träffande förevarande börda, och hvilken för-
änderlighet kan än lindra den och än öka
en.
Antagandet att uppbörden, i sammanhang
med allmänna kronoutskylderna, af de för en
dylik entreprenadskjuts erforderliga afgifter
skulle förvandla skjutsningsbesväret till en
grundskatt, som skulle betydligt försvåra möj-
ligheten att i en framtid lyfta denna börda
från jordbruket är så orimligt, att vi icke
förstå huru utskottet kunnat framkomma med
någonting sådant. Blifva icke redan nu många
afgifter, som icke äro af grundskattenatur, in-
kasserade i sammanhang med kronouppbör-
den? Månne man deraf fruktar, att de skola
förvandlas till grundskatter?
Långt ifrån att en allmännare och kontant
fördelning af skjutsningsbesväret skulle mot-
verka dess aflyftande från jordbruketxs, skulle
en sådan åtgärd, efter all sannolikhet, vara ett
stort och afgörande steg till en sådan nyttig
reforms genomförande; ty sedan man blott
erhållit detta besvär bestämdt i en gifven siff-
ra, är det ju lätt att beräkna huruvida detsamma
skall kunna helt och hållet afskaffas, och hvil-
ka medel och utvägar som detrtill ytterligare
kunna vara behöfliga. Vi ogilla således helt
och hållet utskottets betraktelser i detta hän-
seende.
Beträffande den föreslagna förhöjningen i
skjutslegan, hvaremot flera reservationer in-
inom utskottet afgifvits, så synes den hafva
flera skäl för sig, emedan den lindrar bördan
af skjutsningsbesväret och underlättar möj-
ligheten att skilja det från jordbruket, hvil-
ket, såsom äfven utskottet antagit, är det slut-
liga målet för alla reformerna 1 denna fråga.