operakompos oner skola hafva plagierat honom, Christian Strits, öfverlemna vi it hrr musici af profession att bedöma. Km I RIKSDAGEN. Ridderskapet och Adelm. Plenum den 26 April, kl. 110 f. m. (Slut firån gårdagsbl.) Grefve v. Platen trodde ej utskzrottet hafva gått pbrådstörtadt tillväga, tvärtom hadee man gjort stora koncessioner i flera fall, men så länogt kunde man ej koncedera, att man uppoffrade de fförnämsta prineiperna för reformen, som voro bräänvinsbränningens 1) skiljande från jorden, och 2) deess högre beskattning. Tal. trodde äfven, att det alllmänna tänkesättet högljudt uttalat sig för begge: dessa principer. Här vore för öfrigt ej fråga om att beröfva de jordbrukare, som nu idka densamma, deras bittills varande rätt. Man fordrade endast, att denna icke skulle vara uteslutande, utan medgifvas äfven för andra. Den afundsamhet, som i detta fall uttalade sig emot städerna, kunde betecknas med ett ordspråk, som tal.likväl icke ville begagna. Första steget till reformen är att göra den till en allmän fråga och icke till en ståndsfråga, hvarföre man ej borde låta afskräcka sig deraf, att ett stånd möjligen komme att afslå betänkandet. Man hade deremot meddelat grefven att två andra stånd, neml. presteoch borgarest:nden, vid öfverläggningen öfver denna punkt, lemnat den utan anmärkning, hvarföre man väl kunde taga för afgjordt att den der blefve bifallen. Tal. erinrade sig att då en förändrad bränvinslagstiftning infördes i Danmark, vissa enskilda imtressen äfven der klagade öfver ett förskräckligt våld. Nu ginge det likväl förträffligt och till allmän belätenhet för folket och jordbruket, som derefter stigit i en förvånande grad. Tal. yrkade säledes bifall till utskottets förslag, med förklarande att hvilka koncessioner sam helst icke skulle tillfredsställa dem, som i denna fråga yrkade på bibehällandet af jordbrukets s. k. privileium. g Frih. Aterhjelm bekämpade städernas rätt; de egde så stora företräden i afseende på varans afsättning m. m., att landtmannen ej kan täfla med dem. Utskottet torde ha rätt i teoretiskt hänseende, men i praktiken vore det att gå för långt. Allt öfrigt iutskottets betänkande kunde ju antagas, fastän man ändrade denna punkt i eplighet medl EK. M:ts proposition. Det vore ej värdt framkalla ett missnöje för ett ord eller en s. k. princip. Statsrädet grefve Mörner förenade sig med hr Gripenstedt, för den händelse att representationen skulle anse tiden vara Inne att taga eu steg längre än det K. Maj:t föreslagit. För sadan hän else gillade tal det af hr v. Hartmausdorff föreslagna amenderment, men hemställde då tillika om en redktionsförändring, hvarigenom man undvek att i monentet omnämna någon viss författuius och S, utan eidast i allmänhev uttryckte att enhvar egde tillverka bränvin som vore, entigt författningarne berättigad att idka fabriksrörelse ib. Stjernstedt (ledamot af utskottet) åberopade till stöd för utskottets opinion omm förderfligheten af bränvinsbränningens utöfning på hittills varande sätt och dess skadlighet just för jordlbruket, allmänna Jandtbruksmötets förhandlingar 1846,, 1847, 1853, äfvensom de flesta landshöfdingars ffemärsberättelser, af hvilka talaren citerade flera från Buekinge, Hallands, Malmöhus län, ete., samt slutligen den mängd petitioner för reformen, som inkommit till Egl. Maj:t. Reformen vore således icke hastig, utan ganska länge förberedd. En öfveryång hade äfven blifvit af utskottet föreslagen uder det första äret, såsom det inhemtades af 99 och 100 S i förslaget — att bränvinsbränningen ej vore nödvändig för jorlbruket visade sig bäst deraf att af 173,000 pannor, somfunnos 1823, icke mindre än 137,000 sedermera blifvit neålagdåa. Slut hgen ville tal. erinra mot hr v. Hartmansdorff, ati han icke förnummit utskottets afsigt på nögot rätt hafva varit att öfverflytta bränvinsbränningen till städerna, utan