FALSKA TÄRNINGAR. Novell af DICKENS, (Slut frän on dagsbl.) Under det han blandade korten, fällde han ett spader äss i sitt knä, tog upp det, stack åter in det i leken och gaf det sedan åt sig sjelf. Ingen annan hade sett kortet, ingen anmärkning blef gjord, och så uppsteg den förfärliga tanken 1 hans hjerna. I hvad slags hasardspel som helst hade Charles Lovell de följande aftnarne den mest ovanliga lycka. Han vann stora summor, och såg: för sig den snara möjligheten af att kunna: betala sina skulder och utreda allt trassel. Ibland de spelande unga männen voro somliga som hade fullt upp med pengar och frågade föga efter sina förluster; men andra, och deribland Edvard Herbert, voro ej så väl lottade. Han var, likasom Charles, son af fattiga föräldrar, som hade måst inskränka sig mycket för att kunna anställa honom vid armeåen, och det var med högsta svårighet och uppoffring som hans moder, numera enka, kunnat hopsamla den nödiga summan för at: köpa honom ett kompani som nyss blifvit ledigt. Den förre innehafvarens afskedsanhållan var redan inlemnad, och Herberts penningar lägo i beredskap hos bBaukiren. Me d ec i r hunnit an förlorat hvarje skill nu mera kunde anses som Charles Lovells tillhörighet. Herbert var en värd ung man, heder ädelmodig, lifiis egäfvad meden ovar lig finkönsla i hederssaker. Han beslöt genast att betala sin skuld, men han visste at i I och med detsau voro alla hans förhoppningar på framtiden ramlade; han sände bu! till agenten, att till honom utbetala hela sums man och att utstryka Laus namn på listan föry ng, så att hela Å ( l ( chefen, hade I i l c OCi is och