operakompos oner skola hafva plagierat ho-
nom, Christian Strits, öfverlemna vi it hrr
musici af profession att bedöma.
Km I
RIKSDAGEN.
Ridderskapet och Adelm.
Plenum den 26 April, kl. 110 f. m.
(Slut firån gårdagsbl.)
Grefve v. Platen trodde ej utskzrottet hafva gått
pbrådstörtadt tillväga, tvärtom hadee man gjort stora
koncessioner i flera fall, men så länogt kunde man ej
koncedera, att man uppoffrade de fförnämsta prinei-
perna för reformen, som voro bräänvinsbränningens
1) skiljande från jorden, och 2) deess högre beskatt-
ning. Tal. trodde äfven, att det alllmänna tänkesät-
tet högljudt uttalat sig för begge: dessa principer.
Här vore för öfrigt ej fråga om att beröfva de jord-
brukare, som nu idka densamma, deras bittills va-
rande rätt. Man fordrade endast, att denna icke
skulle vara uteslutande, utan medgifvas äfven för an-
dra. Den afundsamhet, som i detta fall uttalade sig
emot städerna, kunde betecknas med ett ordspråk,
som tal.- likväl icke ville begagna. Första steget till
reformen är att göra den till en allmän fråga och icke
till en ståndsfråga, hvarföre man ej borde låta af-
skräcka sig deraf, att ett stånd möjligen komme att
afslå betänkandet. Man hade deremot meddelat gref-
ven att två andra stånd, neml. preste- och borgare-
st:nden, vid öfverläggningen öfver denna punkt, lem-
nat den utan anmärkning, hvarföre man väl kunde
taga för afgjordt att den der blefve bifallen. Tal.
erinrade sig att då en förändrad bränvinslagstiftning
infördes i Danmark, vissa enskilda imtressen äfven der
klagade öfver ett förskräckligt våld. Nu ginge det
likväl förträffligt och till allmän belätenhet för folket
och jordbruket, som derefter stigit i en förvånande
grad. Tal. yrkade säledes bifall till utskottets förslag,
med förklarande att hvilka koncessioner sam helst
icke skulle tillfredsställa dem, som i denna fråga yr-
kade på bibehällandet af jordbrukets s. k. privile-
ium.
g Frih. Aterhjelm bekämpade städernas rätt; de egde
så stora företräden i afseende på varans afsättning
m. m., att landtmannen ej kan täfla med dem. Ut-
skottet torde ha rätt i teoretiskt hänseende, men i
praktiken vore det att gå för långt. Allt öfrigt iut-
skottets betänkande kunde ju antagas, fastän man
ändrade denna punkt i eplighet medl EK. M:ts propo-
sition. Det vore ej värdt framkalla ett missnöje för
ett ord eller en s. k. princip.
Statsrädet grefve Mörner förenade sig med hr Gri-
penstedt, för den händelse att representationen skulle
anse tiden vara Inne att taga eu steg längre än det
K. Maj:t föreslagit. För sadan hän else gillade tal
det af hr v. Hartmausdorff föreslagna amenderment,
men hemställde då tillika om en redktionsförändring,
hvarigenom man undvek att i monentet omnämna
någon viss författuius och S, utan eidast i allmänhev
uttryckte att enhvar egde tillverka bränvin som vore,
entigt författningarne berättigad att idka fabriksrörelse
ib. Stjernstedt (ledamot af utskottet) åberopade
till stöd för utskottets opinion omm förderfligheten
af bränvinsbränningens utöfning på hittills varande
sätt och dess skadlighet just för jordlbruket, allmänna
Jandtbruksmötets förhandlingar 1846,, 1847, 1853, äf-
vensom de flesta landshöfdingars ffemärsberättelser,
af hvilka talaren citerade flera från Buekinge, Hallands,
Malmöhus län, ete., samt slutligen den mängd pe-
titioner för reformen, som inkommit till Egl. Maj:t.
Reformen vore således icke hastig, utan ganska länge
förberedd. En öfveryång hade äfven blifvit af utskot-
tet föreslagen uder det första äret, såsom det inhem-
tades af 99 och 100 S i förslaget — att bränvins-
bränningen ej vore nödvändig för jorlbruket visade sig
bäst deraf att af 173,000 pannor, somfunnos 1823, icke
mindre än 137,000 sedermera blifvit neålagdåa. Slut
hgen ville tal. erinra mot hr v. Hartmansdorff, ati
han icke förnummit utskottets afsigt på nögot rätt
hafva varit att öfverflytta bränvinsbränningen till stä-
derna, utan endast att smäningom förvandla bränvins
bränningen från en jordkruksnäring MW en fabriks-
näring, och trodde frih. för sin del det vara bäst om
dessa fabriker kunde inrättas på lanadet; yrkade bifall
till utskottets förslag.
