— Ja — afbröt majoren — ssedan vi förgäfves vän-
tat dig, ty vi hörde att du varit i Dresden, men du re-
ste vår dörr förbi den gången.
Öfversten öppnade emellertid brefvet och igenkände
till sin outsägliga glädje Cecilias handstil.
Brefvet, adresseradt till fru Loos, var af följande in-
nehåll:
— Min vördade fru!
Er dotter, er Cornelia har icke dött i pesten, såsom
ni hittills trott. Hon lefver och vistas hos er mans vän,
öfverste Stobee, på hans egendom i Skåne. Den qvinna,
till hvilken ni med förtroende öfwerlemnade ert barn, då
ni för några år sedan reste till Tyskland för att träffa
er man, har skändligt bedragit err. Orsaken dertill kän.
ner jag icke. Mer kan jag icke säga nu, men ni skall
— så hoppas jag — snart få hööra mera af den, som
skrifvit dessa rader.
Medan öfversten läste detta boref hade August, åtföljd
af Cornelia och Gustaf, inkommitt. Knappt hade Mathilda
Loos kastat en blick på den lilla flickan, innan hon stör-
tade fram och med ett rop af gliädje tryckte henne till
sitt bröst. v
Modershjertat hade talat och denna röst förvillade
henne icke. Den bruna fläck, som Cornelia bar på hal-
sen , bekräftade hennes aning, ty Mathilda igenkändt
mycket väl detta födelsemärke, mo: hvilket hon i fordne
dagar så många gånger tryckt sin läppar:
— Det är hon... det är Cornelia... det är vår
barn ! — utbrast hon. — Himlen vare lofvad, som åter-
skänkt oss vårt barn.
Och hon öfverhöljde den lillla flickans kinder och
hals med kyssar och tårar.
— Men hur har hon kommitt i edra händer, öfverste
Stobge? Ni måste berätta mig ahllt...
— Säg mig först om nijvet hvvem som har skrifvit detta
bref? — frågade öfversten.
— Det är mig en gåta — saade Mathilda. — En ung
vacker flicka från Sverige kom ttill oss för någon tid se:
dan. Jag antog henne till barnfflicka åt Axel, vår lille
gosse här... Såsom sådan var hon förträfflig, ehuruvä
en beständig melankolisk hemlämgtan syntes tära på hen
nes hjerta. En vacker morgon war hon försvunnen utar
att vi visste hvarthän, — och några dagar sednare er-
höll jag detta anonyma bref...
— Det var Cecilia, — utbrast öfversteu.
— DOCeeilia . . . — utrepade Mathilda, — hvilken Cecilia