på dessa förhållanden och detta samband grundades och som endast uti dem haft sin rätta betydelse. Sannt är, att detta förslag, som ttillstyrktes af hofrätten öfver Skåne och Blekimge, afstyrktes af Götha hofrätt (Svea hofrättt har ännu icke i denna stund blifvit färdig; med sitt utlåtande öfver Civillagförslagett !!) samt jemväl af högsta domstolens d. v. flesta ledamöter, (justitieråden Nybleus, v. Rosån, Stråle och H. E. Rosenblad) hufvudsakliggen på den grund, att begreppen om arfvejorderns oafhändlighet vore med nationens åsigter och tzänkesätt så införlifvade och sammanvuxna, attt en total reform af dessa grundsatser icke torde af folket mötas med bifall. Men vi befinna oss likväl nu en half mansålder framom 1827,, och man kan således icke taga för afgjordtt att hvad som då kunde sägas om folkets tänkesätt eller rättare fördomar, kan, med lika anspråk på sanningsenlighet, sägas nu. Emellertid har lagutskottet icke haft något annat skäl för afstyrkande af det väckta försleget, än upprepandet af dessa konservatismens temligen utnötta skäl, och utskottet har dervid tillochmed helt och hållet förbigått det exempel, en motionär tagit sig friheten anföra, angående lagförändringen vid 1843 års riksd:ag, i afseende på den Ika arfsoch giftorätten, efter landsrätt, emot hvilken jemväl flera föregående riksdagars lagutskott haft tillreds invändningen om det allmänna tänkesättett, folkets uråldriga begrepp och föreställnningssätt m. m. d., hvarom man dock icke hört någonting sedan den beslutade förändringen fför mer än 9 år sedan genom ständernas och lkonungens beslut infördes; tvärtom har en alllmän belåtenhet försports med den nya lagen. Vår bestämda öfvertygelse är, attförh:llandet skulle visa sig alldeles enahanda, derest representationen och konungen öfverenskomme om en utvidgad testamentsfrihet, hvarigenom tillika en mängd förhållanden, som f.n., justi följd af gamla föråldrade arfslagar, blifva allt mer och mer intrasslade och förvirrade, skulle komma att ordnas. TLagutskottet har fördenskull ganska väl kunnat taga på sitt samvete synden emot den sedliga grund., hvarpå lagen om arfvejord förmenas hvila, om höglofl. utskottet i stället nu lagt grunad till införande af en ny institution hvars princcip utskottet förklarat sig böra gilla, derest ifråga vore om stiftande af lag för ett ej ordnaadt förhållande,. Emellertid lärer det icke vara att hoppas, att under nuvarande riksdlag komma till ett önskvärdt och normalt resulitat i denna fråga. Man nödgas väl i detta som i många andra fall, låta droppen falla på stenen ännu både vid denna och måhända tlera kommande riksdagar, viss om att det rätta och naturliga ändock slutligen måste vinn: seger. Lagutskottet har likväl redan nu ansett sig böra taga ett steg till förändring af testamentslagarne, och således föreslagit, att, enligt stadsrätt, ärfd eller förvärfd fast och lös egendom må i testamente bortgifvas till hälften (i stället för endast 15), der bröstarfvinge lefver efter, men eljest utan inskränkning. Vi vilja icke bestrida, att äfven detta innebär en förbättring uti den nuvarande lagstiftningen, och vi vilja således långt ifrån förkasta densamma, men vi kunna dock icke inse, att detta förslag har något före räde framtför det af hr Gustafsson i borgareståndet moticonerade, hvilket går derpå ut, att testamentssrätten för stad och land må, såsom arfsoch jgiftorätten, blifva lika. Detta vore i vår tanka, ett vida större och nyttigare steg. Deriggenom inskränktes visserligen den nuvarandee dispositionsrätten i stad öfver ärfd fa stignet, från ! eller hälften till all sådan fastighet, då arfvingar funnos till, men den utvidlgades deremot högst väsendtligt i afseende: å såväl förvärfd fastighet, som ärfd och förvärfd ks pitalförmögenhet eller lösören, hv:lket väl ändå alltid i stad måste anses såsom den hufvudsakliga egendomen och sow då gulle kunna borttestamenteras till hvem man vill, äfven då brösteler annan arfvinge fu:rs, endast med nödigt undantag för omyndige barn, enligt 4 i 17 kap. ärfdabalken. Uti lenna menmg har till och med den konservtiva pluraliteten i högsta domstolen, som ej vlle medgifva utsträckning af testamensfriheten på landet, för 22 är sedan tillstyrkt er förändring i arfslagen. Utan tvifvel skulle också detta leda till mycken enkelhet och er förändring i denna syfthing derjemte kunna ske, utan att behöfva för bifall dertill äska något särskildt medgifvande hos ridderskapet och adeln, i afseende på dess med privilegiihelgd omgärdade rätt att få fritt disponera öfver sin aflingefastighet i städerna.