der presten, smilande, söker lagems bekräftelse på sin
rättighet att klippa sina får... ändla in till skinnet, .-..
der krämaren tror sig kunma väga upp fäderneslandets
intresse och den sanna ärans skimnmer med det lumpna
skimret af en guldhög... oeh der bonden, från alla si-
dor kringskuren, icke vet hvarken hvad han vill eller
hvad han bör... I sanning en skön lagstiftning, med
en Frodrik i spetsen!
Nej bort... bort härifrån! Jag vill resa, för att se,
em andra länder äro lyckligare vårt... Fosterjorden
bränner under mina fötter... Bort härifrån!
Stobge svepte kappan tätare omkring sig, och tog lång-
samt vägen öfver Riddarholmen tilll sin boning.
Samma dag som Gyllenroths hufvud föll på scha-
vetten lemnade öfversten Stockholm. Fredrik tyckte sig
andas lättare, då ham rörde att dena hatade motståndaren
var borta.
TRETTONDE KE4APITILET.
Vi befinna oss i Hamburg på uen rike bankiren, juden
Josua Johnsons kontor vid hamngatan derstides: I en
stor, med utnött gyllenläder klädd ländstol sitter köp-
mannen sjelf. Det är en gammal man, med hvitt hår
och skägg som räcker honom långt ned på bröstet. Hans
små grå ögon gnistra vid betraktandet af de guldhögar
som ligga framför honom på pulpeten. Man finner tyd-
ligen att juden är en man, hvars hela själ är fästad vid
denna gula metall.
Framför Josua står i ödmjuk ställning en man, vida
yngre än han, men af ett nästan ännu mera vidrigt ut-
seende: det är William Kilstedt, f. d. svensk officer vid
konung Carls armå. Bortkörd från det svenska lägret
för något tjenstefel, har löjtnant Kilstedt sedermera sla-
git sig på affärer, och som han deruti visat sig ega en
ganska betydande talang, har juden Josua tagit hand om
henom, och gjort honom till en aff sina förnämsta handt-
langare i vissa mindre hederliga affärer, der den rike
bankiren sjelf ieke vill vara synligg.
— Det felas en half gulden,, säger jag — yttrade
Josua, i det han ännu en gång grranskade penningehögen
på pulpeten.
— Jag har ju sagt er att jag nödgats utgifva denna
halfva gulden i omkostnader — svarade Kilstedt. —
Ni vill icke: tro mig :... Niär otacksam, herr bankir.
Ni påminner er aldrig allt hvad jag gör för er.
uden stirrade på honom vacd en blick af förvåning.