ländske ungherrarne lemnade efter sig en allmän belåtenhet hos den liila idylliska holmens ibor, så gamla som unga. — Jag vet ej om let var samma jagtparti (åtminstone var analet detsamma), som jag häromdagen såg uppe på vår ö. De voro då sysselsatta med en rätt egen skottlek. En torpare hade hängt it en gammal hatt på en stång, för att dermed skrämma småfoglarne bort från sitt nysådda vårland. När de fyra jägarne hade kommit till stället, började de genast gifva salut: på fogelskrämman. Nu var det väl skrämmans egare, som i sin tur blef skrämd. Saluten skedde icke i salvor, utan skotten smällde styckevis, med blott några få sekunlers uppehåll, visst under en halftimmas tid. Säkert lossades under tiden en 60370 skott; man skulle trott, att det var en hel jägarkedja, och icke allenast fyra, som kunde unlerhålla en så oafbruten eld med så tätt på wvarandra följande smällar. Några särdeles organiserade snabbladdningsgevär måste de itminstone ha egt till åstadkommande af detta smattrande allarm. Du kan lätt föreställa lig att den persedel,som varit föremål för ett sådant anfall, efter detsammas slut, såg ut mera som en florshufva än som en felbhatt. Huruvida äfven här vankades något guldmynt såsom skadeersättning för hatten, har jag dock ej hört omtalas. Troligen ansågs skadan, så väl af egaren som af väldsverkarne, så mycket mindre kunna tagas i beräkning, som nog persedeln fortfarande såsom hittills, ungefär med samma framgång, kunde fullgöra sitt vigtiga väktarevärf, — i egenskap af fogelskrämma. I går (den 3) var skeppspresten på .Royal George, Hamilion (densamme som begrof Freeland), här uppe jemte några af officerarne från samma fartyg. De drucko kaffe hos oss med så många slags dopp som kunde åstadkom