Article Image
I OOO— — — dn — Nej, nej, Stobe — sade Catharina, i det hon ånyo fattade hans hand — gråt icke, rasa icke, förtvifla icke ... Du är icke skulden till min död ... Oljan i min lampa var redan i det närmaste förtärd, innan jag någonsin hade en aning om de mörka misstankar, öfver hvilka du rufvade. En gång bruten, har jag icke mer kunnat resa mig ... Nej, min älskade, lugna dig! Ja bedyrar dig, vid allt hvad heligt är, att du icke kan p ringaste vis tillräkna dig min död ... Jag har länge kännt att mina krafter med hvarje dag försvagats ... Och dessutom ... hvarför skulle du anklaga dig? ... Du har blifvit bedragen ... se der allt. Öfvertygad om min brottslighet, kunde du icke annat än med afsky stöta mig ifrån dig ... Men nu, då du inser min oskuld, så vill du lofva mig att, då jag är borta, förblifva en far för min stackars dotterson. Du skall icke öfvergifva honom, -Stobee ... Du lofvar ju det? Öfversten förde hennes hand till sina läppar, till sina tårfyllda ögon. — Dyra maka — sade han — nu först inser jag hela ädelheten af ett hjerta, sådant som ditt ... Krossad af min grymhet, söker du tysta qvalen i mitt blödande samvete ... och du dör, med min hand sluten i din egen, utan att ett ord af förebråelse kommer öfver dina läppar... Du är en verklig qvinna, en herrlig, en ädel varelse, Catharina ... Välsignelse öfver dig! — Tack, Laurents — sade hon med klarnad blick. — Måtte himlen belöna dig för dessa ord. De hafva godtgjort allt ... allt! Utom sig af sorg och ångest, vakade öfversten de följande dagarne vid sin makas bädd. Sällan kunde hon öfvertala honom att njuta hågon hvila. Det var som hade han nu först rätt lärt att värdera henne, då han var på väg att mista henne. Med böner och tårar ville han qvarhälla. de flyende lifsandarne, återtända den slocknande gnistan ... men allt var förgäfves. Fåfängt slösade den tidens läkarevetenskap sina omsorger på den döende ... Hennes timglas rann långsamt, men säkert ut ... och med. sin makes hand sluten i sin, med de halfbrustna ögonen ännu sökande hans älskade drag, slumrade hon stilla in i den sista sömnen.

13 maj 1854, sida 3

Thumbnail