SEO CET CU GI OUEETE Adde I C1l BON UPppuHODlItlal UeSs
blad och benäget återställer dem till Afton
bladstryckeeriet : (Stora Nygatan JM 21, 1 ti
upp), erhålller 10 rdr i vedergällning.
Hr E. dAAuberts konsert på kongl. teatern.
Denna 4ttillställning hade en ganska talril
publik, tilll följd; som det syntes, af den för-
delaktiga cdagen, det lyckligt valda program-
met, och fframförallt af konsertgifvarens vackra
och solida talang, som i konsert- och qvar-
tettstilen wisat sig från en lika fördelaktig sida.
Han gaf vid detta tillfälle Prumes Concerto
Håroique, som sedan Prumes första härvarc
ej här varit hörd, och framkallade allmänt
bifall genom sitt lifliga och eleganta föredrag,
hvilket endast i början af en viss rädsla något
stördes. Tillsammans med en ung violinist, hr
J. Dente, som under hr dAuberts ledning
förvärfvat sig en rätt betydlig färdighet, spe-
lade konsertgifvaren en briljant duo af Kalli-
woda, som likaledes hördes med mycket nöje.
Vid detta tillfälle fick man ock förnya be-
kantskapen med fru dAuberts intressanta ta-
lang som pianist; hon utförde nemligen, till-
lika med den genom sin färdighet utmärkte
pianisten hr E. Masoni, en instrumentalt ef-
fektrik duo af Thalberg.
Bland sångnumren nämna vi den bekanta
koloraturarian ur I Puritani, af mll Michal
utförd med en virtuositet, som framkallade
en lysande effekt; duon ur Elisir dAmore,
(mellan Adina och Dulcamara), hvari mll och
br Walin utmärkte sig på det fördelaktigaste;
särskildt nämna vi det älskliga och naiva ut-
trycket i mll W:s sång, och beklaga blott att
man icke bibehållit originaltexten, som ej
kan öfversättas. Duon ur Hugenotterna, för
hvars gifvande hinder yppats, var utbytt mot
Leporelloss herrliga aria (D dur), genom hvars
lifliga ockh dramatiska föredrag hr Walin fram-
kallade eett angenämt minne af det lyckade
sätt, hvanrpå han förr gifvit Leporellos rol.
Ett numnmer af högt intresse var tenorarian
med obliggatviolin af Brendler, den man ej
kan höra utan att beklaga den förtidiga bort-
gången af denna ypperliga, ännu ej ersatta
kompositiionstalang. Att hr Strandberg denna
gång ej llyckades gifva sitt föredrag af arian
det egna, , smältande uttryck, som komponi-
sten nedldagt i dessa toner, får måhända till-
skrifvas ddet ännu ej fullt säkra återställandet
af hans såångorgan.
Bland dle instrumentalnummer, som utgjorde
konsertens egentliga glanspunkter, nämna vi
främst Beethovens Leonora-ouvertyr: en kom-
position, lika kolossal i uppfinning, fri och
fantastisk i sina former, -som klassiskt ren
och harmonisk i deras proportioner. Det är:
en ny Eroica, som i en brännpunkt samlar
all hjeltelifvets poesi, och, vid jemförelsen med
den ett år förut författade Sinfonia Eroica,
på en gång visar enheten och mångfalden af
Beethovens mäktiga snille. Denna komposi-
tion är för öfrigt den andra i ordningen af de
fyra ouvertyrer, som Beethoven skref till ope-
ran Fidelio (Leonora).
Konserten slutades med 5 instrumentalnum-
mer ur Mendelssohns musik till ,Midsommar-
nattsdrömmen,, nemligen ouvertyren och de
fyra mellanakterna. Den herrliga ouvertyren
är känd och har redan länge varit ett älsk-
lingsnumimer, äfven hos den större allmän-
heten. Mellanakterna hafva oftast afseende
både på den gångna och den kommande ak-
ten, genoom att musikaliskt fortsätta den förra
och inledda den sednare, samt öfvergå stundom
omedelbaart till musiken uti denna. De ut-
göra sålunda ej blotta illustrationer vid sidan
af handliingen, utan genomgå den, såsom ett
förmedlande och sammanhållande element,
hvilket aldrig tillåter gången af dramat af-
brytas, aldrig intresset svalna. Detta röjer
å ett lysande sätt ej blott d-n utmärkte ton-
Konstnären, utan ock den snillrike tänkaren,
den måmgsidigt bildade mannen. Sålunda skil-
drar schwerzots originella rytm, dess fantastiska
instrumerntering, med verklig magisk illusion
elfvornass dans och lek samt feeriet vid Obe-
rons ochi Titanias luftiga hof.. Detta nummer
föregår aandra akten. Intermezzot, som följer
efter demna akt, antyder den labyrint af miss-
förstånd,, som uppkommit mellan de båda äl-
skande paren, till följd af det spratt som
Puck spelat dem, samt fortsätter tillika hand-
lingen musikaliskt, genom att beskrifva Her-
mias sölkande i skogen efter Lysander, med
hvilket akten slutar. Detta antydes genom
blåsinstrumenternas korta fraser, som imitera
hvarandra, samt genom violinernas oroliga
tremolo. Denna sats öfvergår sedan vid tre-
dje aktens början till en teckning af handt-
verkarms groteska upptåg, som antydas ge-
nom er humoristisk fagottsats. Notturnot
med si intagande valdthornsmelodi inleder
fjerde akten, och skildrar Titanias slummer
samt hennes fantastiska herdescen i denna
akt. Bröllopsmarschen, som antyder Theseus
förmälniing med Hippolyta, föregår femte ak-
ten; vidl fortissimot uppgår ridån och bröllops-
tåget imträder på scenen.
Utom dessa instrumentalnummer innehåller
musiken flera melodramer m. m. samt en
elf-visa med kör. Mendelssohn författade detta
arbete år 1843, på anmodan af konungen i
Preussen, som för första gången lät uppföra
det helia på hofteatern i Potsdam, hvarefter
det öfwergick till Tysklands flesta större
teatrar.
Samtliga instrumentalnumren, som erbjuda
betydliga svårigheter, utfördes med utmärkt
vård, både hvad ensemble och nyans vidkom-
mer. Vi vilja för öfrigt betrakta upptagandet
af denna musik såsom ett gynnande förebud
till det herrliga och i sin väg enda dramats
framställning på svenska scenen. Gifvet ef-
ter Hagbergs ötfversättning, med Mendelssohns
musik och en värdig uppsättning, kan det ej
förfela att väcka de lifligaste sympatier. Tills
vidare skulle säkert mången konstvän önska
ett återupptagande af musiken vid tillfälle,
då äfven elf-visan med kör ckulla mad för4.1
,
Öå a