Frih. Råab, Carl, ansåg utskoitetss förslag lvarkerc
hvila på en statsekonomiskt riktig pnrinocip, utan i detta
hänseende vara fullt af inkonseqrensiser, ejheller inne-
fatta ett öfvergångsförslag, då man ;j genom ett pena-
drag för tusentals egare af bränvinsrsredskap gjorde det
omöjligt att fortsätta deras handteriviog utan att låta
förfärdiga nya redskap och tillika gjzjorde ett väldsamt
ingrepp i en rätt, som jerdbrukaren i hade skäl att anse
häfdvunnen. Om afsigten endast vore att minska
bränneriernas antal och fördyra briänvinet, så hade
man för sådant ändamål endast behöft höja skatten
och i öfrigt bibehålla den gamla förordningen, Man
hade då ej usurperat på någons rätt. I den nu fö-
redragna punkten vore friberren ensam med friherre
Åkerbjelm.
Hr Cederschöld, R. Tk. Dä ändamälet vore att
minska produktionen nu genast, så måste man: tillse
att bränneriernas antal förminskades,, och talaren trodde
att utskottets förlag ledde till dettta mäl. Om det
vore nödvändigt för jordbrukaren atttt få tillverka brän-
vin, så hade han ju denna rätt i beoehäll, ehuru hao
icke kunde uteslutande och måhändaa i samma skals
som nu fortsätta sin tillverkning. NNu vore det lik-
väl konstateradt, att bräovinsbrännningen är skadlig
för jordbruket och då vore förslagett desto mindre be-
tänkligt. Gillade grefve Mörners fförslag. till redak-
tionsförändring.
Hr Hård ville från städerna borttaga alla mindre
brännerier och icke tillåta någon på landet, som ej
hade i mantal satt jord, att idka bränvinsbränning.
Detta vore, efter talarens tanka, att skipa rättvisa.
Grefve Björnstjerne talade för biifall till utskottets
förslag.
Grefve Lagerbjelke. Grundåsigteen i utskottets be.
tinkande vore, att det är bättre atitt koncentrera rö
relsen i färre fabriker, än att bafviva den qvar i s
allmänt spridda som nu. När utskåoitet föreslagit, at
den skulle blifva en fri näriog, så i hade man ju bi
behållit den äfven för jordbruket. Utskottet hade äf
ven gått försigtigt till väga, då detet föreslagit, dels er
inskränkning i tid, dels ew maximmum i tillverkning
Om, såsom man påstod, bränvinsbrbränninggn isynner
het vore nyttig för landtmannen,, så skulle inger
stadsbo med honom kunna konkurrrera, ty den förr
hade sig då alltid, säsom jordbruktare, ett plus i si
vinst; har vore ingenting annat förreslaget, än att en
hvar finge drifva br iuvinsbränningren på det sätt sor
han anstge tjenligasv och för sig fördelaktigast. Grel
ven viile inskränka brävvinsbranningen i städerna ti
större brännerier, eljest kunde det bända att handi
verkere blefse bränvinsbrännare, i stället för att sköt
sitt handtverk.
Friberre Raab, 4. C. Det vore ena välg
bränvinsbränningen öfverflyttades från j ruket til
en fristående näring; det kunde likväl i:ke neka:
att denna handtering på sina ställen varit en häf
stäng för betydliga jordodlipgar, men på andra stäl
len äter, såsom t. ex, i Blekinge, hade det utar
tvifvel bidragit till jordens sämre ihäfd genom en allt
för utsträckt potatesodling m. m.
Friherre af Ugglas G. ville frånngå det gamla jus
för landtbrukets fördel. Den huffvudsakliga orsake
hvarföre värt landtbruk stär på ena så låg punkt vili
tal. söka i bränvinstillverknibged. — Jördbrukaren had
derigenom vant sig att hvarken värda oålirgen 3
säd eller foderväxter, emedan huur dålig qvalitete
var, det dock alkid dugde till brränvin. Detta voi
en erfarenhet okänd ialla länder, dder bränvinstränn
gen idkas säsom eu husnäring. Fru r för städe
nas konkurrens vore i öfrigt ogrundad; den hade.
nsinsträvning äfren nu ida
m strax utanför oeh i ga!
t någon kobrkurrens som ne
doraf varit en fälld. Ta
rning on
i mönga
ska stor sko