mera Ofverensstämmande: vetenskapen harräckthanden å fhdästrien, konsten har följt 1exemplet, och detta utgör ett af tidens mest betydelsefulla, mest glädjande fehomenör. Trenne är äro ännu ej föriflutna sedan arbetet firade sin jubelfest, och de civiTiderade hationerna: sig emellan .slöto ett fridsförbund, af varaktigare bestånd, som vi böre hoppas än fur:starnes fordna. Men ämnet har äfven en annan sida, af ännu större vigt, ännu djupare. betydelse än sjelfvi den industriella utvecklingen? nemligen de arbetarde klassernas uppfostran. : Mången: torde hysa -den åsigt, att de värda -motionärernas ädla syften kunna vinnas genom enskildas välvilja och komunala bidrag. Men man bör härvid taga i betraktande, att, ted all aktning för den enskilda välgörenheten — och ingen lärer väl neka att gifva -heder åt hvad som i så hög grad är heder värdt — dess yttringar likväl i de flesta fall genom sjelfva sin natur äro af tillfällig art, äfven som ait hvad understöd ifrån komunernas sida yvidkommer, dessas tillgångar numera från alla håll så tagas uti anspråk, att de ej skäligen kunna påräkna: att fylla så vidtomfatfande behof. Att folkuppfostran sålunda är och alllt mer och mer måste blifva ett föremål för statens vverksamma understöd, lärer väl svårligen kunna besstridas. Äfven de som vilja inskränka statens ändamåål ända derhän :att endast utgöra en anstalt till skyddd för medbor gares Sr och egendom, måste medgifva, att just till vinnandet af detta ändamål dett säkraste medlet ligger i ed god folkuppföstran. Sjelfva Adam Smith, hvilken i allmänhet afskydde statens inblandning 1 medborgares förehafvanden, och som ansåg konster, vetenskap och de rikas uppfvstran ligga utom kretsen af statens inverkan, insåg likväl de fattigas uppfostran vara ett ämne, som hade det närmaste sammanbang med samhälets väl, och således böra utgöra ett föremål för statsmakterras verksamhet. Likasom öfverheten, säger han, bir träda emellan för att hindra en farsots spridande bland folket, så pbör den ock träda emellan för att awvärja utbredan vdet af de moraliska sjukdomar, somäro oskiljaktiga vifrån okunnigheten Lemnas masorna i okunnighetens mörker, fortfar samme förfittare, så kan aman .snart vänta sig att fåse religiösa strider åstadkomma de förfärligaste oordningar. Uppfostra folket, sä förmanade redan William Penn den koloni han stiftat, och som ännu bär han: namn: Uppfostra folket, var, Washingtons testamentc till den nation han befriat. Det är på detta skäl, det är uti inedustriens, folk. uppfostrans och sedlighetens intresse, som jag här på det varmaste får understödja grefve IPlatens och borg. mästaren Hasselroths motioner, samt tillstyrka ett ostyckadt bifall till de vigtiga och :fruktbärande förslåg, som båda dessa motioner innehålla. Härom vore mycket mer att sägå, äfvensom att till besvarande upptåga här gjorda anmärkningar; men jag har redan måhända alltför länge upptagit ridd. och adelns tid och tälamod. Till niin ursäkt må gäll: ämnets vigt, äfvensom jag får fästa uppmärksamhe teu deruppå, att om mina anförandern äro länga, s: äro ock intervallerna dem emellan teemligen länga. Endast högst ofullständigt och ofulllkomligt har jag här förmått antyda nägra sidor af detta behjertans värda ämne; ett ämne, som ej kan mndergå att med det lifligaste intresse omfattas af alla dem, som nitälska för vetenskapens och konstens tillämpning på lifvet, för sedlighetens stigande utveckling, m. e. 0. för det rent menskliga, hvilket tillika är ett gudomligt, af alla dem, hvilka klart och varmt uppfatta sin dyra förbindelse att öfverläta det rika, moraliska och intellektuella arf de af fädren emotttagit, oförminskadt och förkofradt, icke blott ät egna barn utan och i allt vidare kretsar ät hela det uppväxande slägtet. Jag förenar mig med de herrar, som yrkat återremiss af denna punkt i betänkandet. (Sedan tal. slutat hördes starka bifallsrop.) Friherre Åkerhjelm trodde det vara så godt att bifalla hvad utskottet tillstyrkt, emedan man troligen icke skulle vinna något på en återremiss. Hr Adelborg besvarade friherre Cederströms yttrande och frågade om han trodde sig ensam hålla Rikets Ständers penningpung i sin hand. Talaren hoppades att friherrens ord vöro förhastade, och beklagade i annat fäll att utskottet hade en sådan ledamot. Hr von Hartmansdorff. friherre Rab, A. C., och grefve Björnstjerna önskade äfvenledes förhöjning i anslaget åt nämnde slöjdskola och yrkade derföre återremiss af denna punkt, som ock blef ståndets beslut. Mera medhanns icke i detta plenum, .som varade ända till kl. !V, 1 på natten. —