lant förhållande varans värde mera än nu tt bero af afsättningen på de fremmande platserna. Befoidras icke denna afsättning senom handeln, så vinnes ingen hjelp af tullsatserna, lika litet för spanmålsproducenten, som för våra sågverksegare, i fall dessa skulle itbyta den utländska afsättningen emot ett nögt tullskydd vid den inhemska förbruklingen. Det är en allmän regel, hvars sanning är obestridlig, att då ett land med fördel kan på den allmänna marknaden afsätta en vara och i afseende på den derstädes konkurrera med andra länder, så kan det ännu säkrare konkurrera med dem på den inhemska marknaden. Denna regel äger redan nu sin tillämplighet på vår spanmålshandel, emedan den skiekar icke obetydliga qvantiteter spanmål på den utländska marknaden, till och med i är då priserna eljest äro så höga inom riket, men än tydligare blir denna tillämplighet om vi framdeles kwma försända mycket större spanmålsbelopp ill de främmande platserna. Hvad gagn skalldå jordbruket vinna af spanmålstullen? Inte, icke det ringaste, såvida ej -missvextkonjurktur inträffar, så att ingen export kan ega ruvå, men spanmålstullen då möjligen skulle kunna utestänga importen samt sätta spanmålsproducenterna i tillfälle att till en oskälig höjd uppjaga det pris; som under fadana förhållanden ändock alltid blir för Vårt jordbruk har således skada och ingen nytta af spanmäålstullen i goda år. Vid dålig skörd är det åter ett barbari mot folket att genom tullen fördyra brödet för de hungrande, hvilket nästan vill säga detsamma som att rycka det ur munnen på dem. I sednare hän: delsen inställer sig dessutom osäkerheten att få qvarhålla den orättvisa tullafgiften, hvilken osäkerhet har en förstörande verkan på spanmålsbandeln i allmänhet samt således högeligen skadar jordbruksintresset som är så nära förenadt med denna handels bestånd. Häraf draga vi åter en slutsats, som står i ren strid med den som bevillningsutskottet hemtat af den nya bränvinslagen, i det vi nemligen antaga, att som spanmålsexporten efter denna lag bör blifva mycket förökad, ha spanmålsprocucenterne icke det ringaste gagn utan tverton stor skada af införselstulTen å spanmål, cch öfverensstämmer det derföre just med deras eget intresse att den afskaffas eller nedsättes så mycket som möjligt. Att hysa en annan åsigt antyder att man gör sitt förstånd till slaf under lika inskränkta som egennyttiga fördomar. Men det är just af dylika fördomar som rohibitivsystemets ogräs, med sitt lurendrejeri, sin demoraisation, sitt ocker från konsumenterna, sin rjertlösa hårdhet emot de talrikaste klassernaaf folket och sin försnillning af medel från stitskassan, frodas och skjuter i vexten, och de är derföre icke rätt att såsom goda och till efterrättelse i lagstiftningen bibehålla eller upptaga dessa fördomar, gom möjligen kunna gagna några enskilda individer men på det stora helas bekostnad. Aldra minst böra de fördragas i fråga om en så vigtig artikel som spanmål; ty få de gälla der, så göra de sig säkerligen också gällande för många andra artiklar. Föröfrigt anse vi oss göra våra läsare en stor tjenst med att meddela dem hvad herr Schwan uti sin vid utskottets betänkande afgifna reservation i detta ämne anfört. Han trar: sI den motion, harmed jag vid riksdagens början antydde nödvändigleten åf en tullreform i friare riktning, fästade jag uppmärksamheten på behofvet i främsta rummet af tullfrihet eller åtminstone successiv tullnedsättning för alla till denödvändiga lefnadsBbehofven hänförliga artiklar. Jag tog-mig friheten erinra, att billig lefnadskostnad utgör ett bland hufvudvilkoren för de inhemska förädlingsnäringarnes bestånd och utveckling; att våra urproduktsnäringar, ihvad de förlorade uti det för dem genom höga tullsatser hittills afsedda skydd-å deras voluminösa, och genom Sverges afskilda läge redan-i transpörtoch magasiveringskostnider m. m. oftast tillräckligt skyddäde produkter, beeddes en motsvarig nedsättning i priset på de förnödnheter, som från andra näringar skola hemtas; och åt framför allt ett billigt och rättvist afseende å arktsklåssens ställning Kräfde den äskade reformen. sisträninde hänseende anmärkte jag, bland annat, cen villfarelse som begreppet om tullbevillningens rätvisa, såsom skatt, innebar, i syn: nerhet då denna bevillning träffar de öumbärligaste lifsförnödenheterria, hvilka den fattige arbetaren, den med knappa lefnadsvilkor kämpande handtverkaren måste förskaffa sig och sin, ofta talrika omgifning. Om ock dessa -personers ekonomiska -ställning vore sådan, att hvarken staten eller kommunen. kunde, uttaga någon den ringaste direkta. afgift, hade dock arbetaren eller haåndtverkaren i konsumtionsskatt, på sitt med svett och bekymmer förvärfvade bröd, till staten betalt en ganska dryg och lika stor bevillning, :som den rike grannen för sina lifsförnödenhetererlagt. Den fattige visste dock icke att, eller huru han beskattades; ty afgiften låg i det fördyrade brödet, och derföre bar man icke fruktåt att bibehålla skatten, derföre har man prisat beskattningsmetoden. Staten har emellertid så småmingom genom en smygande och orättvis beskattning; utsugit arbetarens krafter; och då slutligen armodests oerhörda tillvext samt lefnadsmodets och trefnadeens försvinnande bland de arbe tande klasserna i uttmärglade, hotande gestalter uppväcker samhällets förskräckelse, då ser man farans orsak endast i brämvinets förderfliga inflytelse, under det man förbiser, attt denna inflytelse var oemotståndligast för den utarmade och betryckte, och att fylleriets offer endast undantagsvis träffas hes välmågan och den trefna belåtenheten. Jag anmärkte vidare den stora hopsamlade spanmålstullen, 700,000 rår bko, de derutöfver vid införseln uppburna allmänna afgifter och huru dessa ofantliga summor samt ännu mera det å flera millioner tunnor inhemsk spanmål, efter tulloch öfriga afgifter, uppdrifna pris, träffat massan af nationen, dess arbetare, under missvextär, då prisen i allt fall voro stegrade; och slutligen erinrade jag om misshushållningen, att genom införselsafgifterna fördyra , hela vår spanmålskonsumtion, för att med netto-behållningen af införselstullen understödja inköpet af den medl tullens brutto-belopp och andra afgifter fördyrade sspanmäålen. Inom utskottet Ihar jag icke kuunat förnimma något försök att vederrlägga dessa af mig anförda skäl för successiv nedsätttning af tullafgiften å spanmål, alla slag, utom hveste, nu till hälften af stadgade belopp; men, likasom den hittills rådande bränvinsfloden får bära skulden för allt elände hos arbetsklassen, vill man nu i försöken att hämma denna flod finna hinder för undanrödjandet af den djupaste och betydelsefullaste. orsaken till eländet, arbetarens hårda beskattning! Man pästår, att landets modernäring, jordbruket, skulle löpa fara, om arbetaren, som od: lar jorden, som bryter bergen, som, med ett ord, ut gör nervus rerum gerendarum i all vär industri, kunde NR RTR LR TNA mA KiIihlitian KA