såsom en talare bakom honem yrkat, att förbjud
bäde tillverkning och försäljning, men sådant vo
omöjligt. Behofvet och vanan voro alltför starka a
på en gång och med maktspräk försöka ett sådar
medel, emedan man icke kunde lyckas att få förbi
det ätlydt. Andra utvägar måste säledes påtänka:
Ett sätt vore en dryg beskattning på konsumtioner
Detta läte likväl icke sig göra direkt genom att alll
för högt beskasta försäljningen; ty äfven det skull
framkalla underslef, lönnkrögeri och andra lagbrott
man hade således valt den indirekta utvägen att be
skatta produktionen, hvilket alltid ytterst äterfaller p
konsumenten; men för att beskatta produktionen ä
det nödigt att söka koncentrera tillverkningen på si
få händer som möjligt, emedan detta vore ett con
ditio sine qua non för kontrollen. Sådant hade lyc
kats i Norge, der man icke nu hade mer än nägr:
och 30 brännerier, och i England, der man knapp
hade mer än ett dussin. Här deremot hade mar
36,000. Men då man ville sträfva till detta mäl, så
borde man akta sig för det sjelfbedrägeri, att ju icke
ganska många rnbbningar i nuvarande förhällander
och stora ekonomiska förluster mäste blifva en följc
af en sädan öfvergång till ett förändradt system
Talaren ville dock icke, i anseende till dessa enskilde
olägenheter, säsom lagstiftare afstyrka reformen; mer
-han önskade göra öfvergången sä dräglig som möj
-lligt. I denna äsigt borde man söka förklaringsgrun.
sIden till den af Kongl. Maj:t framställda proposition
I hvaröfver man hört och läst så mycket sorl. Sär
fskilda utskottet hade ansett sig kunna gå längre är
Kongl. Maj:t och bland annat i det nu föredragna
momentet, i motsats till Kongl. Maj:ts proposition,
Jtillstyrkt att bränvinsbränningsrättigheten icke skulle
vara fästad vid jorden. Talaren var äfven af der
mening, att ett sädant resultat vore ganska nyttigt,
ehuru han deltagit i tillstyrkandet om dess bibehäl-
T lande, för att ej framkalla - ett alltför stort missnöje
Ihos det talrikaste antalet af jordbrukarne; men om
d Rikets Ständer, såsom folkets målsmän, tilltrodde sig
latt gå längre, så blefve detta på deras ansvar. Han
befarade dock att brytningarne under tiden komme
-Jatt blifva i samma mån större som man ginge tvärt
-Itill väga. Skulle dock Ridderskapet och Adeln vilja
- frängå den kongl. propositionen, opinerade talaren
-llikväl för den af hr von Hartmansdorff föreslagna
rlinskränkning i afseende på de mindre bränneriernas
lanläggande i städerna.
- Landshöfdingen grefve Posse, Knet, erkände grund-
fisatsen af bränvinshandteringens frihet såsom sann och
Iriktig, men befarade att en alltför hastig öfvergäng
skulle verka till tusentals menniskors fall. I det län
som vore honom anförtroåt (Christianstads) vore be-
klagligen landtmannens hushällning hufvudsakligen
ställd på bränvinsbränningen. -Till och med torpare
aflönades genom att på husbondens jord få sätta po-
tates, som sedermera afyttrades för bränvinsbränning.
Måhända blefve härigenom 20,000 sådana tjenare
I brödlösa. Talaren gillade ej hotet från Göinge, men
förklarade öppet att han hade en stark fruktan för
Idet missnöje och den oro, som blefve en följd af en
brådstörtad öfvergäng. Han önskade reformen för
framtiden, men pä öfrertygelsens väg.
Härmed förenade sig friherre Akerkjelm och hr
Harmens.
Hr Ribbing, 4., bestridde deremot sistnämnde tala-
res åsigter. I anledning af hr Gripenstedts yttrande
ville han nämna, att han uppfattat den kongl. pro-
potitionen ännu mera grannlaga, samt hade trott
Kongl. Maj:t vilja ät Ridderskapet och Adeln och
Bondeständet öfrverlemna att sjelfmant afstå från jor-
dens förmenta företrädesrätt till en förderflig närings-
gren. Han vore öfvertygad att Adeln, som nyligen
med ett enhälligt ja röstat för betydliga anslag till
landets försvar mot utrikes fiender, nu jemväl skulle
lika enhälligt med sin röst bidraga att fördrifva en
kanske ännu värre inrikes fiende. Talaren tillstyrkte
bifall till utskottets förslag med hr von Hartmansdorffs
amendement.
