öro prohibitisterna de första att motverka frå-
gans lösning — för att få behålla sina mono-
volier och kunna återupprepa den traditionella
sagan om krediten.
Från allla landsändar hafva samtidigt höjt
sig förenade röster om behofvet af reform i
bränvinslagsestiftningen — i tullagstiftningen.
Man har lyrssnat till det ena ropet. Skall man
väl alldeles: förgäta det andra? Man vill göra
allt för att hämma bränvinsfloden. Skall man
icke göra något för att motväga förbudssyste-
mets sambhällsstörande verkningar? Frihan-
-leln är dagens lösen. ? Men läran om indu-
striens frihet är icke dagens nyhet. Hon in-
sågs och uttalades redan af Axel Oxenstjerna,
s;astän den store Gustaf Adolf måste gifva
: rundsatsen till spillo, för att genom mono-
polier och privilegier förskaffa sig medel för
kriget. Så grundades och stadgades prohi-
bitivsystemet i Sverige under samma tide-
hvarf, som först framkastade iden om indu-
striens frihet. Mer än 200 år hafva sedan
dess förflutit. Det borde således icke vara
för tidigt att rubba det förbuds- och mono-
poliesystem, hvilket alltför länge tärt på na-
:i0onens hjertrötter. Om ock tullintraderna,
under den närmaste tiden efter den nya tull-
taxans tillämpning, till någon del minskades,
kulle bristen lätt kunna ersättas af den ökade
bränvinsskatten. På detta sätt borde refor-
men i ena fallet bidraga att underlätta refor-
maen i det andra. De, som inom de tre riks-
stånden bidragit till bränvinsfrågans lösning,
raå sjelfve pröfva och afgöra, om icke tull-
frågan påkallar samma enighet i viljan och
kraft i besluten, för att, äfven hvad denna
lagstiftningsgren angår, i det närmaste till-
fredsställa nationens billiga väntan och till
landets gagn befrämja det rättas seger.