DUANDSDIU TIN UN Underhbafstelegraf öfver Atlantiska Oceanen. Den bekante löjtnant Maury har den 22 sistl. Februari, på grund af en förliden sommar af nordamerikanska krigsbriggen Delphin företagen undersökning af vindar och strömdrag i den del af Atlantiska Oceanen, som utgör den egentliga stråkvägen för rörelsen mcllan Europa och Amerika, till Förenta Staternas sjöminister afgifvit en berättelse, hvari han med stor bestämdhet uttalar sig för utförbarheten af den mycket afhandlade planen till en underhafstelegrafförbindelse tvärtöfver Atlantiska Oceanen. Afståndet mellan Cap Freels på Newfoundland och Cap Urris på irländska kusten utgör 1611 eng. mil. Sjöbottnen mellan dessa bäda punkter utgör, enligt hvad som visat sig genom befälhafvaren på Delphin, löjtnant Berrymans undersökningar, en platäx, som genom sin naturliga beskaffenhet är så förträffligt egnad att upptaga trädarne till en underhafstelegraf, att den, enligt löjtnant Maurys yttrande, tyckes vara skapad särskildt för detta ändamäl. Den är så djup, atttrådarne, sedan de en gäng blifvit lagda, befinna sig för alltid utom häll för skeppsankaren, isberg eller andra kringdrifvande föremål, men tillika nog grund för att med lätthet medgifva trädarnes anbringande. Platåns djup är fullkomligt regelbundet, småningom tilltagande från 1500 fot, vid Newfoundlands kust, till 2000 fot vid irländska kusten. Vattnet ofvanför är fullkomligt lugnt; det finnes intet tecken till strömdrag, hvarigenom telegrafen kunde skadas, och löjtnant Maury är sä fullt och fast öfvertygad om utförbarheten, att han föreslagit ministern at utsätta ett pris för det bolag, genom hvars telegrafträd den första depeschen bringas öfver Atlantiska hafvet. — Napoleon och de lärda. I sina samtal på S:t Helena, såsom hans vänner antecknat dem och öfverlemnat dem åt oss, älskade Napoleon att visa sig såsom en Augustus, som de lärdes och skaldernas. beskyddare, och en gång yttrade han till och med, med anledning af en scen ur Corneille, att denne skald hade passat till premierminister. Huru vidt skild han som kejsare var från dylika romantiska fantasier, synes bäst af ett föriroligt bref till brodern Joseph. Jag sätter, skrifver han, de lärda och snillena i samma kategori som koketta fruntimmer; man måste ibland se dem och samtala med dem, men man får ej bland de sednare välja sin hustru, och bland de förra ej sina ministrar. — Armand Carrel. Den bekanta redaktören af National Armand Carrel, som 1836 förlorade lifvet i en duell med Emile Girardin, hade säsom simpel soldat i en af Mina bildad främlingslegion deltagit i spanska revolutionskriget 1823, men af sina landsmän blifvit tagen till fånga, och af tvä krigsrätter dömd till döden. Di han likväl anförde besvär mot domen, förde man honom till Toulouse inför en tredje hvilken, såsom man allmänt trodde, skulle stadfästa den af de bäda förra fälda domen: Carrel, berättar doktor Veron i sina Måmoires dun Bourgeois de Paris, satt i militärfängelset och bevakades strängt. Nägra af hans vänner hade likväl uppgjort en plan till flykt, som man beslöt att sätta i verket aftonen före den dag dä ban skulle ställas till rätta inför den tredje krigsrätten. De hade förberedt allt med Carrels vett och vilja, för hvilken det gälde intet mindre, än att undandraga sig en säker död. På bestämd tid inträdde en af hans vänner, för att säga honom, att allt vore färdigt och att flykten skulle försiggå kl..11. Men nu vill jag ej borts, svarade Carrel, jag skall i morgon inställa mig för krigsrätten. Men hvarifrån denna plötsliga förändring? Jag