ttalat alldeles ingen bull, hvaremot nu alla slag skul -J komma att draga 5 proc., hvadan sålunda bevi slningsutskottet bättre värdat sig. om: machintillverka vnes fördel än de hrr som nu yrkade vidhållandet Jen så hög tullsats på papperet att undantag derifri )skulle blifva nödvändiga vid tillämpningen. Hrr Al gren, Hesselgren och Rydin talade äfven för förhö ning; hrr Brodin och Ekelund deremot för bifall. V. votering segrade utskottets iförslag med 34 röst mot 15. Mot salpeter-tullens fastställande till 1 rdr pc llisp. yttrades betänkligheter af hrr Tjernberg, Indeb tou och Norman, som befarade att med en sådan tu det underslef skulle begäs, att de som till kronan lei verera salpeter efter faststäldt högt lösningspris unde nppgift att varan är af svensk tillverkning, skola in förskrifva utländsk salpeter och med sädan fullgör flsina leveranser och på detta sätt göra sig en orätt färdig viost på statens bekostnad. Hrr Schwan oc I Wern voro deremot af den åsigt, att så länge state; finner sig vid att med stora uppoffringar underhåll en för vårt land onaturlig handtering, så bör ock, fö den fördel som dermed afses för det hela, kostna derna dragas af det hela och ej kastas på den en skilde, hvadan staten ock må tillse att hon ej bli bedragen af egarne till salpeterladorna. Hr Schwa visade genom em kalkyl, att det genom salpetern konstlade fördyring höjda krutpriset pälägger de svenska bergsbruket en ärlig beskattning af mella 80 och 90,000 rdr bko, hvartill kommer att salpeter näringen, der den bedrifvits, hållit jordbruket i lä gervall. Hr Asörinck erinrade att K. M. vid 1847— 48 ärens riksdag sjelf föreslagit en tull af 36 sk., oc! var öfvertygad att han hade väl betänkt sig inna han det gjorde. Utskottets förslag bifölls. Mot nedsättningen från 36 till 18 sk. af tullen koksalt yttrade sig hrr Wijk, Ekelund, JIadebetou ocI Stolpe, emedan de hyste betänkligheter vid at af hända staten de 100,000 rår hvarmed en sådan ned sättning komme att minska tullinkomsten. Nedsätt oingen försvarades af hrr Ekholm, Palander, Hessel gren och Åsbrinck, som erinrade att salt icke blott ä en nödvändighetsvara för äfven de allra fattigaste utan att ett billigt pris derå äfven kommer att verk: välgörande på fiskerierna och ladugärdsskötseln. Ned sättningen bifölls. Vid tullsatsen ä polerade saxar yrkade hr Schen ström en förhöjning utöfver hvad utskottet föreslagit men utskottets mening blef dock af ståndet gillad ge nom en votering som utföll med 37 röster mot 12 Hr Spångberg tycktes illa upptaga att skräddaresaxa blifvit satte i samma kategori som trädgårdssaxar visserligen voro, menade talaren, Eskilstuna skräd. daresaxar föga bättre än trädgårdssaxar, men för sir del hade talaren i 30 år begagnat en sax som kostade 50 rdr, men så var den ocksä polerad. Bondeståndet. Plenum den 6 Maj e. m. Från och med artikeln Majs till och med artikeln Smörs gillades allt hvad bevillningsutskottet framställt i sitt betänkande n:o 3, i fråga om tull ä sådana varor, hvilkas gamla tullsats varit föreslagen att förändras, utom i hvad som rör salt, hvilket man medgaf tullfri införsel, och sirap, som förbigicks tills man skulle hinna till artikeln socker. Vid föredragning af rubriken salt uppträdde först David Andersson, och åberopade sitt anförande i fråzan om tullen ä sill. Han hade i fråga om denna sednare, artikel önskat antingen tullfrihet eller gamla tulltaxan, och detsamma ville han nu i fräga om salt och på samma skäl. Den ringa lindring i priset på salt, som skulle uppstå genom tullens nedsättande, frän 36 sk. till 18 sk. tunnan, skulle ej komma den fatige tillgodo, utan blifva köpmannens vinst, emedan han ingalunda skulle sälja kappen en skilling billigare för den skull. Ville man ej taga bort all tull vä salt, så vore det bäst att läta den gamla tullsat en qvarstä; då skulle man åtminstone icke kunna Wberopa