NN 2 innas nämare specificerade i extra statsregleringen, 4 och 5:te hufvudtitlarne. Densamme som nyss förut rullat sig — stoftet för den högsinnade Alexanders broder, för den mäktige herrskaren, som sjelf är för star, för attej tänka stort om det lilla svensa folket, vägar här således ett antagande, som är just motsatsen af att tänka stort om Rysslands czar. Han antager att, sedan vår neutralitet blifvit af hela Europa erkändp, följakrligen äfven af Ryssland, och detta, såsom man gifvit Rikets Ständer att förstå, utan något förbehåll eller tör någon viss tid, utan något af Ryssland utfästadt vilkor att få, i händelse af sin framgång, sedan de vestra makterna lemnat det friare händer, lömskt, trolöst och otacksamt, under djupaste fred ansripa våra nordliga provinser såsom det engång angrep Finland, uppvigla våra medborgare såsom det engång uppviglade finnarne, sätta priskuranter på svenska kronans gevär och dess soldater, såsom den högsinnade Alexander gjorde för Finland; — han antager, att den mäktige herrskaren som sjelf är för stor, att tänka smått om Sverges folk, och som äfven lärer hafva uttryckt sitt varma förtroende till de redliga afsigterna hos Sverges Konung, skulle förrädiskt öfverfalla ett folk, åt hvars intagna politiska ställning han gifvit sitt erkännande, och hvars regering Svenska Tidningen sjelf medger hafva gått sin mäktige granne i öster till mötesn, hafva gjort allt hvad len kunnat för att genom en fördel för Ryssland motväga det för Ryssland, Gudi klagadt, obeqväma i vårt oförskyllade läge, för att tvinga det till ett förbund, hvars blotta tanke är upprörande för svensk känsla. Detta antagande är detta ögonblick utomordentligen märkligt, och vi kunna omöjligen antaga,, att icke andra än författaren i Svenska Tidningen antaga alldeles detsamma som han, antaga en möjlighet som måhända endast är en sannolikhet, antaga, måhända efter en mycket nära och mångfaldigt bepröfvad erfarenhet, att den mäktige herrskaren, som tänker så stort om oss, den högsinnade brodren till den högsinnade Alexander,, som med vapen dittills oerhörda i historien slet tredjedelen af vårt omräde från vårt blödande hjerta, ej skulle finna sig af några slags betänkligheter hindrad att utföra en handling af det slag, för hvilket häfden knappast har något namn. Är det så — kan Sverges regering ett ögonblick antaga möjligheten af något sådant, och annars hade helt visst Svenska Tidningens ord varit oskrifna — då hafva vi såsom folk icke ett ögonblick attförlora. Hvarje minut vi då dröja att sluta oss till de vestra makterna och medan tid är minska faran och förekomma möjligheten af en framtida kränkning, är då ett politiskt sjelfmord. Vi hafva intet ögonblick förordat att Sverige skulle störta sig i ett krig som ännu endast angick integriteten af den Ottomanska Portens landtområde. Icke en gång sedan striden antog större proportioner och blef en kamp mellan rätt och frihet och mensklig odling mot våld, despotism och barbari, hafva vi uppmanat våra medborgare att blindvis och utan betänkande störta sig i krigets hvirfvel. Men ligger någon möjlighet i det antagande vi omförmält, har Sverges regering ej bättre garantier för sitt fortfarande goda förhållande till sin mäktige granne i östern; — då är hvarje förloradt ögonblick en bortsofven minut på brädden af en afgrund; då är hvarje vidare tal om högsintheten hos dem som plundrat vårt område, roffat vårt välstånd och förrädiskt lurat på tillfället att ge vår sjelfständighet såsom ett folk dödsstöten, — då, säga vi — är sådant tal en sjelfförgätenhet, hvarifrån försynen bevare den ringaste af våra medborgare. Då vet också Sverges regering hvad Svea folk af henne väntar och — fordrar. I militärisk småklokhet har man velat underskatta vigten af våra krafter såsom bundsförvandt på den sida der våra fäder alltid stodo, medan man tillagt dem nog värde för att af österns czar ifrigt efterfikas såsom högst önskvärda bundsförvandter. Vi tillbakavisa med harm denna uppskattning af ett folks krafter, som för två hundra år sedan, med en ringa hop men med stort sinne, stridde i främsta ledet för mensklighetens helgedomar. Vesterns makter skola ej förakta ett tjugutusental af sådana krigare vi kunna uppställa, understödda utan tvifvel af ett tiotusental likasinnade bröder från Vestanfjells. Finlands gamla hjerta skall åter börja klappa vid åsynen af de gamla välkända svenska färgerna, och intet fruset Alands haf, skall för framtiden medtaga halfva vårt lands afkastning för att upprätthålla vår neutralitet. Vi veta ganska väl att för det högre taktiska snusförnuftet gälla nationaliteter intet och korpralskoledressyren, hvars värde vi föröfrigt äro de första att erkänna, allt; men detta förnuft till trots har stridernas Gud äfven ett öra för de förtryckta folkens böner. Nåväl, om fredens välsignelser ej äro oss längre förunnade än till nästa vinter, då den store czaren kan få bättre tid att tänka på att göra oss till sina verktyg mot vestern och mot vår egen framtid, — då må vi ej bäfva tillbaka för lidanden och uppoffringar, som endast blifva tyngre ju längre de uppskjutas, och representanterna för Sverges näringsidkande och landtmannaklasser, som eljest med prisvärd varsamhet spara statens medel, samlade genom folkets arbete, skola under sådana omständigheter icke underlåta att med välvilja omfatta de medel, lefvande och döda, som fordras för försvaret af detta land och upprätthållandet af detta folks ärfda ära. — Den svensknorska eskadern, tillsammans 11 segel, ankrade i går afton ofvanom Elfsnabben, mellan Rotholmen och Dalarö fästning. — H. K. H. Prins Oscar har tillika med amiral Krusenstjerna i dag på förmiddagen med kronoångfartyget Kare från eskadern inkommit till hufvudstaden. — H. M. Konungen lärer i morgon ämna