NN 2
innas nämare specificerade i extra statsreg-
leringen, 4 och 5:te hufvudtitlarne.
Densamme som nyss förut rullat sig — stof-
tet för den högsinnade Alexanders broder,
för den mäktige herrskaren, som sjelf är för
star, för attej tänka stort om det lilla sven-
sa folket, vägar här således ett antagande,
som är just motsatsen af att tänka stort om
Rysslands czar. Han antager att, sedan vår
neutralitet blifvit af hela Europa erkändp, följ-
akrligen äfven af Ryssland, och detta, såsom
man gifvit Rikets Ständer att förstå, utan nå-
got förbehåll eller tör någon viss tid, utan
något af Ryssland utfästadt vilkor att få, i hän-
delse af sin framgång, sedan de vestra mak-
terna lemnat det friare händer, lömskt, tro-
löst och otacksamt, under djupaste fred an-
sripa våra nordliga provinser såsom det engång
angrep Finland, uppvigla våra medborgare så-
som det engång uppviglade finnarne, sätta
priskuranter på svenska kronans gevär och
dess soldater, såsom den högsinnade Alexan-
der gjorde för Finland; — han antager, att den
mäktige herrskaren som sjelf är för stor, att
tänka smått om Sverges folk, och som äfven
lärer hafva uttryckt sitt varma förtroende till
de redliga afsigterna hos Sverges Konung,
skulle förrädiskt öfverfalla ett folk, åt hvars
intagna politiska ställning han gifvit sitt er-
kännande, och hvars regering Svenska Tid-
ningen sjelf medger hafva gått sin mäktige
granne i öster till mötesn, hafva gjort allt hvad
len kunnat för att genom en fördel för Ryssland
motväga det för Ryssland, Gudi klagadt, obe-
qväma i vårt oförskyllade läge, för att tvinga
det till ett förbund, hvars blotta tanke är upp-
rörande för svensk känsla. Detta antagande
är detta ögonblick utomordentligen märkligt,
och vi kunna omöjligen antaga,, att icke an-
dra än författaren i Svenska Tidningen antaga
alldeles detsamma som han, antaga en möj-
lighet som måhända endast är en sannolikhet,
antaga, måhända efter en mycket nära och
mångfaldigt bepröfvad erfarenhet, att den mäk-
tige herrskaren, som tänker så stort om oss,
den högsinnade brodren till den högsinnade
Alexander,, som med vapen dittills oerhörda
i historien slet tredjedelen af vårt omräde från
vårt blödande hjerta, ej skulle finna sig af
några slags betänkligheter hindrad att utföra
en handling af det slag, för hvilket häfden
knappast har något namn.
Är det så — kan Sverges regering ett ögon-
blick antaga möjligheten af något sådant,
och annars hade helt visst Svenska Tidnin-
gens ord varit oskrifna — då hafva vi såsom
folk icke ett ögonblick attförlora. Hvarje mi-
nut vi då dröja att sluta oss till de vestra mak-
terna och medan tid är minska faran och före-
komma möjligheten af en framtida kränkning,
är då ett politiskt sjelfmord. Vi hafva intet
ögonblick förordat att Sverige skulle störta
sig i ett krig som ännu endast angick inte-
griteten af den Ottomanska Portens landtom-
råde. Icke en gång sedan striden antog större
proportioner och blef en kamp mellan rätt
och frihet och mensklig odling mot våld, de-
spotism och barbari, hafva vi uppmanat våra
medborgare att blindvis och utan betänkande
störta sig i krigets hvirfvel. Men ligger nå-
gon möjlighet i det antagande vi omförmält,
har Sverges regering ej bättre garantier för
sitt fortfarande goda förhållande till sin mäk-
tige granne i östern; — då är hvarje för-
loradt ögonblick en bortsofven minut på
brädden af en afgrund; då är hvarje vidare
tal om högsintheten hos dem som plun-
drat vårt område, roffat vårt välstånd och
förrädiskt lurat på tillfället att ge vår sjelf-
ständighet såsom ett folk dödsstöten, — då,
säga vi — är sådant tal en sjelfförgätenhet,
hvarifrån försynen bevare den ringaste af våra
medborgare. Då vet också Sverges regering
hvad Svea folk af henne väntar och — for-
drar. I militärisk småklokhet har man velat
underskatta vigten af våra krafter såsom bunds-
förvandt på den sida der våra fäder alltid
stodo, medan man tillagt dem nog värde för
att af österns czar ifrigt efterfikas såsom högst
önskvärda bundsförvandter. Vi tillbakavisa
med harm denna uppskattning af ett folks
krafter, som för två hundra år sedan, med
en ringa hop men med stort sinne, stridde i
främsta ledet för mensklighetens helgedomar.
Vesterns makter skola ej förakta ett tjugutu-
sental af sådana krigare vi kunna uppställa, un-
derstödda utan tvifvel af ett tiotusental lika-
sinnade bröder från Vestanfjells. Finlands
gamla hjerta skall åter börja klappa vid åsy-
nen af de gamla välkända svenska färgerna,
och intet fruset Alands haf, skall för fram-
tiden medtaga halfva vårt lands afkastning för
att upprätthålla vår neutralitet. Vi veta gan-
ska väl att för det högre taktiska snusförnuf-
tet gälla nationaliteter intet och korpralskole-
dressyren, hvars värde vi föröfrigt äro de första
att erkänna, allt; men detta förnuft till trots har
stridernas Gud äfven ett öra för de förtryckta
folkens böner. Nåväl, om fredens välsignel-
ser ej äro oss längre förunnade än till nästa
vinter, då den store czaren kan få bättre tid
att tänka på att göra oss till sina verktyg
mot vestern och mot vår egen framtid, — då
må vi ej bäfva tillbaka för lidanden och upp-
offringar, som endast blifva tyngre ju längre
de uppskjutas, och representanterna för Sver-
ges näringsidkande och landtmannaklasser,
som eljest med prisvärd varsamhet spara
statens medel, samlade genom folkets arbete,
skola under sådana omständigheter icke under-
låta att med välvilja omfatta de medel, lefvande
och döda, som fordras för försvaret af detta land
och upprätthållandet af detta folks ärfda ära.
— Den svensknorska eskadern, tillsammans
11 segel, ankrade i går afton ofvanom Elfs-
nabben, mellan Rotholmen och Dalarö fäst-
ning.
— H. K. H. Prins Oscar har tillika med
amiral Krusenstjerna i dag på förmiddagen med
kronoångfartyget Kare från eskadern inkommit
till hufvudstaden.
— H. M. Konungen lärer i morgon ämna