SEO CET CU GI OUEETE Adde I C1l BON UPppuHODlItlal UeSs blad och benäget återställer dem till Afton bladstryckeeriet : (Stora Nygatan JM 21, 1 ti upp), erhålller 10 rdr i vedergällning. Hr E. dAAuberts konsert på kongl. teatern. Denna 4ttillställning hade en ganska talril publik, tilll följd; som det syntes, af den fördelaktiga cdagen, det lyckligt valda programmet, och fframförallt af konsertgifvarens vackra och solida talang, som i konsertoch qvartettstilen wisat sig från en lika fördelaktig sida. Han gaf vid detta tillfälle Prumes Concerto Håroique, som sedan Prumes första härvarc ej här varit hörd, och framkallade allmänt bifall genom sitt lifliga och eleganta föredrag, hvilket endast i början af en viss rädsla något stördes. Tillsammans med en ung violinist, hr J. Dente, som under hr dAuberts ledning förvärfvat sig en rätt betydlig färdighet, spelade konsertgifvaren en briljant duo af Kalliwoda, som likaledes hördes med mycket nöje. Vid detta tillfälle fick man ock förnya bekantskapen med fru dAuberts intressanta talang som pianist; hon utförde nemligen, tilllika med den genom sin färdighet utmärkte pianisten hr E. Masoni, en instrumentalt effektrik duo af Thalberg. Bland sångnumren nämna vi den bekanta koloraturarian ur I Puritani, af mll Michal utförd med en virtuositet, som framkallade en lysande effekt; duon ur Elisir dAmore, (mellan Adina och Dulcamara), hvari mll och br Walin utmärkte sig på det fördelaktigaste; särskildt nämna vi det älskliga och naiva uttrycket i mll W:s sång, och beklaga blott att man icke bibehållit originaltexten, som ej kan öfversättas. Duon ur Hugenotterna, för hvars gifvande hinder yppats, var utbytt mot Leporelloss herrliga aria (D dur), genom hvars lifliga ockh dramatiska föredrag hr Walin framkallade eett angenämt minne af det lyckade sätt, hvanrpå han förr gifvit Leporellos rol. Ett numnmer af högt intresse var tenorarian med obliggatviolin af Brendler, den man ej kan höra utan att beklaga den förtidiga bortgången af denna ypperliga, ännu ej ersatta kompositiionstalang. Att hr Strandberg denna gång ej llyckades gifva sitt föredrag af arian det egna, , smältande uttryck, som komponisten nedldagt i dessa toner, får måhända tillskrifvas ddet ännu ej fullt säkra återställandet af hans såångorgan. Bland dle instrumentalnummer, som utgjorde konsertens egentliga glanspunkter, nämna vi främst Beethovens Leonora-ouvertyr: en komposition, lika kolossal i uppfinning, fri och fantastisk i sina former, -som klassiskt ren och harmonisk i deras proportioner. Det är: en ny Eroica, som i en brännpunkt samlar all hjeltelifvets poesi, och, vid jemförelsen med den ett år förut författade Sinfonia Eroica, på en gång visar enheten och mångfalden af Beethovens mäktiga snille. Denna komposition är för öfrigt den andra i ordningen af de fyra ouvertyrer, som Beethoven skref till operan Fidelio (Leonora). Konserten slutades med 5 instrumentalnummer ur Mendelssohns musik till ,Midsommarnattsdrömmen,, nemligen ouvertyren och de fyra mellanakterna. Den herrliga ouvertyren är känd och har redan länge varit ett älsklingsnumimer, äfven hos den större allmänheten. Mellanakterna hafva oftast afseende både på den gångna och den kommande akten, genoom att musikaliskt fortsätta den förra och inledda den sednare, samt öfvergå stundom omedelbaart till musiken uti denna. De utgöra sålunda ej blotta illustrationer vid sidan af handliingen, utan genomgå den, såsom ett förmedlande och sammanhållande element, hvilket aldrig tillåter gången af dramat afbrytas, aldrig intresset svalna. Detta röjer å ett lysande sätt ej blott d-n utmärkte tonKonstnären, utan ock den snillrike tänkaren, den måmgsidigt bildade mannen. Sålunda skildrar schwerzots originella rytm, dess fantastiska instrumerntering, med verklig magisk illusion elfvornass dans och lek samt feeriet vid Oberons ochi Titanias luftiga hof.. Detta nummer föregår aandra akten. Intermezzot, som följer efter demna akt, antyder den labyrint af missförstånd,, som uppkommit mellan de båda älskande paren, till följd af det spratt som Puck spelat dem, samt fortsätter tillika handlingen musikaliskt, genom att beskrifva Hermias sölkande i skogen efter Lysander, med hvilket akten slutar. Detta antydes genom blåsinstrumenternas korta fraser, som imitera hvarandra, samt genom violinernas oroliga tremolo. Denna sats öfvergår sedan vid tredje aktens början till en teckning af handtverkarms groteska upptåg, som antydas genom er humoristisk fagottsats. Notturnot med si intagande valdthornsmelodi inleder fjerde akten, och skildrar Titanias slummer samt hennes fantastiska herdescen i denna akt. Bröllopsmarschen, som antyder Theseus förmälniing med Hippolyta, föregår femte akten; vidl fortissimot uppgår ridån och bröllopståget imträder på scenen. Utom dessa instrumentalnummer innehåller musiken flera melodramer m. m. samt en elf-visa med kör. Mendelssohn författade detta arbete år 1843, på anmodan af konungen i Preussen, som för första gången lät uppföra det helia på hofteatern i Potsdam, hvarefter det öfwergick till Tysklands flesta större teatrar. Samtliga instrumentalnumren, som erbjuda betydliga svårigheter, utfördes med utmärkt vård, både hvad ensemble och nyans vidkommer. Vi vilja för öfrigt betrakta upptagandet af denna musik såsom ett gynnande förebud till det herrliga och i sin väg enda dramats framställning på svenska scenen. Gifvet efter Hagbergs ötfversättning, med Mendelssohns musik och en värdig uppsättning, kan det ej förfela att väcka de lifligaste sympatier. Tills vidare skulle säkert mången konstvän önska ett återupptagande af musiken vid tillfälle, då äfven elf-visan med kör ckulla mad för4.1 , Öå a