STOCKHOLM, den 13 Maj.
Andarne från 1847.
En af konungens rådgifvare, statsrådet hr
grefve Mörner, har förebrått bevillningsutskot-
tets ordförande, grefve Gyldenstolpe, att han
under diskussionerna på riddarhuset om tull-
taxan städse åberopade Kongl. Maj:ts förslag
härom till rikets ständer vid 1847 års riksdag,
eller, för att uttrycka oss lika med hr stats-
rådet, medelst något slags besvärjelse, upp-
kallade till lif andarne från 1847, hvilka hr
statsrådet väl tyckte kunna få anses för län-
gesedan jordade och således böra få hvila i fred
1 sina grafvar. Vi medgifva också, att det
måtte förefalla både mycket förtretligt och
tungsamt för ministrarne från 1851, att nu
midt på ljusa dagen få i fullt lefvande ge-
stalt skåda hvad de väl redan då trodde sig
kunna betrakta såsom nattliga spöken, hvilka
endast existerade i vidskepligt folks inbillning.
Det måtte, som sagdt är, vara temligen på-
kostande äfven för ministrarne, huru litet öm-
tåliga de än äro, att, sedan de, under egiden
af konungens höga namn, framkommit med
en proposition, att med ett slags grundlags-
helgd omgärda det gamla prohibitivsystemet,
samt dervid fört ett språk som skulle rikets
ständer vid denna riksdag icke i denna fråga
våga något ufgörande steg, plötsligen se hela
detta system helt och hållet i liberal syftning
medergjordt och störtadt, icke blott hos de
förargelseväckande representanterna från stä-
derna och bruksdistrikten, hvilka, enligt hof-
jargonen, lära hbitsändt en pluralitet af idel ra-
bulister och revolutionärer, utan ock af de kon-
servativa bönderna, det högvördiga och el-
jest så lydaktiga resteståndet, samt slutligen
af sjelfva riddarhuset, der man får se deras
excellenser ansigte mot ansigte, der den fatala
besvärjelsescenen egentligen uppföres, och der
de förment döda andarne uppstå, för att nästan
i hvarje plenum besegra de lefvande, hvilka
på detta rum hufvudsakligen representeras af
finansministern hr frih. Palmstjerna och den
kollega, hr grefve Mörner, som den vid sitt
inträde i konseljen så oumbärlig ansedde fri-
herren kallade till sitt biträde och stöd. En
ganska betecknelsefull företeelse är det
också, att då bemälde konservativa herrar
efter förra riksdagen insattes i ministeren, i
anseende till den förment ofelbara majoritet,
de och deras åsigter ansågos ega i de tvänne
förnämligaste stånden, så hafva de vid denna
riksdag inom dessa stånd lidit nästan de mest
framstående nederlag och nominatim under
debatten i tullfrågan varit behandlade utan allt
slags konsideration -eller undseende, på sam-
ma gång de visat sig intresserade att antingen
få sina motgångar så till sägande bokförda i
en mängd voteringar, eller ock på förhand
med en naiv uppriktighet bekänna att de icke
anse det löna mödan att yttra sin skiljaktiga
åsigt, emedan deras ord äro af så liten bes
tydenhet,. Lägger man vidare märke till, att
en af andarne från 1847, som ännu är land,
höfding, i flera frågor öppet framträdt mot
de nu regerande andarne, och att sjelfv,a ge-
neraltulldirektören ställt sig i Opposit son mot
det prohibitiva sträfvandet, så komr ger man i
sanning på underliga tankar. Tärg om sjelfva
den oföränderliga viljan skul! se kunna hafva
förändrat sig och åtminstorie i denna fråga
slutit förbund med andarr.e från 1847? Tänk
om man funnit, att. maxi varit vida bättre be-
jjent af de dåvarsnde andarne, än de temligen
;ndelösa (sit venia verbo) väsenden, som be-
folka den nvvarande konseljen? Och tänk
pm man skul le till och med önska att blifva
ef med dess, innan det blir för sent, att i
vågon mån. återvinna hvad som varit så nära
utt gå tot alt förloradt? Vi se i detta fall nå-
sta tecklen, som icke spå godt, bland annat
en rätt allvarsam upptuktelse i sjelfva Sven-
ska Tidningen för i morse. Således et tu
Brute