öro prohibitisterna de första att motverka frågans lösning — för att få behålla sina monovolier och kunna återupprepa den traditionella sagan om krediten. Från allla landsändar hafva samtidigt höjt sig förenade röster om behofvet af reform i bränvinslagsestiftningen — i tullagstiftningen. Man har lyrssnat till det ena ropet. Skall man väl alldeles: förgäta det andra? Man vill göra allt för att hämma bränvinsfloden. Skall man icke göra något för att motväga förbudssystemets sambhällsstörande verkningar? Frihan-leln är dagens lösen. ? Men läran om industriens frihet är icke dagens nyhet. Hon insågs och uttalades redan af Axel Oxenstjerna, s;astän den store Gustaf Adolf måste gifva : rundsatsen till spillo, för att genom monopolier och privilegier förskaffa sig medel för kriget. Så grundades och stadgades prohibitivsystemet i Sverige under samma tidehvarf, som först framkastade iden om industriens frihet. Mer än 200 år hafva sedan dess förflutit. Det borde således icke vara för tidigt att rubba det förbudsoch monopoliesystem, hvilket alltför länge tärt på na:i0onens hjertrötter. Om ock tullintraderna, under den närmaste tiden efter den nya tulltaxans tillämpning, till någon del minskades, kulle bristen lätt kunna ersättas af den ökade bränvinsskatten. På detta sätt borde reformen i ena fallet bidraga att underlätta reformaen i det andra. De, som inom de tre riksstånden bidragit till bränvinsfrågans lösning, raå sjelfve pröfva och afgöra, om icke tullfrågan påkallar samma enighet i viljan och kraft i besluten, för att, äfven hvad denna lagstiftningsgren angår, i det närmaste tillfredsställa nationens billiga väntan och till landets gagn befrämja det rättas seger.