RR —————LA AR LL —
han lärde: mig tidigt att tala Tyska lika väl son
Svenska.
— Nå hvarför har du då lemnat Sverge?
— Jag begaf mig hit, sedan min far d tt, emedar
jag trodde att jag skulle träffa en slägting i Stralsund.
Men denna slägting bor icke mera der, och jag är der-
före alldeles ensam och öfvergifven.
En tår bröt fram i Mathildas öga... hon visste knap-
ast hvarför. Hon kände sig intagen af ett deltagande
ör den unga flickan som hon icke kunde förklara. Hon
räckte heme handen, och bad henne följa md till landt-
stället som: beboddes af henne och hennes man.
Djupt rörd tryckte Cecilia en kyss på hennes hand
och följde henne.
TJUGUFEMTE KAPITLET.
— Efter som du icke har något anna: hem, mitt
goda barn, — sade fru Loos följande dagen till Cecilia,
— så kan du ju stanna qvar hos mig tills vidare. Ditt
utseende och ditt sätt vittna om, att du icke är rågon
vanlig äfventyrerska, och jag vill derföre hysa förtroende
till dig. Min man är väl icke hemma nu, men jag är
öfvertygad att han, då han kommer, skall gilla saken.
Min lilla gosse behöfver en trogen vårdarin-:a, och vill
du åtaga dig denna befattning, så tror Jag att vi skola
komma öfverens.
Djupt tacksam förde Cecilia den goda fruns hand till
sina läppar. Hon hade inga ord för att uttrycka sina
känslor 1 detta ögonblick, och hon vågade icke ens tala,
af fruktan att förråda den häftiga sinnesrö-else hvaraf
hon bestormades. Ett underbart. öde hade åt rfört henne
till denna :moderliga vän, som förut omfattat henne med
så myckem kärlek — och nu... nu vågade hon dock
icke gifva sig tillkänna. Den grymma ed, hon aftlagt,
band henmes tunga. Hon skulle velat gifva sitt lif, om
hon fått failia till Mathildas fötter och säga henne allt...
säga henne, att hennes dotter, hennes lilla Cornelia
ännu lefde och att Mathilda under hela tiden varit ett
offer för deet skändligaste förräderi. Men med detsamma
skulle hon då nödgats yppa hvem hon sjelf var, och der-
igenom bryyta den fruktansvärda ed man aftvingat henne.