lödet, — det är kerremännen, magnaterna med sina ngpanner. Beviset har Aftonbladet sjelf anfört: — astän 130,000 khusbehofspannor blifvit nedlågde, har loden derföre minskats? Att oaktadt dessa 130,000 pannors nedläggande, ikerbruket för bönderna kunnat bära sig, är både sannt och fägnesamt. Men det kommer deraf, att de som icke brännt, hafva kunnat sälja sina produkter till dem som brännt, och derigenom utan bränning bereda sig en inkomst. Men tag bort bränningens öfvande på flere händer, sprid nägra få stora bränoerier på fiera mils afstånd frän hvarandra, låt bonden få en transport af 4 till 6 mil för sin tunna posatis, låt honom sättas i beroende af den stora privilegierade fabrikanten som vrakar hans vara, betalar den efter godtycke eller låter honom föra lasset hem osäldt; låt rågen och hvetet, som lönar sig bäst att bränna, kastas i bränvinspannan, — och man fär väl se, hvartill den hulda och ömma omtanka, som, kanänka, så huldrikt vill sörja för oss oupplysta hönder och lära oss en bättre hushållning, skall leda. Det ir klart att när bonden ingenting har, som han kan vända till penningar, spannmålen, den lilla som finnes, i brist af kommunikationsanstalter ej kan föras ill stad, der någon spanmålshandel ej eller finnes, potatisen får ruttna bort i brist på afnämare, ruttus innan den hinner uppfodras, ladugården ej kan upphjelpas i brist på förlag till odling af artificiella grässlag, och ej en 12 skilling på något häll i vår ort innes att förtjena; — det är klart, oaktadt allt vacsert tal om förbättradt äkerbruk och ladugärdsskötsel, att bonden, öfverhopad af skatter, fattigtaxor, utgifter på alla håll, innan kort skall störta; torpare och arbetare, som hos honom haft sin brödföda, och för sin potatisskeppa, odlad på hansteg, kunnat köpa sig salt och sill, dernäst blifva brödlösa och bygden förvandlad till ett enda stort fattigvårdssamhälle som, i stället för att kunna skatta till staten, nödgas anlita statens barmbertighet. Man fär väl se, om då de stora ångponnepossessionaterna vilja åtaga sig att föda den skara af fattige, som, då lagstiftningen ryckt värt enda medel till penuingeförvärf ur våra händer, oss sjelfve inberäknade, rundt omkring der skall uppkomma ! År det underligt om, med sädana utsigter och d bränvinsutskottet vid innevarande riksdag redan lyftat svärdet för att, med en kompakt opinion af äng brännande adelsmän, bränvinshatarde prester och på ångbrännerier säsom stadsmannanäring spekulerande borgare bakom sig, gifva värt närvarande enda penningeförvärf dödshugget, vär håg allt mer vändes på det sköna Amerika, der man, om ock med bekymmer och hårdt arbete, dock åtminstone har möjligheten alt nära sig, och att allmogen, det vill säga, hvar och en, som kan bekosta sin öfverfart, redan begynner från dessa bygder attimassa dit utvandra? Vi frukta icke att der möta Mainelagen, ty vibränna icke, derom kan Aftonbladet vara försäkradt, af kär lek till handteringen. Funnes blott ett enda sätt at i koncentrerad och transportabel form förvandla den produkt, som våra tegar kunna afkasta, i den oumärliga penvingen, så är ingen ibland oss, som icke skulle med glädje skicka bränvinspannan dit pepparr vexer. Men vi måste lefva, vi måste skatta, vi måst rusta, och härtill måste vi hafva penningar. Visen os ett sätt att utan bränvinsbränning förvärfra dem, öppnen kommunikationer, öppnen utväg för spanmäls handel, skaffen oss t:llfälle att på annat sätt än form af bränvin få våra produkter betalde, och v skola med tärar af tacksamhet välsigna eder! Mer de. sker icke genom att med väld igenstoppa der enda källa, som gifver sådana, utan att öppna någor annan i stället. Vore det fråga