Johan Johansson och Daniel Danielsson frän Öre bro län samt Jöns Persson från Blekinge instämd med Ola Persson. Derefter yttrade sig Nils Svensson frän Skäne Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs län, Lagergren Anders Andersson i Walla, Nils Nilsson i Wermland Kyllander, Anders Ersson och Falk alla emot löne förhöjningen. Förre vice talmannen Nils Persson i Boda vill ej gång för alla hafva underkändt bruket, att ena gän gen väcker det ena embetsverkets tjenstemän motioi om löneförhöjning för det andra verkets, och sedan tvärt om, sä att det ser ut som om det vore på öfverens kommelse. Om det än är skäl till förhöjning, vil talaren dock alltid sätta sig deremot, sävida ej e! sådan begäres af regeringen. Man kunde ha vänta ätt embetsmännen under nuvarande ställning i fäder neslandet skulle låtit bli att yrka högre löner, och att de dermed uppskjutit till en bättre tid. Lö oerna bli föröfrigt aldrig. tillräckliga, ty ökas de sä ökas ock bebofren, och de som skola arbets för och sammanskrapa skatterna bli tvungna att in skränka sig till de yttersta lefnadsbehofven. Lek. berg, Jonas Christoftersson, Nils Andersson, Petter Märtensson, Nyqvist, Ola Mänsson, Per Bengtssor och Johannes Andersson frän Elfsborgs län yttrade sig alla i samma anda, hvarefter denna punkt äterremitterades. Andra punkten, hvari afstyrkes. löneförhöjning för justitiekanslern, bifölls utan diskussion. Tredje punkten, tillstyrkande löneförbättring för re visionssekreterarne, bifölls äfven efter en kort öfverläggning. Ola Persson från Blekinge äberopade sina i frägs om justitieräderna anförda skäl för ett afslag nu för närvarande. Det är dessutom en känd sak, att ifrågavarande befattmngar ofta bestrides af tillförordnade, under det de ordinarie innehafvarne egna sig åt andra lönande bestyr. Med ett ord, innan allt regleras till det allmännas gagn och ärendernas bättre gäng, bör den enskildes fördelar stå tillbaka vid hvad er gäng staten erbjudit honom och han antagit. Johan Johansson, Daniel Danielsson och Jöns Persson instämde häruti och Johannes Christoffersson hyllade samma mening. Men Ola Månsson, Lars Larsson, förre talmannen Nils Persson, Petter Claesson, Medin, Anders Andersson i Walla Bergström, Ander: Jonsson och Nyqvist voro deremot af den äsigten, ati då revisionssekreterarnes embete är bäde serdeles vigtigt och mödosamt samt svårt att med lämpliga -per:soner besätta, och då revisionssekreterarne äro de som egentligen arbeta vid högsta domstolen, ty ju stitieråderna blott tänka öfver mälen (det var Lar: Larsson som yttrade sig så) samt dertill kommer at! löneförbjningen är begärd af Kongl. Maj:t och ej a! enskild motionär, så borde hvad utskottet tillstyrkt bifallas, och desse segrade. Fjerde punkten bifölls. Den Femte, rörande tillökning af 9,327 rdr 40 sk. i anslaget till reglering af hofrätternas tjenstemäns löner, föranledde en lång debatt, som mot slutet antog en viss värma. Ola Persson var nu som förut den första opponen ten. Ehuru man borde kunna vänta att ett förökadt antal divisioner skulle betydligt befordra skyndsamhet i bofrätternas arbeten, har resultatet likväl icke visat detta och lär ej beller komma att visa sådant så länge nu varande former och framför allt den gamla Pentrianen vid arbetssättet bibehälles. Ola Perssor medgaf väl att de af utskottet uppställda villkor för förhöjningen af anslaget äro ganska ringa, men hva finnes borgen för deras iakttagande? Hvilken all män fördel uppkommer deraf utom den stora lagreformens utförande? Med säkerhet kan man ej förutse annan fördel af löneförhöjningen än större älderspensioner på indragningsoch pensionsstaterna för den minst verksamma delen af tjenstemännen. At förut anförda allmänna och dessa speciella skäl, vägrade Ola Persson hrarje förhöjning och serskildt denna, intill dess domstolsväsendet blir i sin helhet ordnadt. Johan Johansson och Daniel Danielsson instämde. Henrik Andersson önskade att de vid sista riksda sen beviljade 12,000 rdr skulle få verka sä, att man sunde få se om ökade anslag