att man i Christiania med visshet vet, ati denna ytterligare inskränkning verkligen skal ega rum och att ordres derom redan ankommit till kommendanterna i Christiansand och Flek. kerö, samt att den norska hufvudstadens all mänhet till följe deraf befinner sig i en ängslig spänning; att Storthinget rörande denna sak hällit flera hemliga möten och beslutat att i första sam mankomsten efter päsk kalla för sig chefen för norska armö departementet och begira upplysningar i ämnet; och att sluthgen norska regeringens kdamö ter, hvilka, med undantag af den nyssrämnde departementschefen, icke erhållit kännelom om förbällandet, vändt sig med underdänig hemställan till konungen, att han mätte lemna nationen sädana upplysningar, som kuma af. lägsna den oro, som intagit sinnena. De båda största Christianiatidningarn: iakttaga i detta ämne, såsom vid några föregående tillfä len på den sednastetiden, en dip!omatisk tystnad. Morgenbladet, hvars spiritus rector för närvarande är president i Ode:sthinget , omnämner ej eller Storthingets hemliga förhandlingar härom med ett enda ord. Christianiaposten, åt hvars hedervärda karakter och sjelfständighet vi göra full rättvisa, är dock alltför nära lierad med åtskilliga guvernementala kretsar, för att kunna uttala sig oförbehållsamt häröfver, och yttrar endast, att den tills vidare icke finner anledDing att närmare orda om föremålet för Storthingets hemliga möten. Deremot innehåller Christianiabladet Krydserenn en artikel i ämnet, som vi här nedan In extenso m: ddela: Tyska blad tala redan om den efter all sannolikhet sednare tillfogade klausul i neutralitetsakten, som går ut på, att blott 4 fremmande krigsskepp få närma sig en af de förenade rikenas fästningar. Men nu skulle det dock vara besynnerligt om det norska folket skulle vara det sista som finge underrättelse om den kanske till ytterst vigtiga händelser ledande klausulens tillvaro och om det skull bli bekant med densamma genom fremmande länders blad. Ännu besynnerligare måste det förekomma allmänheten, att hvarken regering eller Storthing rörer så mycket som en hand. för att upplysa en sak som af landets förnämsta blad blifvit betecknad såsom en lifsfråga Vi kunna nu en gång icke få någonting annat i vårt hufvud, än att vi lefva i ett offentlighetens land och att det skadar långt mera än det gagnar att hålla hemligt hvad som kan gripa in i folkets vigtigaste intres:sen. Om statsstyrelsens gång vore grundad på en absolut hemlighetsprincip, så skulle vi medgifva, att ett dylikt förhemligande: vore berättigadt — statsformen vore då despotisk. Men denna hemlighetsfullhet är alldeles stri.dande mot hela den samhällsordning, som utvecklat sig af den grundlagens anda, som man eljest alltid åberopar, när man vill gifva sin mening en oomkullstötlig bevisningskraft. Vi tro, att det är i högsta grad skadligt för det anseende en nationalförsamling harsåsom sådan, om den för mycket ger sig in på att deltaga i denna styrelse för slutna dörrar. Storthinget är nationens representant, den lagligen och offentliger erkända organen för den förnuftiga folkviljan, och har nödig moralisk styrka såsom sådan endast under den förutsättning, att det verkar inför folkets ögon. Stänger det sig sjelf inne, så utestängeer det sig på samma gång från folket och dlå har det naturligtvis icke längre någon bettydelse såsom folkrepresentation. Det blir med hvarje dag allt mera klart för folket att det är sjelf:styrande och derföre bör och skall veta hvad de män det satt vid styret företaga till dess bästa. Här herrskar icke längre någon skygghet för att meddela folket hvad det bör veta, en skygghet, som alltid är en följd af ett despotiskt regeringssätt. Till och med om man vill låta den s. k. diplomatiska grannlagenheten gälla och regering, storthing och press vara eniga om att betäcka saken med tystnadens slöja, just så som nu är fallet, så låter detta icke praktiskt utföra sig. Diet har alltid visat sig. att dessa s. k. hemliga historier varit bekanta ända till de minsta detaljer för hufvudstadsboarne. Men det synes dock högst besynnerligt, att hela det öfriga landet skall hållas i okunnighet om hvad en hel stad får veta. Det är något som representanterna från det öfriga landet på det kraftigaste skulle protestera emot. Det är dessutom klart, att saken i bref härifrån anförtros åt annorstädes boende, under stränga tysthetslöften naturligtvis och med många mystiska omsvep, som då saken åter berättas vidare gör den ännu mera gåtfull och tillägger den en ängslande vigtighet, som den måhända icke har. Och om vi så allesammans känna saken, är det icke då ytterst löjligt, om hela folket går och säger: st! åt sig sjelf med en hemlighetsfull min? Det tager sig illa ut för det öfriga landet, att icke hufvudstadspressen vågar tala om eller behandla en sak, som hvarje menniska på gatan talar högt om. Det bevisar, att den antingen är beroende af regeringen eller af Storthinget, och ingendera bör pressen vara. Den är en makt för sig sjelf, liten eller stor, usel eller inflytelserik, det kommer alldeles an på den self. Den talar till folket och söker inverka på det i sin riktning liksom regering och Storthing i sin, den står alldeles oberoende vid sidan af dessa och existerar strängt taget blott i detta oberoende. Storthinget kontrollerar regeringen, men folket skall genom pressen kontrollera Storthinget. Stänger det sig inne, så har det något att göra och säga, som folket icke får veta, och då är det, som pressen träder till och öppnar litet på dörren, så att nationalförsamlingen icke skall qväfva sig sjelf, utan få frisk luft. Folket vill alldeles icke veta a! två regeringar, en som består af konung och statsråd och en som består af 107 mäm, som hviska inom slutna dörrar. Om det: skall bli skick och bruk att leda sakernas gåång efter principen för hermetiskt slutna fösdoämnen, så skola vi då åtminstone göra alllt hvad vi kunna för att strida emot, så att det icke skall bli en löjlighet hvar gång en storthingsman påstår, att han talar i folkets namn. Vi lefva i ett fritt land; i den öfvertygelsen äro vi uppfödda; hvad skall då en slik fag tvuvetnad anmh rädsla för Aaffantkliahaetan ha