ttalat alldeles ingen bull, hvaremot nu alla slag skul
-J komma att draga 5 proc., hvadan sålunda bevi
slningsutskottet bättre värdat sig. om: machintillverka
vnes fördel än de hrr som nu yrkade vidhållandet
Jen så hög tullsats på papperet att undantag derifri
)skulle blifva nödvändiga vid tillämpningen. Hrr Al
gren, Hesselgren och Rydin talade äfven för förhö
ning; hrr Brodin och Ekelund deremot för bifall. V.
votering segrade utskottets iförslag med 34 röst
mot 15.
Mot salpeter-tullens fastställande till 1 rdr pc
llisp. yttrades betänkligheter af hrr Tjernberg, Indeb
tou och Norman, som befarade att med en sådan tu
det underslef skulle begäs, att de som till kronan lei
verera salpeter efter faststäldt högt lösningspris unde
nppgift att varan är af svensk tillverkning, skola in
förskrifva utländsk salpeter och med sädan fullgör
flsina leveranser och på detta sätt göra sig en orätt
färdig viost på statens bekostnad. Hrr Schwan oc
I Wern voro deremot af den åsigt, att så länge state;
finner sig vid att med stora uppoffringar underhåll
en för vårt land onaturlig handtering, så bör ock, fö
den fördel som dermed afses för det hela, kostna
derna dragas af det hela och ej kastas på den en
skilde, hvadan staten ock må tillse att hon ej bli
bedragen af egarne till salpeterladorna. Hr Schwa
visade genom em kalkyl, att det genom salpetern
konstlade fördyring höjda krutpriset pälägger de
svenska bergsbruket en ärlig beskattning af mella
80 och 90,000 rdr bko, hvartill kommer att salpeter
näringen, der den bedrifvits, hållit jordbruket i lä
gervall. Hr Asörinck erinrade att K. M. vid 1847—
48 ärens riksdag sjelf föreslagit en tull af 36 sk., oc!
var öfvertygad att han hade väl betänkt sig inna
han det gjorde. Utskottets förslag bifölls.
Mot nedsättningen från 36 till 18 sk. af tullen
koksalt yttrade sig hrr Wijk, Ekelund, JIadebetou ocI
Stolpe, emedan de hyste betänkligheter vid at af
hända staten de 100,000 rår hvarmed en sådan ned
sättning komme att minska tullinkomsten. Nedsätt
oingen försvarades af hrr Ekholm, Palander, Hessel
gren och Åsbrinck, som erinrade att salt icke blott ä
en nödvändighetsvara för äfven de allra fattigaste
utan att ett billigt pris derå äfven kommer att verk:
välgörande på fiskerierna och ladugärdsskötseln. Ned
sättningen bifölls.
Vid tullsatsen ä polerade saxar yrkade hr Schen
ström en förhöjning utöfver hvad utskottet föreslagit
men utskottets mening blef dock af ståndet gillad ge
nom en votering som utföll med 37 röster mot 12
Hr Spångberg tycktes illa upptaga att skräddaresaxa
blifvit satte i samma kategori som trädgårdssaxar
visserligen voro, menade talaren, Eskilstuna skräd.
daresaxar föga bättre än trädgårdssaxar, men för sir
del hade talaren i 30 år begagnat en sax som ko-
stade 50 rdr, men så var den ocksä polerad.
Bondeståndet.
Plenum den 6 Maj e. m.
Från och med artikeln Majs till och med arti-
keln Smörs gillades allt hvad bevillningsutskottet
framställt i sitt betänkande n:o 3, i fråga om tull ä
sådana varor, hvilkas gamla tullsats varit föreslagen
att förändras, utom i hvad som rör salt, hvilket man
medgaf tullfri införsel, och sirap, som förbigicks tills
man skulle hinna till artikeln socker.
Vid föredragning af rubriken salt uppträdde först
David Andersson, och åberopade sitt anförande i frå-
zan om tullen ä sill. Han hade i fråga om denna
sednare, artikel önskat antingen tullfrihet eller gamla
tulltaxan, och detsamma ville han nu i fräga om salt
och på samma skäl. Den ringa lindring i priset på
salt, som skulle uppstå genom tullens nedsättande, frän
36 sk. till 18 sk. tunnan, skulle ej komma den fat-
ige tillgodo, utan blifva köpmannens vinst, emedan
han ingalunda skulle sälja kappen en skilling billi-
gare för den skull. Ville man ej taga bort all tull
vä salt, så vore det bäst att läta den gamla tullsat
en qvarstä; då skulle man åtminstone icke kunna
Wberopa nägot skenskäl för anspräket på den fattiges
acksamhet. Flere instämde med David Andersson.