lönde till ökad skynd samhet, innan man beviljade mera. Utskottet har visserligen uppställt vilkor för det ökade anslaget, men hvad kraft de hafva blir en annan fråga. Om bondeständet beviljar förhöjningen med dessa vilkor och de andra ständen bevilja anslaget, men ogilla vilkoren, så stär man der. Han ville med ogillande af den tillstyrkta förhöjningen äterremittera frågan. Lekberg, Hultman, Nils Nilsson frän Örebro län, Iohan Christoffersson, Erik Jansson och ätskillige andrainstämde. Håkan Petersson hade ett anförande, hvari han visade olämpligheten och oklokheten att tillskapa en mängd extra tjenstemän, som antingen skola förtjena sig födan med andra sysselsättningar eller försätta sig i skulder. Sysselsättningen med andra lönande göromål skall alltid verka till men för tjensternas skötande, och skulderna hafva det olyckligaste inflytande på karakterens sjelfständighet, hvarföre isynnerhet domarekåren borde vara befriad frän ett sädant alternativ. Han yrkade återremiss och Nils Svensson frän Blekinge instämde. Ola Månsson yrkade också äterremiss, men för att få ännu större anslag än Kongl. Maj:t begärt och utskottet tillstyrkt. Han ansäg den tillstyrkta förhöjningen lända till löneförminskning för de yngre tjenstemännen, hvilka dock äro de som bäst behöfva hvad som gifves dem. Vid förra riksdagen gäfvo ständerna 13,000 rdr mera, än konungen begärt, ät presidenter och ledamöter, och säledes kunde det nu vara skäl att också tänka på de lägre tjenstemännen. Man hade i bondeständet äberopat de behöflige militäranslagen emot förhöjning i anslag till domarekären; men militären har nog sina förespräkare i andra ständ; domarestaten, som är den vigtigaste befattning, och i för allmogens och folkets bästa, kunde behöfva understöd af bondeständet. En stark karakter är jemte skarpsinnighet erforderlig . för densamma, och utsn väl lönade domare kan man ej Boppas att på deras platser finna den drift noggrannhet och oväld som erfordras. Olof Persson frän Gefleborgs län, Petter Jönsson och Tobias Lind instämde. Förre talmannen Nils Persson vill i allmänhet att hvarje tjensteman skall hafva en aflöning som metsvarar hans arbete, men vill ej medverka till löneförhöjniogar på enskildas framställningar, utan hoppas att, om behofvet päkallar sådana, propositioner derom med nödig utredning ankomma frän regeringen. Den förevarande frägan är också väckt genom kongl. proposition. Dock saknas uppgifter dels öfver den blifvande arbetsfördelningen, de:s öfver sportlernas belopp och huru de tillfalla ifrågavarande tjenstemän. Utan dessa uppgifter äro ständerna ur ständ att med säkerhet bedöma saken. Om äterremiss skulle beviljas, så vore det för att få utredning häröfver; men då dels möjligen en äterremiss kunde lända till större anslagsökning än K. M:t begärt, och dels regeringen måste haft den öfversigt af saken i sin helhet, att bäde arbetsfördelning och sportler äro afsedda vid den föreslagna fördelningen af anslaget, så vill talmannen Nils Persson heldre genast bifalla hvad utskottet tillstyrkt. Petter Märtensson, Medin m. fl. instämma. Afven Nils Svensson från Skåne talar för bifall. Dävid Andersson likaså, och finnerej skäl att bevilja mera än hvad som är begärdt. Häruti instämma Petter Gabrielsson och Bengt Gudmundsson. Johan Petter Danielsson och Erik Ersson tala för återremiss på samma grunder som Henrik Andersson Nils Nilsson från Wermland äter på Ola Månssons skäl, och med honom ipstämma förre vice talman Per Eriksson, Nyqvist, Anders Ersson och Kylander. Ola Månsson ville veta, om ständets ledamöter tyckte att 600 rdr om äret är tillräckligt ät en man, som skall egna sig ät domarevärfvet; Hvad skulle stäånds bröderna säga, om de finge gå en riksdag; di v. s ngefär ett är här i Stockholm, för denna summa, och huru mycket skulle de ej då få tillsätta af sin enskilda förmögenhet? Det finnes de som säga att dnotarierna gerna tjenstgöra i hofrätterna för att skaffs lsig kunskaper och meriter, utan att begära arfvode; man dat är In att tala fö vämrane Annananda för dar