att endast penningar eller i värsta fall sspanmål och penningar skulle blifva fastställda skattetittlar. Kronotionden borde då förvandlas till spanmål och dagsverken till penningar. I annat fall vile han läta hufvudpersedlarne orubbadt qvarstå. För Gestrikland talade Hans Persson yrkande att dagsvirken måtte förvandlas till penningar eller ock till spnmäl, men ej till kött. För Helsingland uppträdde Erik Ersson yrkande dagsverkens förvandling till pemingar, eller om det ej lät sig göra till spanmål. Las Andersson instämde. För Westernorrlands län talade Sahlen, likaledes yrkande dagsverksräntans förvandling till penningränta och Jon Hansson instämde. För alla dessa län bifölls återremiss af utskottets framställningar med dervid gjorda anmärkningar. Nu kom man ändtligen till ett län, Westerbottens, hvars önskningar blifvit uppfyllda. Sandberg tackade utskottet och utlåtandet gillades i denna del. Men för Gottlands län var Lindby missnöjd. Han ville, i likhet med hvad länets deputerade önskat, ati strömming, hö och dagsverken måtte förvandlas till penningar, men om detta ej kunde ske, att ätminstone dagsverken måtte på detta sätt förvandlas, och derföre önskade han återremiss, som bifölls. För Christianstads län förklarade sig Ola Månsson och för Blekinge län Ola Persson vara belåtna. Men för Halland yrkade Bengt Gudmundsson återremiss för att få ved och dagsverken förvandlade till penningar i stället för till spanmäl, och för öfrigt ville han liksom Dalarnes och Wermlands representanter att uppsägningsrätten för hafra måtte bibehållas åt räntegifvarne. För Götheborgs och Bohuslän yrkade Lars Rasmusson att dagsverkerken måtte bli förvandlade till penningar, emedan det eljest skulle bli en skatteförökning och Lind instämde. För Jemtland och Norrbotten gillades hvad utskottet föreslagit. Deremot äterremitterades hvad utskottet efteråt i fråga om ett förslagsanslag och skrifvelse om beslutet tillstyrkt.