önskar höra Romiguiere; som skall försvara mig och som talat för de andra anklagade med sä mycken vältalighet. Jag är nyfiken att höra huru han skall bära sig åt, för att utverka mitt frikännande. Det är mähända det enda tillfälle att höra honom som jag kan fä, och jag vill ej läta det gå mig ur händerna. Om man äfven denna gäng dömmer mig till döden, så är det ännu alltid tid att tillse, hvad som är att göra. — Men du är tokig, sade vännen; om du blir dömd, skall du bevakas med fördubblad stränghet, och vi skola då kanske blifva ur stånd att utföra vär plan, hvars utgäng i dag vore säker.. Desto värre min vän, återtog Carrel; men det som skall ske, mäste sken. Han blef fast i sitt beslut, och mot all förväntan rättfärdigades hans envishet af utgången. Han hörde Romiguiere och blef frikänd. — Londons omfång och befolkning. Efter en pyligen utkommen skrift öfver den sista engelska sensus (Cheshires Results of the Census) sträcker sig staden London öfver en yta af 78,029 acres eller 122 engelska qvadratmil. Invånarnes antal utgjorde vid ista räkningen 2,362,236. Om hufvudstaden vore mgifven af en mur, på hvilken blott fyra portar unnes, en åt hvarje väderstreck, och nödvändigheten ordrade att hela befolkningen på en gång måste emna staden, så skulle Londons befolkning, om den, yra personer i bredd, tätt efter hvarandra uttågade renom dessa åt öster, vester, söder och norr förande vortar, bilda en menniskolinie af 75 engelska (omkr. 12 svenska) mil; tillsammans skulle den alltså framtälla en fyra menniskor bred linie af 600 eng. mils ängd. Utvandringen från London skulle till följe leraf upptaga balfannan dags — Engelska matroshistorier. Blue-Jackets, är namnet på en nyligen utkommen samling beättelser ur engelska sjömäns lif på de sednare tilerna. Författaren vill dermed visa, att den gama jömanna-andan från amiralerna Blakes och Nelsons id ej är försvunnen. Vid Aden, vid S:t Jean dAcre, Kina, vid Nigern och Irrawaddi ha gamla Englands 3lue-Jackets bevisat att deras slägte ej dött ut. Je berättelser författaren här samlat, böra isynnerhet u läsas med intresse, då England väntar så mycket f sina blätröjor. — En storartad tjufgodsköpare. Uti krimialfängelset i Newgate i London sitter för närvarane en tjufgodsköpare, Moses Moses, som man kan alla konungen för alla tjufgodsköpare. Han har rifvit sitt handtverk i den mest storartade skala, huru man visst icke kan säga, att han aldrig syselsatt sig med småsaker. Bevisen emot honom äro 4 pätagliga, att hans fällande är utom allt tvifvel. äkert är att Tue uti hans hus i Petticoat-Lane, I Agt beslag på en ofantlig massa stulna skatter af lla tänkbara slag, från halfsiden-näsdukar till indika shawlar, från silfverteskedar till diamantsmycken, frän väggspikar till mahognibord och beståndsdelar f dyrbara resvagnar. Man skall ibland dessa artikar hafva igenkänt frukten af inbrottsstölder och röferier, hvilka blifvit begångna för flera år sedan; ch så stor är massan af dessa bevis, hvilka nu föraras i Mansionhouses källare, att något qvickhufud gifvit den namn af den stora industri-expositioen. Allmänhetens fantasi är alldeles uppfylld af enna brottmålshistoria och man berättar om den tora tjufgodsköparens tillgöranden underbara saker. ålunda säges det, att Moses Moses, hvars maka i n usel butik i Petticoat-Lane handlar med gamla läder, bar icke mindre än 20,000 pund sterling hos in bankir; att mera än 50 omnibuskuskar (caömen) todo i hans sold, och att 2 till Australien afgångna emastare varit af Moses Moses befraktade endast red tjufgods. (G. H. 0.8. T.)