nyttig, ån mindre nödvändig för jordbruket, , tvärtom är i många afseenden skadlig. Det är väl :sannt att!s genom dranken beredes större tillgång på foderäm-! nen för ladugåfdarne, men denna fördel är i i hög grad d endast skenbar och ögonblicklig. Derigenom i att brän-Yv vinsbränningen här i landet uppdrifvit potateesodlingen k till en öfverdrifren höjd, utsuges jorden merr och mer ti och den tillökning i qvantiteten af gödningsänmnen, som j lä en till följe af bränvinsbränning utvidgad ladugärd ri medför, godtgör ingalunda den förlust i närande kraft, rs som jorden genom potatesodlingen får vidkännas. Den uj som genom en öfverdrifren potatesodling och derpits grundad bränvinsbränning, för en tid, drager en storift inkomst af sin egendom, är derföre icke olik den jord-m egare som förökar sin inkomst genom att hvarje år) afyttra en del af sin egendom, eller den skegsegare,:h som, för att skaffa rig större inkomst af sin skog, år. i, ligen nedhugger större del, än som med skogens för måga att återväxa är förenligt. 7 En vigtig omständighet, söm ingalunda får förbises, är den, att boskapsracens försämring i vårt land står i oskiljaktigt sammanhang med bränvimsbränningens utbredande. Dranken har samma verkkan på boskapen, som bränvinet på menniskan. Ett; omåttligt förtärande af den förra, hvarvid kreaturen lätteliger kunna vänjas, alstrar äfven hos dem ett slaggs rus, med alla deraf härflytande skadliga verkningar. 1Det är alldeles obestridligt att kor, som framfödas meed drank. lemna en dälig afrel, som man till och medå har svår: att hälla vid lif och hvaraf man icke kan vvänta sig hrarken dugliga oxar eller goda mjölkkor. IDen mjölk som erhålles af kor, hvilka, såsom vid eggendomar med brännerier vanligen sker, mer eller milindre ute slutande fodras med drank och halm, mästee dessuton vara mycket sämre än mjölk af kor, sem erthålla mera närande födoämnen, och sädan mjölk lemmar natur , ligtvis mindre ost och smör än annan mjölk:, och hvad smöret angår, äfven af sämre beskaffenhe:. Den vinst, i som bränvinsbrännande landtbrukare hittills haft at sina ladagärdar i en större myckenhet mjölk, än son utan bränvinsbränning kunnat uppnås, beror kufvudh sakligen på den svenska allmänhetens okunnighet om ? det mindre värde, som produkterna från sådane la dugårdar ega. I utlandet förstår mån ganska väl att skilja emellan goda och dåliga ladugårdsprodukter, och om, såsom vi hoppas, någon export af smör och ost i framtiden skall kunna ske från Sverige, måste både det ena. och andra blifva af bättre beskaffenheit, än som nu är fallet. Det är icke värdt att till Englland skickas smör ef:er kor, som fått nöja sig med cdrank ock halm. Vi veta att vid ett tillfälle, då mann från Sverige skickat sådamt smör till London, det iicke kunnat der afyttras förr, än det blifvit uppblanndadt med tjära och utbjudet såsom machinsmörja. Om brånvinsbrånningen, såsom man påsttår, verkligen vore fördelaktig för jordbruket, mäste det vara Önskvärdt, att hvarje landtbrukare tillika vvore bränwiosbrännare. Men, äfven med förutsättning att all: det bränvin, som då tillverkades, kunde afsäättas, fräga vi huru beskaffad vår boskapsrace i sädana händelse skulle blifva efter ett tiotal af år ? För att ådagalägga bränvinets skadliga : inflytande på jordbruket i Sverige, är det dessutom titillräckligt. att hänvisa på det förhållande, sem icke läärer kunna förnekas, att medan jordbruket under de seednare årer i andra länder gjort omätliga framsteg, dettsamma he: ess blett i en jemförelsevis ringa grad gått framåt. Det synes oss derföre vara hög tid att rättigheten till bränvinsbrånninmg alldeles skiljes från jordbruket Sedan författaren härefter vidrört åtskilliga andra hufvudpunkter i utskottets förslag, yttrar han sig, beträffande sättet att bestämma skatten och beloppet deraf, sålunda: I afseende på sättet att bestämma skatten har