa utfört sina princi
palers, Rikets Ständers, talan, men att tillik
den advokatyr, han försökt för de anklagade
icke heller kan anses särdeles hvarken fyr
dig eller skarpsinnig. Således torde ma
verkligen här å båda sidor kunna åberopa d
gamla ordspråket: Gud bevare oss för vål
vänner, nog ska vi hjelpa oss för våra f
ender,.
vv ee IR FH MM KK PM
ee