STOCKHOLM, den 13 Maj. Andarne från 1847. En af konungens rådgifvare, statsrådet hr grefve Mörner, har förebrått bevillningsutskottets ordförande, grefve Gyldenstolpe, att han under diskussionerna på riddarhuset om tulltaxan städse åberopade Kongl. Maj:ts förslag härom till rikets ständer vid 1847 års riksdag, eller, för att uttrycka oss lika med hr statsrådet, medelst något slags besvärjelse, uppkallade till lif andarne från 1847, hvilka hr statsrådet väl tyckte kunna få anses för längesedan jordade och således böra få hvila i fred 1 sina grafvar. Vi medgifva också, att det måtte förefalla både mycket förtretligt och tungsamt för ministrarne från 1851, att nu midt på ljusa dagen få i fullt lefvande gestalt skåda hvad de väl redan då trodde sig kunna betrakta såsom nattliga spöken, hvilka endast existerade i vidskepligt folks inbillning. Det måtte, som sagdt är, vara temligen påkostande äfven för ministrarne, huru litet ömtåliga de än äro, att, sedan de, under egiden af konungens höga namn, framkommit med en proposition, att med ett slags grundlagshelgd omgärda det gamla prohibitivsystemet, samt dervid fört ett språk som skulle rikets ständer vid denna riksdag icke i denna fråga våga något ufgörande steg, plötsligen se hela detta system helt och hållet i liberal syftning medergjordt och störtadt, icke blott hos de förargelseväckande representanterna från städerna och bruksdistrikten, hvilka, enligt hofjargonen, lära hbitsändt en pluralitet af idel rabulister och revolutionärer, utan ock af de konservativa bönderna, det högvördiga och eljest så lydaktiga resteståndet, samt slutligen af sjelfva riddarhuset, der man får se deras excellenser ansigte mot ansigte, der den fatala besvärjelsescenen egentligen uppföres, och der de förment döda andarne uppstå, för att nästan i hvarje plenum besegra de lefvande, hvilka på detta rum hufvudsakligen representeras af finansministern hr frih. Palmstjerna och den kollega, hr grefve Mörner, som den vid sitt inträde i konseljen så oumbärlig ansedde friherren kallade till sitt biträde och stöd. En ganska betecknelsefull företeelse är det också, att då bemälde konservativa herrar efter förra riksdagen insattes i ministeren, i anseende till den förment ofelbara majoritet, de och deras åsigter ansågos ega i de tvänne förnämligaste stånden, så hafva de vid denna riksdag inom dessa stånd lidit nästan de mest framstående nederlag och nominatim under debatten i tullfrågan varit behandlade utan allt slags konsideration -eller undseende, på samma gång de visat sig intresserade att antingen få sina motgångar så till sägande bokförda i en mängd voteringar, eller ock på förhand med en naiv uppriktighet bekänna att de icke anse det löna mödan att yttra sin skiljaktiga åsigt, emedan deras ord äro af så liten bes tydenhet,. Lägger man vidare märke till, att en af andarne från 1847, som ännu är land, höfding, i flera frågor öppet framträdt mot de nu regerande andarne, och att sjelfv,a generaltulldirektören ställt sig i Opposit son mot det prohibitiva sträfvandet, så komr ger man i sanning på underliga tankar. Tärg om sjelfva den oföränderliga viljan skul! se kunna hafva förändrat sig och åtminstorie i denna fråga slutit förbund med andarr.e från 1847? Tänk om man funnit, att. maxi varit vida bättre bejjent af de dåvarsnde andarne, än de temligen ;ndelösa (sit venia verbo) väsenden, som befolka den nvvarande konseljen? Och tänk pm man skul le till och med önska att blifva ef med dess, innan det blir för sent, att i vågon mån. återvinna hvad som varit så nära utt gå tot alt förloradt? Vi se i detta fall nåsta tecklen, som icke spå godt, bland annat en rätt allvarsam upptuktelse i sjelfva Svenska Tidningen för i morse. Således et tu Brute