näste äfven jag, så vidt sig göra låter, åtskilja dem
amt först upptaga den delen som rörer styrelsen och
cklesiastikkoll.egium.
Ecklesiastik departementet omfa! tar fyra serskildta
öremål: 1) !tyrkoväsendet, 2) Cen allmänna undervis-
ingen, 3) fattig- och 4) helsov ården. För den sist-
ämnda finnes redan ett kelilegium. Det är för de
e förra sorx ett sädant föttas, och hvavs behöflighet
ör ådagalä ggas. Jag nar redan Kjort det för 30
r sedan, wi ett då frim trycket utgifvet förslag till
wrättuingen af Sverges statsför.valtning, och till hvil-
et jag hö swisar dem som ilja taga närmare känne-
Eb 0. detta ämne. Pär skall jag, för hvartdera
e min de föremål, - bott upptaga det hufvudsakliga
min . då gjorda fr amställning, hvilken jag väsendt-
gen vidblifver, emedan hennes rigtighet bekräftats
SS din. er!areD et under denna långa tid, hvilken till
Oz del var. upptagen af mer eller mindre vidsträckta
4SSelsät ingar med ecklesiastika ärender.
Under det katolska tidehvarfvet var konungens in-
flvande på kyrkan här såsom annorstädes nog ringa,
emedan hon hade ett utländskt öfverhufvud, päfven.
Hennes inhemske styresman, Upsala erkebiskop, var
så sjelfrådig och mäktig, att han understundom af-
satte konungen och, under namn af Sverges förste,
förde dess styrelse. Hans närmaste man, biskopen i
Linköping, antogs en gång till riksföreståndare och,
när nägon sådan fanns af verldsligt stånd, underteck-
nade han allmänna beslut icke före, utan efter bisko-
parne.
Gustaf Wasa bröt väl presterskapets makt, genom
reformationens införande, och en stor del af det an-
deliga frälsets samt tiondens indragning. Men der-
med var Catbolicismens inflytande icke undanröjdt,
såsom händelserna under Johan III och Sigesmund
ädagalade. Det besegrades dock af Carl IX, säsom
folkviljans representant och det protestantiska prester-
skapets anförare. Men han var så litet det sedna-
res beherrskare, att han för dess vilja mäste upp-
offra sin egen benägenhet för den reformerta beköän-
nelsen. Likväl sökte han, för kyrka- och fattigvärds-
ärenders behandling, upprätta en embetsmyndighet,
eller s. k. kyrkoråd, sammansatt både af andeliga
och verldsliga män, hvarom konungens privilegier för
presterskapet af är 1607 och hans afhandling med
ständerna, vid samma ärs riksdag, förmäla. Hans
store son och dennes skarpsynte rikskansler insägo
äfven behofvet af en ecklesiastiköfverstyrelse, samt
föreslogo Rikets Ständer är 1624, att tillsätta en sä-
dan, under namn af öfver-konsistorium (eller consi
storium generale). Det skulle utgöras till hälften af
andliga och till hälften af verldsliga ledamöter, hvil-
kas hela antal borde liksom hofrättsledamöternas, vara
12. Deribland befunno sig riksdrotset och 2:ne
riksråd ä ena sidan, samt erkebiskopen, med bisko-
parne i Westeräs och Strengnäs, ä den andra. Öfver-
konsistorii föremäl voro bäde utarbetandet af en kyrko-
ordning och förvaltning af ecklesiastikverket i all
mänhet, säsom omsorg att kättersk lära icke infördes,
tillsyn öfver kyrkobruken, afgörande af tvister om
presters tillsättning, af frågor om deras embetsfel
eller försummelser, högsta domsrätt i kyrkosaker, samt
värd om socknegängsmedlens förvaltning af konsisto-
rierna m. m. Detta kollegii uppsigt öfver lärostän-
det skulle sträcka sig till sjelfva biskoparne ej min-
dro i afseende på lära och lefverne, än på embetsförvalt-
ningen. Öfver-konsistorio skulle tillförordnas en egen
fiskal, som ärligen borde undersöka alla konsistorier-
nas göromäl. Biskoparne, hvilkas oberoende och an
seende isynnerhet hotades af denna inrättning, och
som icke ville att verldsliga män skulle få insteg i
ett andeligt kollegium, satte sig af alla krafter mot
denna inrättning, anförande till och med skriftens
spräk, för att bevisa att de allena borde utgöra öf-
verkonsistorii ledamöter. Saken förevar vid 2:ne riks-
dagar, och ehuru ständerna i allmänhet tillstyrkte
öfverkonsisterii inrättande, när dess instruktion hun-
nit närmare öfverses; så uteblef likväl verkställighe-
ten för biskoparaes motstånd. Konungen som behöf-
de presterskapets biträde för ätt upprätthälla modet
hos sitt fåtaliga folk, och lifva det till ständigt nya
försakelser i de vidt utseende striderna med katoli-
kerna i Pohlen och Tyskland, mäste emellertid läta
saken falla, och han stupade snart. Efter hans död,
förekom äter fråga vid 1634 ärs riksdag om general-
konsistorii upprättande, äfvenså vid riksmötet 1636,
men förgäfves. Följden var att biskoparnes sjelfrå-
dighet inom deras särskildta stift fortfor, och den
synes hafva sträckt sig äfven till deras ringaste un-
derlydande, ty dä Axel Oxenstjerna är 1645 blifvit
grefve af Södermöre och gjorde för dervarande tjen-
stemän ett gästabud på Wärnanäs, föreslogs af en
kaplan en skäl, hvari han skämtsamt tackade Gud för
godt sjelfsvåld. Efter 30 åriga krigets slut väckte
äter drottning Christina, vid 1649 ärs riksdag, fråga
om generalkonsistorii upprättande, men erhöll ånyo
ett undvikande svar. Jemväl under Carl X afhand-
lades samma fråga är 1659 utan påföljd. Då pre-
sterskapet under Carl XI:s minderärighet fortfor att
uppträda mot rådet och adeln, säsom de öfriga
ofrälse ständens mälsmän för reduktionsanspräken,
vågade ej de styrande stöta sig med biskoparne.
Emellertid ställdes, genom 1661 ärs kansliordning,
kyrkoväsendets angelägenheter under kanslikollegium.
I de eröfrade länderna upprättades likväl öfverkonsi-
storier, på den fot som förut är omtalad. Det i
Sverge på riksdagarne församlade presterskapet ansåg
sig, utan lagligt bemyndigande, för ett slags national
concilium, som under namn af riks-konsistorium (con-
sistorium regni) utöfvade domsrätt, och till hvilket
man vädjade från domkapitlen. Carl XI begagnade
presterskapet till att störta adeln och taga enväldet.
Detta använde han väl till att är 1686 utfärda kyrko:
ordningen och upphäfva rikskonsistorium, men han
drog dock i betänkande att ytterligare inskränka väl-
det för biskoparne, hvilka så väsendtligen bidragit till
utvidgningen af hans eget. Hans krigiske son hade,
under sina ständiga utrikes fälttåg, icke rådrum att,
oaktadt sin gudsfruktan, sysselsätta sig med ordnan-
det af kyrkans angelägenheter i hemlandet.
Ulrika Eleonora och Fredrik I, de der för kronans
erhällande underkastade sig hvilka eftergifter som
fordrades, vägade ingalunda, mot presterskapet mera
än mot nägot annat ständ, utsträcka konungamaktens
anspråk. Den gamla sjelfrådigheten och osamman-