mera Ofverensstämmande: vetenskapen harräckthan-
den å fhdästrien, konsten har följt 1exemplet, och
detta utgör ett af tidens mest betydelsefulla, mest
glädjande fehomenör. Trenne är äro ännu ej för-
iflutna sedan arbetet firade sin jubelfest, och de civi-
Tiderade hationerna: sig emellan .slöto ett fridsförbund,
af varaktigare bestånd, som vi böre hoppas än fur-
:starnes fordna. -
Men ämnet har äfven en annan sida, af ännu större
vigt, ännu djupare. betydelse än sjelfvi den industri-
ella utvecklingen? nemligen de arbetarde klassernas
uppfostran. : Mången: torde hysa -den åsigt, att de
värda -motionärernas ädla syften kunna vinnas genom
enskildas välvilja och komunala bidrag. Men man
bör härvid taga i betraktande, att, ted all aktning
för den enskilda välgörenheten — och ingen lärer väl
neka att gifva -heder åt hvad som i så hög grad är
heder värdt — dess yttringar likväl i de flesta fall
genom sjelfva sin natur äro af tillfällig art, äfven
som ait hvad understöd ifrån komunernas sida yvid-
kommer, dessas tillgångar numera från alla håll så
tagas uti anspråk, att de ej skäligen kunna påräkna:
att fylla så vidtomfatfande behof.
Att folkuppfostran sålunda är och alllt mer och mer
måste blifva ett föremål för statens vverksamma un-
derstöd, lärer väl svårligen kunna besstridas. Äfven
de som vilja inskränka statens ändamåål ända derhän
:att endast utgöra en anstalt till skyddd för medbor
gares Sr och egendom, måste medgifva, att
just till vinnandet af detta ändamål dett säkraste med-
let ligger i ed god folkuppföstran. Sjelfva Adam
Smith, hvilken i allmänhet afskydde statens inbland-
ning 1 medborgares förehafvanden, och som ansåg
konster, vetenskap och de rikas uppfvstran ligga utom
kretsen af statens inverkan, insåg likväl de fattigas
uppfostran vara ett ämne, som hade det närmaste
sammanbang med samhälets väl, och således böra
utgöra ett föremål för statsmakterras verksamhet.
Likasom öfverheten, säger han, bir träda emellan
för att hindra en farsots spridande bland folket, så
pbör den ock träda emellan för att awvärja utbredan
vdet af de moraliska sjukdomar, somäro oskiljaktiga
vifrån okunnigheten Lemnas masorna i okunnig-
hetens mörker, fortfar samme förfittare, så kan
aman .snart vänta sig att fåse religiösa strider åstad-
komma de förfärligaste oordningar.
Uppfostra folket, sä förmanade redan William
Penn den koloni han stiftat, och som ännu bär han:
namn: Uppfostra folket, var, Washingtons testamentc
till den nation han befriat.
Det är på detta skäl, det är uti inedustriens, folk.
uppfostrans och sedlighetens intresse, som jag här på
det varmaste får understödja grefve IPlatens och borg.
mästaren Hasselroths motioner, samt tillstyrka ett
ostyckadt bifall till de vigtiga och :fruktbärande för-
slåg, som båda dessa motioner innehålla.
Härom vore mycket mer att sägå, äfvensom att till
besvarande upptåga här gjorda anmärkningar; men
jag har redan måhända alltför länge upptagit ridd.
och adelns tid och tälamod. Till niin ursäkt må gäll:
ämnets vigt, äfvensom jag får fästa uppmärksamhe
teu deruppå, att om mina anförandern äro länga, s:
äro ock intervallerna dem emellan teemligen länga.
Endast högst ofullständigt och ofulllkomligt har jag
här förmått antyda nägra sidor af detta behjertans
värda ämne; ett ämne, som ej kan mndergå att med
det lifligaste intresse omfattas af alla dem, som nit-
älska för vetenskapens och konstens tillämpning på
lifvet, för sedlighetens stigande utveckling, m. e. 0.
för det rent menskliga, hvilket tillika är ett gudom-
ligt, af alla dem, hvilka klart och varmt uppfatta sin
dyra förbindelse att öfverläta det rika, moraliska och
intellektuella arf de af fädren emotttagit, oförmin-
skadt och förkofradt, icke blott ät egna barn utan och
i allt vidare kretsar ät hela det uppväxande slägtet.
Jag förenar mig med de herrar, som yrkat återre-
miss af denna punkt i betänkandet. (Sedan tal. slu-
tat hördes starka bifallsrop.)
Friherre Åkerhjelm trodde det vara så godt att bi-
falla hvad utskottet tillstyrkt, emedan man troligen
icke skulle vinna något på en återremiss.
Hr Adelborg besvarade friherre Cederströms yttrande
och frågade om han trodde sig ensam hålla Rikets
Ständers penningpung i sin hand. Talaren hoppades
att friherrens ord vöro förhastade, och beklagade i
annat fäll att utskottet hade en sådan ledamot.
Hr von Hartmansdorff. friherre Rab, A. C., och
grefve Björnstjerna önskade äfvenledes förhöjning i
anslaget åt nämnde slöjdskola och yrkade derföre åter-
remiss af denna punkt, som ock blef ståndets beslut.
Mera medhanns icke i detta plenum, .som varade
ända till kl. !V, 1 på natten.
—