Sandstedt tror ej att den fattige får ett runstyckes
ördel af 18 sk. nedsättning på tunnan, hvilket ut-
kottet föreslagit, men denna nedsättning gör dock
n minskning för statsverket af 100,000 rdr; och
lerföre tycktes han helst vilja behälla den gamla
ullsatsen. Ville man nu taga bort hela tullen, så
sår staten miste om 200,000 rdr; detta ville dock
Sandstedt bifalla, ifall ej gamla taxan blefve bibe-
hällen. -
Vice talmannen Svartling instämde med David An-
dersson, med uttryckligt tillägg att han trodde en sä-
dan eftergift af hvad staten eljest finge i inkomst ej
skulle det ringaste lända de fattige till fördel, utan
blott komma handelsintresset tillgodo. Nyqvist, Ola
Jfånsson, med hvilken mänga instämde, Petter Mår-
kenssor, med hvilken Ola Persson frän Blekinge in
stämde, Nils Nilsson från Wermland, till hvilken slöto
ig Bergström och förre vice talmannen Per Ersson,
Petter Claesson, Petter Jönsson, Matts Persson och f.
almannen Nils Persson talade aila för saltets tull-
rihet. Petter Jönsson erinrade att i denna fräga ha
la samma intresse, då alla äro köpare.
Nils Larsson, som äfven var för tullfrihet, vände
ig emot dem som förespeglat att ej den fattige skulle
å någon fördel af tull-lindringen. Han trodde tvärtom
tt denna fördel skulle bli mycket större än sjelfva
ullen. Det är nemligen tydligt att importören räk-
ar tillsammans inköpspris, frakt, assurans, tull och
alla öfriga utgifter, och på denna sammanlagda sum-
ma beräknar vissa procent säsom sin handelsviust.
Denna handelsvinst innefattar säledes äfven procenter
på tullen, som sälunda med mer än sjelfva tullsatsen
skar varans pris vid öfvergängen till minutören, hvilken
ter beräknar sin vinst på hela sin inköpssumma.
Jå, såsom af föregäende talare blifvit antydt, saltet
är igenom två, tre händer innan det kommer från
nportören till konsumenten, sä mäste för hvar och
n denna vinstberäkuing förnyas och procent räknas
å procent af hvad tullen ursprungligen utgjorde. 1
onsummenters hand kostar varan således, genom tul-
en, icke blott hvad tullsatsen utgör på papperet, utan
hvar och en persons hand, genom hvilken den gätt,
ar denna tull oupphörligen ökat sig, då deremot om
ngen tull af importören blifrit erlagd, handelsvinsten
lifvit beräknade endast på de öfriga utgifterna. Dä
mu salt är en vara som i betydlig mån ingår i
ödoämnena för alla menniskor, och ingen kan vara
et förutan, synnerligen icke den fattige, som mer
n den rike mäste lefva af saltad mat, så är det väl
ydligt, att hvarje minskning i tullen på denna arti-
sel skall blifva en betydlig lättnad i den fattigeslef-
radskostnader.
Bengt Gudmundsson såg med nöje att man ville låta
salt tullfritt inkomma, något som han vid motions-
iden ej vågat hoppas, och ville nu lugna dem, som
rukta för statsbrist, med en erinran derom att, vid
varje riksdag betydliga öfverskott alltid funnits i
iksgäldskontoret.
Vid frågan om smör uppstod en läng diskussion.
tudberg, v. talman Svartling, Petter Mårtensson, Pet-
er Jönsson, Medin och mänga med dem voro för bi-
ehållandet af gamla taxan. Ola Månsson, med hvil-
en f. v. talman Per Ersson, Lagergren och Nils
Nilsson frän Örebro m. fl. instämde, Matts Persson,
ned hvilken Elof Andersson instämde, Nyqvist, med
vilken Lars Gustaf Andersson instämde, Sahlström)!
ned hvilken Petter Gabrielsson, Lars Rasmusson,
Johannes Nilsson från Bohus län och flere andra in-
stämde, Eric Ersson från Gefleborgs län, Anders
Pehrsson från Örebro, med hvilken Anders Persson
frän Östergötland och flere instämde, Johannes Nils-
son från Skäne och Nils Larsson, med hvilken Sand-
berg förenade sig, talade alla för bifall till utskottets
förslag.
Sahlström genmälde Petter Jönsson, som trodde att
ullen på smör ej skulle ha inflytande på svårigheten
tt utgöra grundskatten, anförande att det ej är min-