RR —————LA AR LL — han lärde: mig tidigt att tala Tyska lika väl son Svenska. — Nå hvarför har du då lemnat Sverge? — Jag begaf mig hit, sedan min far d tt, emedar jag trodde att jag skulle träffa en slägting i Stralsund. Men denna slägting bor icke mera der, och jag är derföre alldeles ensam och öfvergifven. En tår bröt fram i Mathildas öga... hon visste knapast hvarför. Hon kände sig intagen af ett deltagande ör den unga flickan som hon icke kunde förklara. Hon räckte heme handen, och bad henne följa md till landtstället som: beboddes af henne och hennes man. Djupt rörd tryckte Cecilia en kyss på hennes hand och följde henne. TJUGUFEMTE KAPITLET. — Efter som du icke har något anna: hem, mitt goda barn, — sade fru Loos följande dagen till Cecilia, — så kan du ju stanna qvar hos mig tills vidare. Ditt utseende och ditt sätt vittna om, att du icke är rågon vanlig äfventyrerska, och jag vill derföre hysa förtroende till dig. Min man är väl icke hemma nu, men jag är öfvertygad att han, då han kommer, skall gilla saken. Min lilla gosse behöfver en trogen vårdarin-:a, och vill du åtaga dig denna befattning, så tror Jag att vi skola komma öfverens. Djupt tacksam förde Cecilia den goda fruns hand till sina läppar. Hon hade inga ord för att uttrycka sina känslor 1 detta ögonblick, och hon vågade icke ens tala, af fruktan att förråda den häftiga sinnesrö-else hvaraf hon bestormades. Ett underbart. öde hade åt rfört henne till denna :moderliga vän, som förut omfattat henne med så myckem kärlek — och nu... nu vågade hon dock icke gifva sig tillkänna. Den grymma ed, hon aftlagt, band henmes tunga. Hon skulle velat gifva sitt lif, om hon fått failia till Mathildas fötter och säga henne allt... säga henne, att hennes dotter, hennes lilla Cornelia ännu lefde och att Mathilda under hela tiden varit ett offer för deet skändligaste förräderi. Men med detsamma skulle hon då nödgats yppa hvem hon sjelf var, och derigenom bryyta den fruktansvärda ed man aftvingat henne.