nas, spisade blanc manger och läskades med
remgjordt svenskt vinbärsvin, hvilket allt tyck-
es smaka dem förträffligt. Hamilton har det
dra mildaste och frommaste utseende, något
ikta Johanneisk i allt sitt väsende och tale-
sätt. De beskrefvo hvilken förlust deras far-.
yg lidit genom Freelands dödsfall. Han lä-
er varit en högst utmärkt yngling och myc-
set omtyckt af alla sina kamrater. Vi lof-
rade dem att vårda deras landsmans graf så-
som en kär anhörigs, hvarför de också för-
clarade sig mycket tacksamma. — De tyckte
utt här är så vackert, något som de icke kun-
at föreställa sig af de kala klippiga strän-
lerna på öns yttre sida.
För kontrastens skull kommer jag nu att
;fvergå från talet om det Johanneiska väsen-
let direkte till ett annat väsende, som har
ätt mycket af furienatur uti sig. I dag vänta
vi nemligen hit en neger, som tingat på att
å köpa en ko af oss. Som kreaturet är hvad
nan på ren svenska kallar folk-ilsketo, så
yckes det vara moget för knifven och —
änderna. Engelsmännen lära väl ej länge
krusa med vår kära Majros, — ett alltför
vackert namn för en så ondskefull varelse!
Man säger att Ingiald Illråda fick sitt rätta
kurage efter att ha spisat ett varghjerta. I
all jag icke vore öfvertygad att engelsmän-
nen hafva mod nog förut, skulle jag tro att
steken af vår Majros ej skulle vara opas-
sande diet för dem som ämna sig ut emot
ryssen. Utgången skall väl visa om följderna
nu blifva desamma. Gerna för oss må hvarje
engelsman vara en Ingiald. Majros, och rys-
sen blifva derpå de enda lidande.
Troligen blir detta min sista epistel ill lg
medan flottan ligger qvar här. Möjligen skulle
jag dock ännu kunna samla åt dig en efter-
skörd; ty då allt blir lugnt och stilla igen,
vörja också minnena att reda sig och öns be-