ett ytterligare skäl i den fullständighet hvarmed skriftens författare andragit, och den anmärkningsvärda liflighet hvarmed han försvarat, alla de grunder, inbillade eller verkliga, hvarpå den mindre bränvinsfabrikationen vill häfda sin rätt till fortfarande skydd, med utestängande af all täflan från den i större skala och med fullkomligare hjelpmedel bedrifna fabrikationens sida. Det är ej) utan sin nytta, att den sig så kallande husbehofsbränningen får öppet framlägga sinajanspråk; detta intresse tycks i förevarande, icke utan verklig skicklighet författade skrift, hafva ansträngt sitt yttersta skarpsinne och uppkallat hela sin vältalighet för att i någon mån stämma opinionen till sin fördel. Den erbjuder oss föröfrigt en välkommen anledning till några, såsom vi hoppas, icke så alldeles ovigtiga motpåminnelser, hvilsa vi likväl spara till dess våra läsare fått göra bekantskap med sjelfva skriften, som ir af följande lydelse : Til Redaktionen af Aftonbladet! Med tacksamhet för den opartiskhet, med hvilken Red. af Aiftenbladet, oaktadt den sjelf uppträdt för en tpiDlon, motsatt vär, låtit förhandlingarne vid allmogersötet i Röinge den 24 nästl. Febr., komma till en törre allmänhets kännedom, önska undertecknade få härigenom belysa nägra af de anmärkningar, hvar med Aftonbladet inledt och beledsagat nämnde mötes förhandlingar, just af detsamma skäl, som förmätt Aftonbladet till deras första upptagande, neml. på det rbåde red. och allmänheten må, i fråga om den pågående reformen i bränvinslagstiftningen, lära känna de svärigheter och invändningar, som deremot kunns uppställas, emedan dessa svärigheter äro af den beskaffenhet, att en vis och betänksam lagstifining kar lösa dem till landets gagn, på samma gång som en ovis lätt skulle kunna föranleda hela provinsers och menigheters undergång. Mycket af Aftonbladets ut rymme skola vi ej borttaga, och när vi framlagt väri upplysningar och skäl, må Aftonbladet och allmänheten sjelf döma, om de förtjena den offentlighet, hvarom vi för dem anhålla. f Den opinionsyttring, hvartill mötet i Röinge gaf anledning, är nu inför Konungen och Ständerna framlagd af icke blott 200, utan af nära 2000 af Östre och Vestra Göinge, Willands, Gärds och Albo häraders mest besutna och sjelfständiga allmoge, d. v. s. allmogen i ungefär hälften af Christianstads län. Der storde derföre få anse sig som någorlunda befogad att blifva hörd. Den håller sig visserligen hvarken för mer upplysts eller mer patriotisk,, men man får förläta om den håller sig för något mer sjelfständ:g, än en stor del af det slags petitioner, som förut, låt vara i tusental, blifvit, utan representerande af nägot jordvärde, till Konung och Ständer framburne, emedan den är ett rent uttryck af allmogens kända behof, utgänget frän allmogen sjelf, men icke en namnlista, uttryckande ingenting vidare än petitionsförfattaren: tanka. Att så varit förhällandet med flere af petitionernz emot bränvinsbränningen såsom husbehofsindustri, tä en för allmogen i dessa orter känd sak, ehuru det välmenta i deras nit, som tillställt petitionerne, icke derföre misskännes af nägoa. Att så varit förhållandet med de båda petitioner, den ena af torpare, den andra af bönder, för hvilka kyrkoherden Sylvan i Ousby ställt sig i spetsen, det vill säga, att kyrkoherden, när subskribenterna visat letänklighet, bäde vänligt och allvarsamt förmanat den, att hafva för troende till sin kyrkoherde, som bittre än de sjelfvc förstår och vill deras väl, och derned vunnit mänge namn, är för ingen i deina ort oekant, och deri ligger för honom ingen skam, ehru petitionerna i sådant fall äro allt annat utom selfständiga. Dei mest öfvertygande bevis härpå är, tt en del af de samme äboer, som undertecknat has petition, sedar slutit sig till Röinge-opinanterne, nr de blifvit lemnade åt sig sjelfva. Härmed misslännes, som sagdt, ingalunda i sig det berömvärda, on än opraktiska nit, som, vi äro derom öfvertygade, drfvit bäde kyrkoherden Sylvan och andra, att opine:a mot bränvinsbränningen, hvilken