endast att smäningom förvandla bränvins bränningen från en jordkruksnäring MW en fabriksnäring, och trodde frih. för sin del det vara bäst om dessa fabriker kunde inrättas på lanadet; yrkade bifall till utskottets förslag. Frih. Råab, Carl, ansåg utskoitetss förslag lvarkerc hvila på en statsekonomiskt riktig pnrinocip, utan i detta hänseende vara fullt af inkonseqrensiser, ejheller innefatta ett öfvergångsförslag, då man ;j genom ett penadrag för tusentals egare af bränvinsrsredskap gjorde det omöjligt att fortsätta deras handteriviog utan att låta förfärdiga nya redskap och tillika gjzjorde ett väldsamt ingrepp i en rätt, som jerdbrukaren i hade skäl att anse häfdvunnen. Om afsigten endast vore att minska bränneriernas antal och fördyra briänvinet, så hade man för sådant ändamål endast behöft höja skatten och i öfrigt bibehålla den gamla förordningen, Man hade då ej usurperat på någons rätt. I den nu föredragna punkten vore friberren ensam med friherre Åkerbjelm. Hr Cederschöld, R. Tk. Dä ändamälet vore att minska produktionen nu genast, så måste man: tillse att bränneriernas antal förminskades,, och talaren trodde att utskottets förlag ledde till dettta mäl. Om det vore nödvändigt för jordbrukaren atttt få tillverka bränvin, så hade han ju denna rätt i beoehäll, ehuru hao icke kunde uteslutande och måhändaa i samma skals som nu fortsätta sin tillverkning. NNu vore det likväl konstateradt, att bräovinsbrännningen är skadlig för jordbruket och då vore förslagett desto mindre betänkligt. Gillade grefve Mörners fförslag. till redaktionsförändring. Hr Hård ville från städerna borttaga alla mindre brännerier och icke tillåta någon på landet, som ej hade i mantal satt jord, att idka bränvinsbränning. Detta vore, efter talarens tanka, att skipa rättvisa. Grefve Björnstjerne talade för biifall till utskottets förslag. Grefve Lagerbjelke. Grundåsigteen i utskottets be. tinkande vore, att det är bättre atitt koncentrera rö relsen i färre fabriker, än att bafviva den qvar i s allmänt spridda som nu. När utskåoitet föreslagit, at den skulle blifva en fri näriog, så i hade man ju bi behållit den äfven för jordbruket. Utskottet hade äf ven gått försigtigt till väga, då detet föreslagit, dels er inskränkning i tid, dels ew maximmum i tillverkning Om, såsom man påstod, bränvinsbrbränninggn isynner het vore nyttig för landtmannen,, så skulle inger stadsbo med honom kunna konkurrrera, ty den förr hade sig då alltid, säsom jordbruktare, ett plus i si vinst; har vore ingenting annat förreslaget, än att en hvar finge drifva br iuvinsbränningren på det sätt sor han anstge tjenligasv och för sig fördelaktigast. Grel ven viile inskränka brävvinsbranningen i städerna ti större brännerier, eljest kunde det bända att handi verkere blefse bränvinsbrännare, i stället för att sköt sitt handtverk. Friberre Raab, 4. C. Det vore ena välg bränvinsbränningen öfverflyttades från j ruket til en fristående näring; det kunde likväl i:ke neka: att denna handtering på sina ställen varit en häf stäng för betydliga jordodlipgar, men på andra stäl len äter, såsom t. ex, i Blekinge, hade det utar tvifvel bidragit till jordens sämre ihäfd genom en allt för utsträckt potatesodling m. m. Friherre af Ugglas G. ville frånngå det gamla jus för landtbrukets fördel. Den huffvudsakliga orsake hvarföre värt landtbruk stär på ena så låg punkt vili tal. söka i bränvinstillverknibged. — Jördbrukaren had derigenom vant sig att hvarken värda oålirgen 3 säd eller foderväxter, emedan huur dålig qvalitete var, det dock alkid dugde till brränvin. Detta voi en erfarenhet okänd ialla länder, dder bränvinstränn gen idkas säsom eu husnäring. Fru r för städe nas konkurrens vore i öfrigt ogrundad; den hade. nsinsträvning äfren nu ida m strax utanför oeh i ga! t någon kobrkurrens som ne doraf varit en fälld. Ta rning on i mönga ska stor sko