om, att på en gång, med en ende stor hjeltemodig uppoffring, bortvisa förbannelsen a bränvinet frän vårt land, så skulle vi försöka att — hvilka umbäranden det än mätte kosta -—finna os: deri. Då skulle de stora possessionaterna och ång. brännarne blifva tvungne för sitt eget bästas skul att träda i spetsen för förbättrade kommunikations anstalter, för tillvägabringande af spanmålshandel, afsättning af ladugårdsprodukter m. m., i stället fö spekulerandet i bränvin, och vi skulle följa den väg de öppnat, vi skulle med dem ombryta hela vär eko nomi, och kanske skulle om ett eller annat år väl ståndet äterkomma till våra hyddor på en annan äd. lare väg än bränvinets. Men att, sedan floden, ökad af ångpannorna, verkligen svällt derhän, att allvar. samma nödrop från alla delar af landet begynt höjas ångbränneri ntiresset stiger fram på den svenska riks dagen och säger: efter bränvinet i landet är fö mycket, och ångpannor och husbehofspannor icke kunn: utan landets dränkande i en syndaflod bestå tillsam: mans, nå väl, så må den fattige mista sin enda för värfskälla, på det vi, som rike äro, må blifva änn rikare; staten måste ha bränvinsskatt, nå väl, bor med lyftpannorna, vi vilja vara de ende privilegie. rade, ty det är från dem förderfvet kommer; — att vargen, för att tillämpa den bekanta liknelsen, säger till lammet: det är du, som grumlat bäcken, du skall konsumeras; — det rörer upp vårt innersta det kommer blodet att löpa fortare i allmogens ådror det är den orättvisa, hvarpå tanken lik en elektrisi gnista genomlöper socknar och härader och samla allmogen hopvis omkring det lagliga motståndets fana så snart någon, om än så svag, hand har mod at höja den. Att Aftonbladet, hvilka dess egna statistiska oc! moraliska skäl må vara, skall behjerta dessa ur ce omedelbara praktiska lifvet hemtade förhållanden ch gifva offentlighet ät dem, vore det ock endeös r att sätta landet i tillfälle att känna de svårighe. ter och invändningar, som mot den tilltänkta brän vinsreformen till angbrännarnes fördel kunna upp ställas,, det tillförse vi oss af dess känsla för rätt Våra anspråk sträcka sig visst icke så långt, som et lagstiftningen skulle rätta sig efcer oss och de lokel: förhållandena i våra bygder. Hvarken 200 eller 200( bönder ha det förmätna anspråket, att riksdagen skal rätta sig efter dem. Hvad vi begära, är att ick med ett enda slag blifva ruinerade, enär det icke ä behöfligt, och under en sä billig begäran drista vi till trots för representanten i borgarståndet hr Schwan ömtålighet, med all frimodighet sätta våra namn Vi begära, att den ena samhällsklassen icke må te handlas mer styfmoderligt än den andra, att ångpan aor och lyftpannor må ske lika rätt; vi begära, at lagstiftniogen icke må krossa värt äkerbruk med ct enda slag, just vid en tidpunkt, då efter enskiften; vårt åkerbruk, genom den så förhatade husbehofs bränningen, nått den utveckling och kraft, att de ifven bland allmogen börjar, genom cirkulationen införande, fodervexters odling och rationellire me o der än förr, öfverg4 i det skick, att det kan så små ningom, och sedan afsättningstillfällen bhfv:t öppnade af sig sjelf bortlägga en handtering, som alla afsky Vi begära, att denna öfvergång må ske på naturiif väg, derigenom att smäningom vid hvarje riksdag li tet efter litet af handteringen borttages, begränsas inskränkes, sä att landtmannen må medhinna at vända sig åt andra förvärfskällor, förrän den enda som nu står till buds, tillstoppas; vi begära att skat terna icke bortslösas på kostsamma jernvägar, som gagna några få socknar, utan användas på sådanse E— KEOEESEEETEEETS OTTAR ETTA SEEN AN AM rr ST AN 3 OM fr fr OO 1 ANA FR