af alla kännes såsom ett ondt. Ja, i saken äro Röinge-opinanterne med honom och Aftonbladet och alla, som hata bränvinsbränninger såsom ett riksondt, ense. Det är blott om sättet för dess borttagande, som meningsolikhet eger rum. Och i det afseendet är det som vi väga påstä, att närc 2000 sjelfegande bönders opinion i ett län, hvars eko nomi sammanvuxit sedan åratal med bränvinsbrännin gen, icke är för landet en sädan obetydlighet, at: den af lagstiftningen kan rent af bortvisas, utan ati förtjena höras. Den kan det visserligen, om mar vill använda väld och förtryck; men af ett slikt ryssvälde är hvarken regeringen eller representationer eller landets mest spridda och af allmogen värderad organ, Aftonbladet i Sverge, vän. Och vi hoppas der före, att de nära 2000 opinanterne få utveckla sins skäl och föra sin talan, äfven om den icke af dem, hvilkas välfärd den ej så nära rörer, delas. Ehuru Aftonbladet rörande ställningen inom denna ert är ofullständigt underrättadt — ty det är hvarker sannt, att man här räknar nästan lika mycket i bränvin som i pengar, ej eller att i allmänhet ar rendeafgifter kontraheras i bränvin, ej eller att andra än nästan utfattige draga förskotter af köpmännen på framdeles skeende leverans, ej eller att dessa lemnas ett år i förväg, ej eller attjorden inom orten blifvit a! de ständiga potatisskördarne utmattad nu mer än förr, ej eller bokskogarne använde under bränvinspannan, om icke möjligen på en och annan herregård, ej eller torfmossarne uttömde, knappast vidrörde, ej eller nöd, fattigdom och uselhet bland arbetsbefolkningen utbredd här mer än på mängen ort, der bränvinsbränning mindre idkas, ej eller arbetsbetingen ställda på aftal om ända till 10 supar om dagen för en arbetskarl, vid mera ansträngt arbete, knappt till I å 2, ofta till ingen, bland allmogen åtminstone — ehuru säledes Aftonbladet hemtat om orten upplysningar frår otillförlitlig källa, är dock teckningen af orten, såsom idkande en temligen längt drifven husbehofsbränning, i allmänhet sann. Denna handtering, der mä nu anses huru som helst ur statistisk och moralisk synpunkt, har åtminstone i ekonomiskt afseende varit denna orts uppkomst. Hade icke den varit, så skulle enskiftena, der hvar och en liten småherre pi ett åttondedels hemman författningsenligt hade rätt att, för det första åtminstone, ruinera hela byelaget, och äfven ofta gjorde det genom begäran at skifte, förstört vära hemman, ty det skulle ej funnits medel att uppbruka dem. Deraf allmogens obenägenhet emot dessa i början. Nu har husbehofsbränningen beredt medel att uppodla jorden, förbättra ladugården, utvidga äkerbruket och draga af vära tegar er inkomst, som i annat fall icke varit att af dem skörda. Vi hafva derigenom kunnat bära de alltjemt stigande skatterna; vi hafva kunnat bereda den vexande befolkningen arbetstillfällen; vi hafva kunnat betala de skulder, hvari enskiftena försänkt oss, ock uppbruka de utmarker, der mänga iblland oss vid desse fått sina skiften. Hade konsten icke härvid tillkommit och gjort bön derna inträng, hade ångan icke skapat konstbrännerier och lockat de stora possessionaterna, som bättre än vi hafva tillfälle att afsätta och tillgodogöra sina produkter, in på spekulationen af bränvinstillverkning i stort, så skulle föga eller intet af det rop öfver ,bränvinssyndafloden, som nu tyvärr är alltför sannt, hafva funnits. Det fanns icke, liksom ej heller syndafloden, så läbge lyftpannorne ännu voro ensamma, och potatis och slösäd de enda ämnen som af. verkades. Men när herrarne begynte spekulera i stort ech bränna i stort och med ängkraft, när icke blot: korn, utan råg och hvete begynte vandra i ängpannan, för att mätta dess omättliga svalg, då begynte: dyrheten och sädestristen för de fattige, då begynte floden svälla, demoralisationen att i stort utbreda sig, mera dock på andra orter än här, och derifrän för skrifver sig det rop öfver bränvinets förbannelse, hvilket de stora ångpanneegarne nu vända emot husbehofsbränningen, alldeles efter fabeln om vargen ock