på dessa förhållanden och detta samband
grundades och som endast uti dem haft sin
rätta betydelse. Sannt är, att detta förslag,
som ttillstyrktes af hofrätten öfver Skåne och
Blekimge, afstyrktes af Götha hofrätt (Svea
hofrättt har ännu icke i denna stund blifvit
färdig; med sitt utlåtande öfver Civillagför-
slagett !!) samt jemväl af högsta domstolens
d. v. flesta ledamöter, (justitieråden Nybleus,
v. Rosån, Stråle och H. E. Rosenblad) hufvud-
sakliggen på den grund, att begreppen om arfve-
jorderns oafhändlighet vore med nationens åsigter
och tzänkesätt så införlifvade och sammanvux-
na, attt en total reform af dessa grundsatser icke
torde af folket mötas med bifall. Men vi be-
finna oss likväl nu en half mansålder framom
1827,, och man kan således icke taga för af-
gjordtt att hvad som då kunde sägas om fol-
kets tänkesätt eller rättare fördomar, kan,
med lika anspråk på sanningsenlighet, sägas
nu. Emellertid har lagutskottet icke haft nå-
got annat skäl för afstyrkande af det väckta
försleget, än upprepandet af dessa konserva-
tismens temligen utnötta skäl, och utskottet
har dervid tillochmed helt och hållet förbigått
det exempel, en motionär tagit sig friheten
anföra, angående lagförändringen vid 1843 års
riksd:ag, i afseende på den Ika arfs- och gifto-
rätten, efter landsrätt, emot hvilken jemväl
flera föregående riksdagars lagutskott haft till-
reds invändningen om det allmänna tänke-
sättett, folkets uråldriga begrepp och före-
ställnningssätt m. m. d., hvarom man dock icke
hört någonting sedan den beslutade förändrin-
gen fför mer än 9 år sedan genom ständernas
och lkonungens beslut infördes; tvärtom har
en alllmän belåtenhet försports med den nya
lagen. Vår bestämda öfvertygelse är, attför-
h:llandet skulle visa sig alldeles enahanda,
derest representationen och konungen öfver-
enskomme om en utvidgad testamentsfrihet,
hvarigenom tillika en mängd förhållanden, som
f.n., justi följd af gamla föråldrade arfslagar,
blifva allt mer och mer intrasslade och för-
virrade, skulle komma att ordnas. TLagutskot-
tet har fördenskull ganska väl kunnat taga
på sitt samvete synden emot den sedliga
grund., hvarpå lagen om arfvejord förmenas
hvila, om höglofl. utskottet i stället nu lagt
grunad till införande af en ny institution hvars
princcip utskottet förklarat sig böra gilla, de-
rest ifråga vore om stiftande af lag för ett ej
ordnaadt förhållande,. Emellertid lärer det
icke vara att hoppas, att under nuvarande
riksdlag komma till ett önskvärdt och normalt
resulitat i denna fråga. Man nödgas väl i detta
som i många andra fall, låta droppen falla
på stenen ännu både vid denna och måhända
tlera kommande riksdagar, viss om att det
rätta och naturliga ändock slutligen måste
vinn: seger. Lagutskottet har likväl redan
nu ansett sig böra taga ett steg till förändring
af testamentslagarne, och således föreslagit,
att, enligt stadsrätt, ärfd eller förvärfd fast
och lös egendom må i testamente bortgifvas
till hälften (i stället för endast 15), der bröst-
arfvinge lefver efter, men eljest utan inskränk-
ning. Vi vilja icke bestrida, att äfven detta
innebär en förbättring uti den nuvarande lag-
stiftningen, och vi vilja således långt ifrån
förkasta densamma, men vi kunna dock icke
inse, att detta förslag har något före räde
framtför det af hr Gustafsson i borgareståndet
moticonerade, hvilket går derpå ut, att testa-
mentssrätten för stad och land må, såsom arfs-
och jgiftorätten, blifva lika. Detta vore i vår
tanka, ett vida större och nyttigare steg.
Deriggenom inskränktes visserligen den nuva-
randee dispositionsrätten i stad öfver ärfd fa
stignet, från ! eller hälften till all sådan
fastighet, då arfvingar funnos till, men den
utvidlgades deremot högst väsendtligt i afse-
ende: å såväl förvärfd fastighet, som ärfd och
förvärfd ks pitalförmögenhet eller lösören, hv:l-
ket väl ändå alltid i stad måste anses så-
som den hufvudsakliga egendomen och sow
då gulle kunna borttestamenteras till hvem
man vill, äfven då bröst- eler annan arfvinge
fu:rs, endast med nödigt undantag för omyn-
dige barn, enligt 4 i 17 kap. ärfdabalken.
Uti lenna menmg har till och med den kon-
servtiva pluraliteten i högsta domstolen, som
ej vlle medgifva utsträckning af testamens-
friheten på landet, för 22 är sedan tillstyrkt er
förändring i arfslagen. Utan tvifvel skulle
också detta leda till mycken enkelhet och er
förändring i denna syfthing derjemte kunna
ske, utan att behöfva för bifall dertill äska
något särskildt medgifvande hos ridderskapet
och adeln, i afseende på dess med privilegii-
helgd omgärdade rätt att få fritt disponera
öfver sin aflingefastighet i städerna.