dem mindre har regeringen ä nyo organisewrat berg
kollegium, tillsatt president, och får derföiöre nu al
märkning från konstitutionsutskottet.. Dockk ansåg t
laren att statsutskottet icke kunde göra annnat än bi
vilja löner åt de en gång utnämnda embettsmänner
och ståndet vore nästan nödsakadt att bittalla, me
Anders Andersson ville likväli allo ogilla hetla affären
Sahlström önskade återremiss för att få ett klarar
ogillande af regeringens åtgärd uttaladt, och af han
tanka voro Johan Persson, Falk, Nyqvist jemte mång:
andra, men Ola Månsson och Petter Jönsson talade
för bifall. Den förre ansäg att statsutskottet ick
kunde vidare åtgöra än hvad det gjort, då det för
klarat att betävkligheter hos utskottet uppstått emo
den nya organisationen; och bifallsmeningen hade öf
verband.
Tredje punkten, som tillstyrker löneförhöjning åt öf
verdirek:ören vid landtmäteriet, sekreteraren, registra
torn och aktuarien samt anslag till skrifvarebiträd
och vaktbetjening, men afstyrker ifrågasatt löneför
höjning åt öfveringeniören, föranledde en ga.nska lån
och ofta rätt liflig öfserläggning.
Jöns Andersson från Skåne och Jöns Persson frå
Blekinge voro emot förhöjningarne, emedian folket
tillgångar icke räcka till att bevilja alla de ökad
anslag som tagas i anspråk af statens tjenaare. Pe
ter Jönsson ville ej heller bevilja dessa ökadde anslag
och uppgaf sig hafva hört att sekreteraren, , som an
gifvit sina sportler till 400 rdr, i sjelfva verkket skull
ha minst 800 rår sportelinkomst. Ola Månnsson för
ordade anslagen. Öfverdirektörens nuvaranade lön ä
otillräcklig för en embetsman i hans ställnbing, sam
med hans trägna göromal och vigtiga befattoning. Vic
jemförelse med andra verks chefer finnerr man at
dessa, säsom generalwlldirektören, generallpostdirek.
tören, generaldirektören öfver fängelserna och presi-
denten i bergskollegium, hafva betydligt mera, oak-
tadt t. ex. den sistoämnde presidenten har blott er
tjugondedel så många tjenstemän under sig. ; Dä
nämnde president har 3000 rdr i lön, så wore det ej
för mycket om öfverdirektören vid landtmiteriet er-
hölle den föreslagna förhöjningen. Ola Pesson frar
Blekinge, som för ett par plenidagar sedar förklarat
sig anse för en pligt, såsom folkets vala ombud,
att under nuvarande förhållande vägra alla förhöjda
anslag för rikets inre förvaltning, talade nu för löne
förhöjning ät landtmäterichefen, ehuru ban motsatte
sig sådan åt sekreteraren och de öfrige vid kontoret
Matts Persson åter ville bifall; skuile liktväl åter
remiss komma i fråga, sä borde den gälla aaila dess:
förhöjda löner och icke blott de underordnaades, son
bäst voro i behof af sådana. Förre talmannnen Nils
Perssön var också för bifall med betraktandde af dels
de ifrägavarande tjenstebefattningarnes möddosamhet,
vigt och jemförelse med likartade i andra förvalt-
ningsgrenar. Henrik Andersson ville afslag pä sädansa
nya anslag. Han trodde de närvarande varaa tillräck-
liga och tyckte att de personer, som nu iinnehafva
tjensterna och blott ligga i inbördes tvisteer, kunde
vara belåtna med hvad de hade, sä myckket ri:ers
som direktören dessutom hade en våning . som nog
var värd nära 1000 rår ,och sekreterarens spoortler med
allt skäl kunde anses utgöra minst 1000) rdr rgs.
Nils Svensson från Skåne ville ej bevilja förböjjda löner.
