näste äfven jag, så vidt sig göra låter, åtskilja dem amt först upptaga den delen som rörer styrelsen och cklesiastikkoll.egium. Ecklesiastik departementet omfa! tar fyra serskildta öremål: 1) !tyrkoväsendet, 2) Cen allmänna undervisingen, 3) fattigoch 4) helsov ården. För den sistämnda finnes redan ett kelilegium. Det är för de e förra sorx ett sädant föttas, och hvavs behöflighet ör ådagalä ggas. Jag nar redan Kjort det för 30 r sedan, wi ett då frim trycket utgifvet förslag till wrättuingen af Sverges statsför.valtning, och till hvilet jag hö swisar dem som ilja taga närmare känneEb 0. detta ämne. Pär skall jag, för hvartdera e min de föremål, bott upptaga det hufvudsakliga min . då gjorda fr amställning, hvilken jag väsendtgen vidblifver, emedan hennes rigtighet bekräftats SS din. er!areD et under denna långa tid, hvilken till Oz del var. upptagen af mer eller mindre vidsträckta 4SSelsät ingar med ecklesiastika ärender. Under det katolska tidehvarfvet var konungens inflvande på kyrkan här såsom annorstädes nog ringa, emedan hon hade ett utländskt öfverhufvud, päfven. Hennes inhemske styresman, Upsala erkebiskop, var så sjelfrådig och mäktig, att han understundom afsatte konungen och, under namn af Sverges förste, förde dess styrelse. Hans närmaste man, biskopen i Linköping, antogs en gång till riksföreståndare och, när nägon sådan fanns af verldsligt stånd, undertecknade han allmänna beslut icke före, utan efter biskoparne. Gustaf Wasa bröt väl presterskapets makt, genom reformationens införande, och en stor del af det andeliga frälsets samt tiondens indragning. Men dermed var Catbolicismens inflytande icke undanröjdt, såsom händelserna under Johan III och Sigesmund ädagalade. Det besegrades dock af Carl IX, säsom folkviljans representant och det protestantiska presterskapets anförare. Men han var så litet det sednares beherrskare, att han för dess vilja mäste uppoffra sin egen benägenhet för den reformerta beköännelsen. Likväl sökte han, för kyrkaoch fattigvärdsärenders behandling, upprätta en embetsmyndighet, eller s. k. kyrkoråd, sammansatt både af andeliga och verldsliga män, hvarom konungens privilegier för presterskapet af är 1607 och hans afhandling med ständerna, vid samma ärs riksdag, förmäla. Hans store son och dennes skarpsynte rikskansler insägo äfven behofvet af en ecklesiastiköfverstyrelse, samt föreslogo Rikets Ständer är 1624, att tillsätta en sädan, under namn af öfver-konsistorium (eller consi storium generale). Det skulle utgöras till hälften af andliga och till hälften af verldsliga ledamöter, hvilkas hela antal borde liksom hofrättsledamöternas, vara 12. Deribland befunno sig riksdrotset och 2:ne riksråd ä ena sidan, samt erkebiskopen, med biskoparne i Westeräs och Strengnäs, ä den andra. Öfverkonsistorii föremäl voro bäde utarbetandet af en kyrkoordning och förvaltning af ecklesiastikverket i all mänhet, säsom omsorg att kättersk lära icke infördes, tillsyn öfver kyrkobruken, afgörande af tvister om presters tillsättning, af frågor om deras embetsfel eller försummelser, högsta domsrätt i kyrkosaker, samt värd om socknegängsmedlens förvaltning af konsistorierna m. m. Detta kollegii uppsigt öfver läroständet skulle sträcka sig till sjelfva biskoparne ej mindro i afseende på lära och lefverne, än på embetsförvaltningen. Öfver-konsistorio skulle tillförordnas en egen fiskal, som ärligen borde undersöka alla konsistoriernas göromäl. Biskoparne, hvilkas oberoende och an seende isynnerhet hotades af denna inrättning, och som icke ville att verldsliga män skulle få insteg i ett andeligt kollegium, satte sig af alla krafter mot denna inrättning, anförande till och med skriftens spräk, för att bevisa att de allena borde utgöra öfverkonsistorii ledamöter. Saken förevar vid 2:ne riksdagar, och ehuru ständerna i allmänhet tillstyrkte öfverkonsisterii inrättande, när dess instruktion hunnit närmare öfverses; så uteblef likväl verkställigheten för biskoparaes motstånd. Konungen som behöfde presterskapets biträde för ätt upprätthälla modet hos sitt fåtaliga folk, och lifva det till ständigt nya försakelser i de vidt utseende striderna med katolikerna i Pohlen och Tyskland, mäste emellertid läta saken falla, och han stupade snart. Efter hans död, förekom äter fråga vid 1634 ärs riksdag om generalkonsistorii upprättande, äfvenså vid riksmötet 1636, men förgäfves. Följden var att biskoparnes sjelfrådighet inom deras särskildta stift fortfor, och den synes hafva sträckt sig äfven till deras ringaste underlydande, ty dä Axel Oxenstjerna är 1645 blifvit grefve af Södermöre och gjorde för dervarande tjenstemän ett gästabud på Wärnanäs, föreslogs af en kaplan en skäl, hvari han skämtsamt tackade Gud för godt sjelfsvåld. Efter 30 åriga krigets slut väckte äter drottning Christina, vid 1649 ärs riksdag, fråga om generalkonsistorii upprättande, men erhöll ånyo ett undvikande svar. Jemväl under Carl X afhandlades samma fråga är 1659 utan påföljd. Då presterskapet under Carl XI:s minderärighet fortfor att uppträda mot rådet och adeln, säsom de öfriga ofrälse ständens mälsmän för reduktionsanspräken, vågade ej de styrande stöta sig med biskoparne. Emellertid ställdes, genom 1661 ärs kansliordning, kyrkoväsendets angelägenheter under kanslikollegium. I de eröfrade länderna upprättades likväl öfverkonsistorier, på den fot som förut är omtalad. Det i Sverge på riksdagarne församlade presterskapet ansåg sig, utan lagligt bemyndigande, för ett slags national concilium, som under namn af riks-konsistorium (consistorium regni) utöfvade domsrätt, och till hvilket man vädjade från domkapitlen. Carl XI begagnade presterskapet till att störta adeln och taga enväldet. Detta använde han väl till att är 1686 utfärda kyrko: ordningen och upphäfva rikskonsistorium, men han drog dock i betänkande att ytterligare inskränka väldet för biskoparne, hvilka så väsendtligen bidragit till utvidgningen af hans eget. Hans krigiske son hade, under sina ständiga utrikes fälttåg, icke rådrum att, oaktadt sin gudsfruktan, sysselsätta sig med ordnandet af kyrkans angelägenheter i hemlandet. Ulrika Eleonora och Fredrik I, de der för kronans erhällande underkastade sig hvilka eftergifter som fordrades, vägade ingalunda, mot presterskapet mera än mot nägot annat ständ, utsträcka konungamaktens anspråk. Den gamla sjelfrådigheten och osamman