med en beundranswärd i1tver och inardighet ställa horoskopet för brittiska väldets snart förestående fall, och nästan hvarje morgon upptäckte det bladets ledande ande på Albions himmel hotande moln, och åter nya moln,. Franska folket har aldrig varit rätt väl anskrifvet hos detta parti, — åtminstone icke på denna sidan ancien regime —, och i samma mån Frankrikes nuvarande regent börjar genom ett mera moderat styrelsesätt bringa i förgätenhet de medel hvarigenom han satte sig i besittning af väldet, stödja dess fortfarande på de stora massornas sympatier, och på samma gång lägga i dagen sin och sin nations redliga tillgifvenhet för det britiska folket, börja äfven hans aktier att sjunka. Vi hafva deremot hört upprepas ända till trötthet, att det heliga Ryssland är alldeles oöfvervinnerligt, att det liknar jetten i fabeln hvilken hvarje gång han blef kastad till jorden, uppsteg lika stark som förut; att hela det förenade vestern ej kunde göra detnågot betydligt afbräck, utan Preussens och Österrikes bistånd; att de vestra makterna omöjligen kunde landsätta några trupper i Östersjön; att deremot Ryssland hade ej blott alla möjligheter till sjelfförsvar, att det kunde föra kriget nästan utan kostnader och endast betala med papper, då dess fiender måste betala med blankt guld; ja vi hafva till och med i rikets officiella blad funnit czarens disponibla stridskrafter beräknade till den anspråkslösa summan af något öfver två millioner man. Lika ifrigt har man förfäktat den sednare satsen, och knappt hafva vi med de klaraste fakta bevisat, att fördelen af vår neutralitet är på Rysslands sida, som icke behöfver våra hamnar att införa sina priser och reparera sina skadade fartyg, men som deremot ganska väl behöfver den genom vår neutralitet vunna betäckning af sin vidsträckta nordvestra landgräns, förr än man åter upprepar den gamla lexan, att vår neutralitet vore uteslutande till fördel för de vestra makterna, och man har varit färdig att åter och åter knäböjande för ädelmodet hos dem högsinnade Alexanders broder,, bedja Finlands inkräktare om nåd för det vårt land ej lagt sig nog beqvämt för honom, med flera fraser egnade att jaga blodet litet fortare genom svenska mäns ådror. Rysslands missnöje med Sverges neutralitet och dess derpå grundade obenägenhet att erkänna den i ett ögonblick då man på höjderna väntade en sådan obenägenhet minst af alla från Ryssland, men deremot med angenäm öfverraskniing fick mottaga det liberalaste erkännande just af de makter, för hvilka våra neutrallitetsbestämmelser voro i hög grad missgynnande, — detta argument gjorde ingen dålig effekt, då regeringen begärde de nya krigsrustningsanslagen. Men ständerna beviljade först en half million, derefter två och en haf million, för neutralitetens upprätthållande, Ryssland beviljade efter långt betänkande det sökta erkännandet, och missgynnsamheten för czarväldet af denna neutralitet föll åter för en tid i förgätenhet. I den mån tiden nalkades för den extra statsregleringens behandling af riksstånden, började vi vänta att ånyo få höra de kända tonerna. Vi hafva ej misstagit oss. I en artikel uti dagens nummer tar sig Svenska Tidningen, af underrättelsen om de två franska lägren hvaraf det ena på 100,000 man mot Östersjön, anledning att åter ställa krigets horoskop. Den hade visserligen förut högtidligen förklart, att hvarken England eller Frankrike kwde skicka några landttrupper mot Ryssland, som det vore värdt att tala om. Den söke: visserligen i det längsta uti underrättelsen om denna betydande rustning finna å franska regeringens sida endast ett skrämskott eller humbug. Men skulle sakea bekräfta sig, så vill den endast i vår stora strategs ögon säga, att det är han som alltid haft rätt, att England och Frankrike icke af sig sjelfva kunna rågot uträtta, att det blir ingenting af med altsammans, så vida de ej kunna förmå Österrke — märk väl att Preussens namn i den nya upplagan är uteslutet — att deltaga i kriget. Vi skulle icke hafva fästat oss vid denna etikel mer än vid alla föregående i samma syfning, icke ens för att slå bladet på fingrarne ör några volter, hvarmed det nu som alltid söker bortvränga hvad vi tidigare yttrat, samt hvad vi allt fortfarande tänka om kriget och freden och deras betydelse för kulturen och sedligheten. Detta kunde vara lätt, men det vore grymt att ej unna åtminstone äran af en leger-de-main åt en författare, som föröfrigt så tydligt fritagit sig från all egenskap af trollkarl,. Men i denna uppsats förekomma några ord af stor märkvärdighet som vi måste anföra, hvarvid vi taga oss friheten att på särskildt sätt utmärka de uttryck, som vi företrädesvis anse förtjena uppmärksamhet. Vi äro fortfarande aif den tanken, att ett angrepp mot Ryssland, under nwwvarande förhållanden och sedan vär neutralitet nysss blifvet af hela Europa erkänd, vore det oklokzaste företag. Hvilka skulle månne, efter ett olycklligt fälttåg, hvilket ju likaväl som ett lyckligt låter tänka sig, samt efter de förnade flottornas hemseglande, och om kriget i Turkiet toge en för Ryssland lycklig vändning, — kunna blifva Rysslands fordringar å Sverge? Hafva alla, som äro så krigsifriga, betänkt detta? Men ingen kan, under Europas närvarande ställning, se långt framför sig. Händelser kunna inträffa, som förvandla den nuvarande s. k. österländska frågan till en nordisk, utan att vi sjelfva sökt detta. Hvem kan vara mera neutral, än en husvärd, som har sin port stängd, men nära utanför hvilket ett stort slagsmål inträffar med tryckning på porten? Måste han icke bereda sig på att vid portens instörtande nödgas deltaga i striden? Bland de många händelser, som kunna inträffa, väljom såsom exempel endast en. Det kan antagas alldeles för gifvet, att Ryssland är ganska missnöjdt med Bveriges nuvarande neutralitet, emår den uppenbarligen är för Ryssland ofördelaktig. — Här är icke fråga om det obilliga i denna Rysslamds åsigt; vi hafva flera gånger afhandlat detta änmne, och yttrat att vi icke rå för vårt för Ryssland obeqväma läge; men i politiken finnes ingen rådhusrätt, dit man kan instämma den som kommer med obilliga anspråk, utan man måste, nu som fordom, draga svärdet, och detta är i våra dagar så påtagligt, att äfven de, som i sin beskedlighet, för två år sedan, förkunnade fredens grundsats vara den enda sedliga och kriget vara en LA AsKA ana mad höänföralca unnmana hala KFurana