— Visst icke, — sade majoren och kysste artigt sir
frus hand. — Men låt henne komma in, så får jag tag
t I henne i närmare skärskådande.
Cecilia inkallades nu, och stannade blygsamt vid dör.
ren, åtföljd af Axel som fåfängt ryckte henne i kläd.
ningen för att få henne att gå fram.
— Kom närmare mitt barn, — sada
ren. — Hvad heter du?
— Anna, — svarade den unga flickan, med ned-
slagna ögon.
— Och du har åtagit dig, att efterse den der Junkern,
den gode majo-
— forifor majoren. — Han gör dig väl alla möjliga
spratt, kan jag tro.
— Axel är mycket snäll, — sade Cecilia.
— Pappa, Anna säger, att hon vill lära mig att
läsa, — sade Axel i det han rusade fram till fadren.
— Det var beskedligt af henne, — inföll Mathilda.
— Det gläder mig, mitt goda barn, — fortfor hon, —
att du och Axel komma så väl öfverens. Men hvarför
är du så sorgsen ständigt? Visserligen är du fader- och
moderlös och ensam i verlden, men om du uppför dig
väl, som hittills, så skola vi icke ötvergifva dig.
Cecilias djupblå ögon fylldes af tårar. Hon ämnade
svara, men plötsligen förstammades hon, då majoren,
ombytande samtalsämne, yttrade till sin fru:
— Min vän Stobee lärer varit i Dresden, efter hvad
jag hörde berättas. Utan tvifvel kunna vi om några
dagar vänta honom hit, ty jag kan aldrig tro att han
återvänder till Sverge, utan att göra ett besök hos sin
gamle vapenbroder och vän.
— Hvad gjorde han i Dresden? frågade Mathilda.
— Han har förmodligen företagit denna resa, för att
skingra sorgen öfver alla de motgångar och förföljelser,
för hvilka han varit utsatt såväl i sitt offenliga som en-
skilda lif. Men Gud straffar hans fiender och förföljare.
Knappt ha vi fått underrättelse om att Gyllenroths brotts-
liga hufvud fallit under bödelsyxan, innan det inträffar
en annan ännu ohyggligare händelse, som tyckes visa
Nemesis divina ingalunda sofver. act
— Om hvilken händelse talar du?
Jag hörde den omtalas Leipzig tufvudpersonen