— Ja — afbröt majoren — ssedan vi förgäfves väntat dig, ty vi hörde att du varit i Dresden, men du reste vår dörr förbi den gången. Öfversten öppnade emellertid brefvet och igenkände till sin outsägliga glädje Cecilias handstil. Brefvet, adresseradt till fru Loos, var af följande innehåll: — Min vördade fru! Er dotter, er Cornelia har icke dött i pesten, såsom ni hittills trott. Hon lefver och vistas hos er mans vän, öfverste Stobee, på hans egendom i Skåne. Den qvinna, till hvilken ni med förtroende öfwerlemnade ert barn, då ni för några år sedan reste till Tyskland för att träffa er man, har skändligt bedragit err. Orsaken dertill kän. ner jag icke. Mer kan jag icke säga nu, men ni skall — så hoppas jag — snart få hööra mera af den, som skrifvit dessa rader. Medan öfversten läste detta boref hade August, åtföljd af Cornelia och Gustaf, inkommitt. Knappt hade Mathilda Loos kastat en blick på den lilla flickan, innan hon störtade fram och med ett rop af gliädje tryckte henne till sitt bröst. v Modershjertat hade talat och denna röst förvillade henne icke. Den bruna fläck, som Cornelia bar på halsen , bekräftade hennes aning, ty Mathilda igenkändt mycket väl detta födelsemärke, mo: hvilket hon i fordne dagar så många gånger tryckt sin läppar: — Det är hon... det är Cornelia... det är vår barn ! — utbrast hon. — Himlen vare lofvad, som återskänkt oss vårt barn. Och hon öfverhöljde den lillla flickans kinder och hals med kyssar och tårar. — Men hur har hon kommitt i edra händer, öfverste Stobge? Ni måste berätta mig ahllt... — Säg mig först om nijvet hvvem som har skrifvit detta bref? — frågade öfversten. — Det är mig en gåta — saade Mathilda. — En ung vacker flicka från Sverige kom ttill oss för någon tid se: dan. Jag antog henne till barnfflicka åt Axel, vår lille gosse här... Såsom sådan var hon förträfflig, ehuruvä en beständig melankolisk hemlämgtan syntes tära på hen nes hjerta. En vacker morgon war hon försvunnen utar att vi visste hvarthän, — och några dagar sednare erhöll jag detta anonyma bref... — Det var Cecilia, — utbrast öfversteu. — DOCeeilia . . . — utrepade Mathilda, — hvilken Cecilia