nägot skenskäl för anspräket på den fattiges acksamhet. Flere instämde med David Andersson. Sandstedt tror ej att den fattige får ett runstyckes ördel af 18 sk. nedsättning på tunnan, hvilket utkottet föreslagit, men denna nedsättning gör dock n minskning för statsverket af 100,000 rdr; och lerföre tycktes han helst vilja behälla den gamla ullsatsen. Ville man nu taga bort hela tullen, så sår staten miste om 200,000 rdr; detta ville dock Sandstedt bifalla, ifall ej gamla taxan blefve bibehällen. Vice talmannen Svartling instämde med David Andersson, med uttryckligt tillägg att han trodde en sädan eftergift af hvad staten eljest finge i inkomst ej skulle det ringaste lända de fattige till fördel, utan blott komma handelsintresset tillgodo. Nyqvist, Ola Jfånsson, med hvilken mänga instämde, Petter Mårkenssor, med hvilken Ola Persson frän Blekinge in stämde, Nils Nilsson från Wermland, till hvilken slöto ig Bergström och förre vice talmannen Per Ersson, Petter Claesson, Petter Jönsson, Matts Persson och f. almannen Nils Persson talade aila för saltets tullrihet. Petter Jönsson erinrade att i denna fräga ha la samma intresse, då alla äro köpare. Nils Larsson, som äfven var för tullfrihet, vände ig emot dem som förespeglat att ej den fattige skulle å någon fördel af tull-lindringen. Han trodde tvärtom tt denna fördel skulle bli mycket större än sjelfva ullen. Det är nemligen tydligt att importören räkar tillsammans inköpspris, frakt, assurans, tull och alla öfriga utgifter, och på denna sammanlagda summa beräknar vissa procent säsom sin handelsviust. Denna handelsvinst innefattar säledes äfven procenter på tullen, som sälunda med mer än sjelfva tullsatsen skar varans pris vid öfvergängen till minutören, hvilken ter beräknar sin vinst på hela sin inköpssumma. Jå, såsom af föregäende talare blifvit antydt, saltet är igenom två, tre händer innan det kommer från nportören till konsumenten, sä mäste för hvar och n denna vinstberäkuing förnyas och procent räknas å procent af hvad tullen ursprungligen utgjorde. 1 onsummenters hand kostar varan således, genom tulen, icke blott hvad tullsatsen utgör på papperet, utan hvar och en persons hand, genom hvilken den gätt, ar denna tull oupphörligen ökat sig, då deremot om ngen tull af importören blifrit erlagd, handelsvinsten lifvit beräknade endast på de öfriga utgifterna. Dä mu salt är en vara som i betydlig mån ingår i ödoämnena för alla menniskor, och ingen kan vara et förutan, synnerligen icke den fattige, som mer n den rike mäste lefva af saltad mat, så är det väl ydligt, att hvarje minskning i tullen på denna artisel skall blifva en betydlig lättnad i den fattigeslefradskostnader. Bengt Gudmundsson såg med nöje att man ville låta salt tullfritt inkomma, något som han vid motionsiden ej vågat hoppas, och ville nu lugna dem, som rukta för statsbrist, med en erinran derom att, vid varje riksdag betydliga öfverskott alltid funnits i iksgäldskontoret. Vid frågan om smör uppstod en läng diskussion. tudberg, v. talman Svartling, Petter Mårtensson, Peter Jönsson, Medin och mänga med dem voro för biehållandet af gamla taxan. Ola Månsson, med hvilen f. v. talman Per Ersson, Lagergren och Nils Nilsson frän Örebro m. fl. instämde, Matts Persson, ned hvilken Elof Andersson instämde, Nyqvist, med vilken Lars Gustaf Andersson instämde, Sahlström)! ned hvilken Petter Gabrielsson, Lars Rasmusson, Johannes Nilsson från Bohus län och flere andra instämde, Eric Ersson från Gefleborgs län, Anders Pehrsson från Örebro, med hvilken Anders Persson frän Östergötland och flere instämde, Johannes Nilsson från Skäne och Nils Larsson, med hvilken Sandberg förenade sig, talade alla för bifall till utskottets förslag. Sahlström genmälde Petter Jönsson, som trodde att ullen på smör ej skulle ha inflytande på svårigheten tt utgöra grundskatten, anförande att det ej är min