ländske ungherrarne lemnade efter sig en all-
män belåtenhet hos den liila idylliska holmens
ibor, så gamla som unga. — Jag vet ej om
let var samma jagtparti (åtminstone var an-
alet detsamma), som jag häromdagen såg
uppe på vår ö. De voro då sysselsatta med
en rätt egen skottlek. En torpare hade hängt
it en gammal hatt på en stång, för att der-
med skrämma småfoglarne bort från sitt ny-
sådda vårland. När de fyra jägarne hade
kommit till stället, började de genast gifva
salut: på fogelskrämman. Nu var det väl
skrämmans egare, som i sin tur blef skrämd.
Saluten skedde icke i salvor, utan skotten
smällde styckevis, med blott några få sekun-
lers uppehåll, visst under en halftimmas tid.
Säkert lossades under tiden en 60370 skott;
man skulle trott, att det var en hel jägar-
kedja, och icke allenast fyra, som kunde un-
lerhålla en så oafbruten eld med så tätt på
wvarandra följande smällar. Några särdeles
organiserade snabbladdningsgevär måste de
itminstone ha egt till åstadkommande af detta
smattrande allarm. Du kan lätt föreställa
lig att den persedel,som varit föremål för ett
sådant anfall, efter detsammas slut, såg ut
mera som en florshufva än som en felbhatt.
Huruvida äfven här vankades något guldmynt
såsom skadeersättning för hatten, har jag dock
ej hört omtalas. Troligen ansågs skadan, så
väl af egaren som af väldsverkarne, så myc-
ket mindre kunna tagas i beräkning, som nog
persedeln fortfarande såsom hittills, ungefär
med samma framgång, kunde fullgöra sitt
vigtiga väktarevärf, — i egenskap af fogel-
skrämma.
I går (den 3) var skeppspresten på .Royal
George, Hamilion (densamme som begrof Free-
land), här uppe jemte några af officerarne från
samma fartyg. De drucko kaffe hos oss med
så många slags dopp som kunde åstadkom-