ut skottet på ett öfrertygande sätt undanröjt alla skälen mot den i kongl. propositionen föreslagna skatten på mäskningskaren och tydligen utredt hvilka isnart sagd! oöfvervinneliga svårigheter, som detta i Prireussen och Danmark så konstigt sammansatta systerm företer, snär det icke blett erfordrar de mest inveeeklade kon troller, utan ock, det oaktadt, innebär nödvrändigheten att åt kontrollörerna inrymma en godtycklig makt, att i enskilda fall genom sina beslut fyllla luckor i lagen, bevilja befrielse eller göra inskränkningar, hvartill kommer att ett sädant system måste blifva betydligt dyrare än något annat beskattningssystem, emedan det hos kontrollören förutsätter full insigt i sjelfva bränvinsbränningen och i allt fall icke, på sätt. de preussiska lagstiftningsåtgärderna bäst utvisa, innefattar större säkerhet att beräkna den tillverkade bränvinsqvantiteten än nuvarande beskattningssätt efter pannerymden. Också har i Norge, der det varit ifrågasatt att lägga skatten å mäskningskaren, både storthinget och regeringen frångått detta beskattningssätt, hvars olämplighet man äfven i Preussen allt mer oeh mer inser. Utskottet har således gamska välbetänkt för de större brännerierna föreslagsit produktionsbeskattning. Naturligtvis blir denna pmetod ännnv mera säker oeh tillika mindre dyr. om ntägon af de inför utskottet nppviste vramvinsmätare kunna finnas användbara, hvarom man för närvarande icke saknar hopp. Den af utskottet föreslagna skatten, 16 skillingar banko för kannan, torde förekomma en oeh annan alltför hög, och vi hafva hört farhigor yttras, att om skatten blefve fastställd till detta telopp, både insmugling af utländskt bränvin och lönbränning skulle komma att i stor skala ega rum. Då emellertid skatten i Norge i flera år utgjort 17 sk. för svensk kanna, utan att man der varit besvärad af någon :insmugling å större skala af svenskt bränvin, ehuru sskatten här ieke uppgått till en skilling för kannan, så är det sannolikt att man, då skatten i Danmarkt utgör 8, och i Preussen, efter sednaste förhöjning, 9 skilling banko för svensk kanna, här skulle med en till 16 skillingar förhöjd afgift ännu mindre äfventyra något intrång från dessa grannländer. Vi hafva väl hört akgas, att brämvin vid vissa tider blifvit från Danmark insmugladt till Skåne, men detta torde hufvudsakligen böra tillskrifvas bristande uppsigt å tulltjen stemännens sida. Om Ständerna bifalla den före slagna skatten, får staten ett alltför vigtigt intresse att hindra insmugling af utländskt bränvin, för att ieke, äfven med betydliga kostnader, låta tulluppsigten blifra så sträng som möjligt. Hrad lönbränningen angår, så är det em lyeka att hen i Sverige för närvarande, till följe af den låga skatten, är nästan alldeles okänd. Det måste följaktligen blifva mycket lättare att här hindra hemnes uppkomst, än det varit att utrota henne i de länder, der hon länge och i stor utbredning funnits. I Danmark var det förbudet att på landet idk:a bränvinsbränning, och i England den oerhördt höjga skatten, som framkallade den så mycket öfverkllagade lön: bränningen. I Norge har lönbränningeni blifvit befordrad derigenom att den genom lagen af den 1 Juli 1816 för landet införda bränvinsskatt, seem blef ewtt tillägg till landtskatten och skulle utgå aaf alla jerdogare, antingen de tillverkade bränvin ellerr ieke, först gjorde bränvinsbrånningen på landet allmiän, hvarefter bönderna, sedan skatten småningom blifvit mer och mer förhöjd eeh de icke längre kumde bränna mot skatt, frestades att begagna sina gamla redskaer till lönbränning. De förhållanden, om i andra änder bragt lönbrämningen till flor, hafva således ingen motsvarighet i Sverige, ty en skat af 16 sk. bko för kannan är, ehuru hög han än förekommer, doek icke tillräekligt hög, för att lönbrännaren skall kunna med fördel konkurrera med fabriksbrännaren, nn OLM a NV OO 0