——— Bondeståndet. Plenum den 11 April. Statsutskottets utlåtande n:o 78, afstyrkande lår till hamnanläggniog i Kungsbacka, ville Anders Nilsson och David Andersson hafva återremitteradt; mer f. talmannen Nils Persson, Nyqvist, Petter Jönssor och Henrik Andersson talade för bifall. Då ständer lutade till förmän för bifallsmeningen, bestraffade David Andersson ståndsbröderna genom en wotering, söm slutade med 46 för bifall och 36 för återremiss. Anders Nilsson, David Andersson, Petter Mårrtensson. Falk och Anders Jönsson reserverade sig, emeedan de! brukar vara vanligt att bevilja återremiss. —N:o 8C bifölls utan diskussion. Derefter företogos de tre första riksstatens ; hufvud titlar. Den första bifölls utan diskussion. Vid der andra uppträdde i fråga om 1:a momentet föörst Johan Persson från Upsala län och erinradde huru: som det vär en representants pligt att utan :afseend: på personliga förhällanden medverka till statsinrättningens förbättring. Så nu ock för bondeståndet fråga om löneförhöjning åt justitiestaten och isynnerhet högsta domstolen. Vär domstolsorganisation oc! bristerna i vårt numera kaotiska lagverk hafva läng liga tider varit öfverklagade; öfver rättegängarne långsamma afgörande, isynnerhet i högre och högst: instans, klagas allmänt öfver hela-landet. Regerin gen och de högre domaremyndigheterna hafva likvö ej särdeles bemödat sig att afhjelpa dessa brister Öredan i vårt rättegångsväsende visar sig icke allenast i tilltagande vädjande till högre instansser, uta beklagligen i det nedslående förhållandet : att ma ofta finner högsta domstolens egna beslut g grundad på votering, der en enda röst afgjort rättsbesegreppen: tillämpning på enskild välfärd. Bör och k kan mar fritaga högsta domstolens egna ledamöter : från al skuld till bristerna i organisationen och arbetetsordnin gen, som utgöra hufvudanledniogen till ärerenderna senfärdiga och otillfredsställände gäng? EHafva d gjort det ringaste hos regering och ständer:r att tillvägabringa något bättre? Är det väl omöjligt at genom en bättre ordning för ärendernas beeredning, en minskning i det behöfliga antalet domfööra ledamöter, en fördelning på divisioner, förena stkyndsamhet med den noggrannaste pröfning? När mängs arbeta tillsammans, lita de ofta på antalet af medar betare och på ansvarets minskande genom dess delande med flera. Icke är det löneförhöjningarne son förbättra institutionerna. Tvärtom har icke något sådant visat sig af justitierådernas löneförbättring för 25 år sedan. Dertill fördras annat, framföre allt ändamälsenlig organisation och öfvergifvande :af en inrotad, all kraft förlamande slentrian. — Oaaktadt al: aktning för justitierådernas personer, och meddgifvande att mången af dem behöfver höjda lönevilkorr, eller i följd af sitt nit förtjenar ständernas erkänsammhet, anser jag mig dock för närvarande böra vägrgra all sådan ärgärd. Om någon sådan löneförbättriring skulle anses böra ske, innan vårt lagverk och värt domstolsväsende genom regeringens och domarckårenas gemensamma bemödanden blir förbättradt, så bör fframställningen derom dock ske från Kongl. Maj:t: och icke af enskilde personer. Nu ha vi ock skäl att för försvarsväsendets behof spara i alla möjliga andra afseenden. Med honom instämde Jan Ersson, Per Mattsson, f. vice talman Per Eriksson, Nils Nilsson främ Örebro län, Falk, Carl Magnus Knutsson och många andra. Petter Jonsson talade i samma syfte, mem hufvudsakligen på grund deraf att icke Kongl. Maaj:t begär: ifrågavarande löneförhöjning. Med honom instämde Lars Mattson, Lindby, Sundholm, Anders Andersson i Ösergötland och mådga andra. Henrik Andersson ansåg olämpligt att bevivilja löneförhöjningen innan den behöfliga nya orgaranisationen af rättegängsverken blir utförd, och ville dererföre återremiss. Ft Ola Svensson erinrade att redan vid emmottagandet af den kongl. propositionen om statsverketsts tillstånd och behof bekymmer uppstod för skatternas u utgörande, då man å ena sidan betraktade de ökade: anslagen och å den andra fulkets oförmäga att utgörra sina bördor, och redan hafva genom enskilda movtioner arspråken på folkets penningar blifvit ännu sttörre. Har ville afslag på ungefär samma skäl som Johan Pers son. Jöns Andersson från Skäne och flera andra instämde. Lars Larsson bestred attjustitierådernas löner skulle vara för knappa, och ville afslag. Johan Johansson från Östergötland och Johan Petter Andersson frår Elfsborgs län instämde. Johan Petter Danielsson fann beklagligt att oupphörligen embetsmännen. göra anspråk på löneförbättringar och då derjemtee de politiska förvecklingarne möjligen för för.varsveerket taga folkets-pentingar i anspråk så ville han nuu afslag. Ola Persson från Blekinge hyste den öfvvertygelsen att Rikets Ständer vid denna riksdag bordele vägra alla förhöjningar i anslagen för rikets inre fiförvaltning, och det af följande skäl: Ständerna hafva n redan, oak. tadt-de ganska betydliga uppoffringar, somm under 4( fredsår gjorts för försvarsverket, beviljat s stora sum mor som medtaga behållningarne hos statatsverket a folkets föregående skattemedel; ett ännu ststörre beho af likartade uppoffringar emotses likasom en dyr tid sont erfordrar bjelpsamt deltagande för dde obemed ladö klasserna: det är således bondeständetts pligt, så soih ombud för den stora af skatter mest; betungad delen af folket, att yrka af regeringen den mest ni