icke långt ifrån stranden under en nygrönskande hängbjörk. Ett af holmens infödda barn, en liten 7 års pilt, hade vid de utländska herrarnes ankomst hållit på att syssla nere vid stranden med en liten af honom sjelf förfärdigad träbåt — hans käraste leksak. Men när främlingarne styrde mot stranden, hade gossen fått brådtom undan, lemnande sin kära utskjutna båt med upphissade segel i sticket. Under det jagten påstod på holmen hade gossen, förfärad af de täta smällarne, icke vågat sig ut ur kojan, för att berga sitt qvarterslånga linieskepp, utan det låg der qvar och dref så småningom för vinden. Under det nu ungherrarne frukosterade, fingo de sigte på den lilla kryssaren utan styrman. Jag vet ej om den af gossen improviserade flaggen burit de ryska färgorna, så att farkosten derföre, ehuru från ett neutralt land, dock ansågs för en rättmätig pris — nog af, de fyra bössmynningarne riktades på en gång emot den lille holmbons enda glädje; — ett fyrfaldigt pang! — och några små söndersplittrade spånor var allt, som syntes qvar på vattenytan efter den stolte seglaren. Med fasa åskådade den 7-årige amiralen från föräldraboningens fönster denna förskräckliga massacker på sin tremastare — nu blef det en låt af derinne, en låt, som icke kunde undgå att träffa de fyra engelska skarpskyttarnes öron och beveka deras hjertan. Den förödelse de spridt från sitt strandbatteri, hade naturligtvis framkallat all denna jämmer: hvarföre det också blef dem angeläget att, på det sätt som stod dem till buds, söka aftorka tårarne. Detta lärer också lyckats dem med ett litet engelskt guldmynt, af nio svenska riksdalers värde, mer än tillräckligt att gälda en hel dylik eskader åt den lille vikingen. Hans föräldrar lära också fått sina ägg och sin mjölk mycket väl betalda, så att de ut: