träffande förevarande börda, och hvilken föränderlighet kan än lindra den och än öka en. Antagandet att uppbörden, i sammanhang med allmänna kronoutskylderna, af de för en dylik entreprenadskjuts erforderliga afgifter skulle förvandla skjutsningsbesväret till en grundskatt, som skulle betydligt försvåra möjligheten att i en framtid lyfta denna börda från jordbruket är så orimligt, att vi icke förstå huru utskottet kunnat framkomma med någonting sådant. Blifva icke redan nu många afgifter, som icke äro af grundskattenatur, inkasserade i sammanhang med kronouppbörden? Månne man deraf fruktar, att de skola förvandlas till grundskatter? Långt ifrån att en allmännare och kontant fördelning af skjutsningsbesväret skulle motverka dess aflyftande från jordbruketxs, skulle en sådan åtgärd, efter all sannolikhet, vara ett stort och afgörande steg till en sådan nyttig reforms genomförande; ty sedan man blott erhållit detta besvär bestämdt i en gifven siffra, är det ju lätt att beräkna huruvida detsamma skall kunna helt och hållet afskaffas, och hvilka medel och utvägar som detrtill ytterligare kunna vara behöfliga. Vi ogilla således helt och hållet utskottets betraktelser i detta hänseende. Beträffande den föreslagna förhöjningen i skjutslegan, hvaremot flera reservationer ininom utskottet afgifvits, så synes den hafva flera skäl för sig, emedan den lindrar bördan af skjutsningsbesväret och underlättar möjligheten att skilja det från jordbruket, hvilket, såsom äfven utskottet antagit, är det slutliga målet för alla reformerna 1 denna fråga.