skåda maehineriet, öppnade en läst lucka, omkring
18 tum öfver vattenytan. Just då kom hastigt en
förfärlig by, en verklig tornado; fartyget kantrade
och vattnet forsade in genom det 2 fot stora hålet,
som öppnades inåt, så att det var omöjligt att stänga
det mot vattnet. Ericsson fylldes snart och sjönk
— en sorglig syn! — i 8 famnars vatten, der det
ännoa står med sitt däck 4 fot under vatten. Hon.
var assurerad, och just nu kan jag se frän fönstret
huru allt är förberedt för hennes upplyftande. Om
ett par timmar är hon åter flytande. Hon är natur
ligtvis skadad till inredning och machineri. Stående
i mjuk gyttja tros hullet vara oskadadt, men förlu-
sten faller lyckligtvis på assurans-kompaniet och ej på
egarne, som längesedan börjat ledsna och tvifla på
en lycklig utgång. Denna olycksdag var ändå en
triumfdag för Ericsson. Hennes profresa bevisade
utförbarheten af en vigtig uppfinning, som snart kom-
mer att göra en komplett revolution i ängnavigationen.
Hon gjorde 12 miles i timman, och machinen arbe-
tade med utmärkt precision och stadighet. Genom
att något förstora cylindrarnes föreningspipor, som be-
funnos för små, ansägo alla närvarande förståsigpåare
att hon med säkerhet skall göra ätminstone 15 miles
— och således kaloric-machinen, med så kort erfa
renhet, göra resan härifrän till Liverpool på cirka 18
å 24 timmars längre tid än de gamla ångbåtarne:
men med hvilken besparing af kol! — den vigtigaste
och utmärkande egenskapen i uppfinningen. Säsom
det visat sig af profresan, förtär hon i full fart 10:
12 tons på 24 timmar, då de andra ängbätarne af
samma lästetal förtära 100 åa 110 tons på samma tid
— d. v. s. hon gör resan öfver Atlanten med 900 å
1000 tons besparing i kol och 8 gånger sä liten ar-
betsstyrka. Inom kort får du höra om Eriessons
resa till Eng:and. Efter lång väntan och flera miss
öden och tvifvel, är man nu säker om snar och lyck
lig utgäng. Jag kan tala om allt detta med säker-
het, då jag genom min plats känner alla förhällan
den som röra Ericsson och haft tillfälle samtalc
med kompetenta domare, säväl vänner som fiender til:
uppfinningen.
H:ll Valerii konsert.
MH Adelaide Valerius, som efter någor
tids vistande i utlandet i förrgår uppträdde
för Stockholms publik, tillhör dessa sånger-
skor, hvilka i röst och föredrag ega en natur-
lig friskhet, ett okonstladt behag, som alltic
skall finna återklang. MI V:i stämma är ev
sopran af temlig styrka, ren och välljudande
timbre; dess behandling röjer visserligen öf-
ning och studier, ehuru ännu icke den konst-
messiga bearbetning, som erfordras för en
sångerska ex professo. I melodiska partier,
som ej erfordra alltför starkt uttryck, lyckas
hon bäst. - Sålunda sjöng hon grefvianans
aria (C-dur) ur F garo med smak och fir
nyansering; endast drillen ville icke arta sig
väl. Somnambula-arian deremot utföll min-
dre lyckligt, emedan MII V. ännu ej beherr-
skar koloraturen och icke heller eger den er-
forderliga energien i organ och föredrag. Af-
ven den naiva humorn i den Geijerska folk-
visan synes ej egentligen tillhöra MH V:
lynae, hvaremot hon i den omtyckta roman-
sen Vår och Kärlek (af H. Berens) träffad.
och fasthöll ett ganska rent och intagande
uttryck.
För öfrigt förekom en basaria af Righini
hvilken utan tvifvel tillhör de bästa solopje-
ser för bas, som någonsin skrivits, och a!
hr Willman sjöngs, nu, liksom för någon tid
sedan, på ett sätt som för framtiden lofvar
alit godt. Af hr dAubert hörde man en bril-
jant violinduo af Kalliwoda, hvari han med
sin kända artistiska förmåga utförde första
stämman, och med mycken precision sekun-
derades af sin skicklige elev, hr Dente —
och af hr Arnold gafs, nu såsom förr, med
utmärkt förtjenst, B. Rombergs ypperliga Ca-
priecio öfver Svenska folkvisor. — Såsom
deklamatoriskt in:ermezzo förekom Nicanders
sköna stycke Tassos död... Nicander är här
en musikalisk skald (ehuru just derföre ej
komponibel), icke blott genom sin melodiska
versbyggnad, utaa genom sina harmonierand:
bilder och eurythmien i deras sammanställ-
ning, genom det helas rena, symmetriska form.
Hr Swartz deklamation ställde dessa poemets
företräden i full dager: den rika modulatio-
nen i hans föredrag af de olika skiftande mo-
menterna, de mjuka öfvergångarne emellav
dem verkade ett totalintryck, hvari musikens
och poesiens effekter på det skönaste sam-
mansmiälte.
Konserten börjades med den praktfulla Leo-
nora-ouvertyren af Beethoven, och slutades
med en symfoni (A moll) af Gade, förut en
gång gifven denna säsong, och andra gången
framställande sig, om möjligt, ännu mindre
fattlig är den första. Känslorna utgöra, som
man vet, hufvudföremålet för musikens fram-
ställningar; nu är en känsla ej framställbar
till sitt innehåll, men väl till sin form; för
att sålunda gifva framställningen sanning, må-
ste den, såsom ett symboliserande af själsrö-
relserna, följa samma lagar som dessa; me-
lodien får ej vara en blott rytmisk tonforma-
tion, utan ett lefvande uttryck af en känsla;
dess genomförda utveckling, formen, med ett
ord, måste ega samma naturnödvändighet, sam-
ma organiska sammanhang, som gången af
våra själsrörelser; och denna natursanning är
det, som utgör den egentligaste hemligheten af
musikens verkningar, och bestämmer värdet
af dess produkter. Om nu tonverk, som mot-
svara dessa fordringar, öfverhufvud äro - säll-
synta, så skall man dock ännu mera sällan
finna musik, som genom nästan total brist på
melodi, på klarhet och naturlighet i formen,
längre aflägsnar sig från desamma, än de för-
sta och sista satserna i ofvannämnde symfoni.
Der konsten endast själlöst härmar naturen,
är den blott till hälften sann, och blir hvar-
dagsprosa; der den åter tager en väg, mot:
satt naturens, förstelnar den till en död me-
kanism, och detta synes oss vara fallet med
nämnde musik, såväl som med åtskillig an-
nan, tillhörande samma skola. De båda mel-
lansatserna (Andante och Scherzo) ega något
mera lif, mera organism, men äro dock för
mycket maniererade, för att gifva en alldeles
ren konstnjutning. Symfoniens exekution var
till alla delar ganska berömvärd.
Tr oo a: OL 2: I oo 0 MN vd RR