Per Mattsson erinrade att då folket begär needsättnin-
gar på de bördor som trycka jorden, sä nmötes dei
alltid med det svaret ni har köpt den medd vetskap
om de bördor, som; dermed äro förenade, och j fån
derföre låta er nöja; derföre hade man ock allt
skäl att svara embetsmännen, som begära ökning i
lönerna: j han sökt tjensterna med vetskap om vil-
koren, och j fån derföre låta er nöji. Han ville
afslag, och mänga instämde med honom.
Petter Clzesson, Ola Svensson, Johannes Nilssen och
Medin talade derefter alla för bifall; af samma mening
voro H. Pettersson och N. Svenson från Blekinge. O.
Mänsson vände om Per Mattsons argument, och menade
att det vore oklokt att vägra alla löneförhöjningar, ty d-
kunde man svara jordegarne: då j vägren alla skä-
liga förhöjningar ät embetsmännen, sä fån j ej hel
ler skäliga nedsättningar i edra skattebördor. Dess
utom åberopade han sig ännu en gång derppå, att da
bergskollegii president, som gör så litet, harr högt an-
slag, sä borde väl ock landtmätericheferne :som göra
mänga gänger mera, hafva ett dermed niägorlunda
jemförligt. — Jöns Persson: att bergskollegiii chef ä
för högt lönad mätte ej vara nägot skäl attt öka 1d
nerna åt andra embetsmän; för öfrigt fiförundrade
det honom att öfverdirektören i bondeståndetet hade så
varma förespräkare; för sin del ansåg hann sig böra
tala för folkets intressen och i dess namn s samt der-
före vägra de förhöjda anslagen.
David Andersson åberopade sin reservation n oeh ville
bifalla hvad Kongl. Maj:t begärt, men ej mmera, som
tillkommit genom enskild motion. Det varar i förli
tande på den kongl. prop. han ansåg behofvfvet kräfvr
vissa förhöjda anslag, och då behofvet finnes2s, så tve-
kar han ej att i folkets namn bevilja, hvacrad en an-
nan i folkets namn afslär.
Vice talman Svartling och Lars Larsson ttalade för
hvad Kongl. Maj:t begärt, men ville återremiss och
afslag för öfrigt. Per Mattsson svarade Ola Månsson,
att då folket ej får bifall till sina skäliga anspråk pc
nedsättning i dess skatter, så borde icke nägon bland
folket tala för dessa skatters ännu vidare ökande.
Måns Månsson var för afslag, likaså Lagergren, som
tyckte dels att de ifrågavarande embetsmännen ha
tillräckligt som de hafva, dels att bondeständet icke
borde bifalla ett sådant anslag, då borgareständet
äterremitterat frågan. Ola Månsson erinradee, att allz
här talade i folkets namn och att det ej voore fören-
ligt med folkets intressen att vägra alla anslalag, ty då
skulle statsmachineriet afstanna; för öfrigt bborde hvar
och en ega tala efter sin öfvertygelse och 2 icke be-
mötas med invektiver. — Jöns Persson svarirade här-
på, att hans öfvertygelse var just den, attt verkets
göromål ej skulle afstanna om förhöjda lönerr nekades
för närvarande, att folkets bördor ej tillät deet att upp-
fylla alla anspråk på dess penningar, att han ansäg
sig ega grundlaglig rätt att vägra ökade anslag ochl:
att han fortfarande gjorde det och just i folkets, i
det fattiga, af skattebördor tungt nedtryckta folkets
namn. Förre vice talmannen Nils Persson menade,
att om nägon vid landtmäterikontoret behöfde löne-
förhöjuing, så var det öfveringeniören, och Nils Nils :
son från Wermland talade för bifall i enlighet med
Kongl. Maj:ts proposition, men afslagsmeningen var
öfvervägande, och sedan man delat propositionen i
sex delar, återremitterades hela punkten utom i fråga
om öfveringeniören.
—— men