Landshöfdingen grefse Mörner, Carl, vore ej ibland
dem, som ville prisa utskottets betänkande. I stället
att föranleda inskränkning i bränvinstillverkningen,
skulle, efter talarens öfvertygelse, snarare en utsträck
ning deraf blifva en följd. Han ansåg det vara sär-
deles vädligt att vilja flytta bränvinshandteringen frän
landet till städerna. Alla smästäder torde derigenom
utbyta andra näringar emot bränvinsbränningshandte-
ringen, hvilket skulle öka demoralisationen och för-
vandla städernas invånare till dagdrifvare och supare,
ännu mer än förhällandet vore för närvarande. Brän-
vinsbränningsrättighetens fästande vid jorden vore väl
2j ett privilegium, men hade likväl i hundradetals är
ansetts höra till landtmannanäringen. Grefven till-
styrkte bibehällandet häraf och bifall till Kongl. M:ts
proposition i denna punkt.
—e
Plenum den 26 April, kl. 6 e. m.
Detta plenum, till närmare redogörelse hvarför vi
återkomma, upptogs af debatten öfver 2 i särskilda
utskottets betänkande om bränvinslagstiftningen, hvar-
uti stadgas att bränvinstillverkning skall vara tillåten
endast under 2 månader om äret. Denna bekäm-
pades ifrigt af tvenne reservanter inom utskottet,
friherre Raab och hr von Hartsmansdorff, hvilka yr-
kade en utsträckning af 6 mänader årligen. Med
dem förenade sig grefve von Platen B., frih. Ter-
smeden W. F., frh. Raab Carl, hr Hjerta L. J., hr
v. Kock N. och hr Cederschiöld R. Ih., hufvudsak-
ligen under anförande af statsekonomiska skäl. Der-
emot försvarades utskottets betänkande af hrr Brau-
nerhjelm och Hjärne H., frih. v. Kremer, grefve
Posse G., frih. af Ugglas G., grefve Lagerbjelke G.,
frih. Stjernstedt C., hr Dalmam W. F., och hr Stjern-
svärd G. M., hufvudsakligen ur synpunkten att här
vore fräga om ett öfvergängsförslag ; att man ej bor-
de allt för tvärt införa fabriksbränningen för att ej
lerigenom framkalla en reaktion till nästa riksdag;
utt genom denna förändring, utskottets betänkande
emväl i efterföljande punkter måste förändras och
ela systemet sönderbrytas; att en mängd petitioner
yrkat denna inskränkning; att K. M:t, som egde lag-
tiftningsrätt i denna fräga, i sin proposition till stän-
lerna förklarat sig icke vilja medgifva nägon längre
oränningstid, samt slutligen, att, om bränningstiden
atsträcktes till 6 månader, de förhatliga och förstö-
rande bränvinsbränningsförbuden troligen hädanefter
såsom hitintills icke skulle kunna undvikas m. m.
Vid derefter af hr v. Hartmansdorff begärd vote
ring bifölls utskottets förslag med 102 röster mot 45.
Vid 3:dje S, som lyder:
Bränvin må tillverkas antingen i större bränneri,
der redskap af hvilken storlek och beskaffenhet som
helst får begagnas, eller i mindre bränneri, der en-
dast enkel redskap af en till pannerymden begränsad
storlek är tillåten,
önskade hr v. Hartmansdorff att orden till pan-
nerymden begränsad storlek skulle utgå, samt grefve
Lagerbjelke, G., det tillägg, att mindre bränneri icke
nå anläggas af annan än den som eger eller innehar
mantal satt eller särskildt skattligd jord. Grefren
ille ej att de s. k. husbehofsbrännerierna skulle upp-
lomstra i städerna, utan trodde att landet t. v. kunde
illstädjas att ensamt njuta den förmenta fördelen
eraf. Med honom instämde hr v. Hastmansdorff,
rih. Kremer, grefve Posse, grefve Mörner, hr Hård
ch hr v. Kock, N., den sistnämnde likväl med det
illägg, att den som under 1852 och 1853 i städerna
töfvat bränningsrätt med enkel redskap, skulle få
lermed fortfara.
Ståndet biföll utan votering gr. Lagerbjelkes för-
slag, men afslog hr v. Kochs amandemang.