der presten, smilande, söker lagems bekräftelse på sin rättighet att klippa sina får... ändla in till skinnet, .-.. der krämaren tror sig kunma väga upp fäderneslandets intresse och den sanna ärans skimnmer med det lumpna skimret af en guldhög... oeh der bonden, från alla sidor kringskuren, icke vet hvarken hvad han vill eller hvad han bör... I sanning en skön lagstiftning, med en Frodrik i spetsen! Nej bort... bort härifrån! Jag vill resa, för att se, em andra länder äro lyckligare vårt... Fosterjorden bränner under mina fötter... Bort härifrån! Stobge svepte kappan tätare omkring sig, och tog långsamt vägen öfver Riddarholmen tilll sin boning. Samma dag som Gyllenroths hufvud föll på schavetten lemnade öfversten Stockholm. Fredrik tyckte sig andas lättare, då ham rörde att dena hatade motståndaren var borta. TRETTONDE KE4APITILET. Vi befinna oss i Hamburg på uen rike bankiren, juden Josua Johnsons kontor vid hamngatan derstides: I en stor, med utnött gyllenläder klädd ländstol sitter köpmannen sjelf. Det är en gammal man, med hvitt hår och skägg som räcker honom långt ned på bröstet. Hans små grå ögon gnistra vid betraktandet af de guldhögar som ligga framför honom på pulpeten. Man finner tydligen att juden är en man, hvars hela själ är fästad vid denna gula metall. Framför Josua står i ödmjuk ställning en man, vida yngre än han, men af ett nästan ännu mera vidrigt utseende: det är William Kilstedt, f. d. svensk officer vid konung Carls armå. Bortkörd från det svenska lägret för något tjenstefel, har löjtnant Kilstedt sedermera slagit sig på affärer, och som han deruti visat sig ega en ganska betydande talang, har juden Josua tagit hand om henom, och gjort honom till en aff sina förnämsta handtlangare i vissa mindre hederliga affärer, der den rike bankiren sjelf ieke vill vara synligg. — Det felas en half gulden,, säger jag — yttrade Josua, i det han ännu en gång grranskade penningehögen på pulpeten. — Jag har ju sagt er att jag nödgats utgifva denna halfva gulden i omkostnader — svarade Kilstedt. — Ni vill icke: tro mig :... Niär otacksam, herr bankir. Ni påminner er aldrig allt hvad jag gör för er. uden stirrade på honom vacd en blick af förvåning.