att man i Christiania med visshet vet, ati
denna ytterligare inskränkning verkligen skal
ega rum och att ordres derom redan ankommit
till kommendanterna i Christiansand och Flek.
kerö, samt att den norska hufvudstadens all
mänhet till följe deraf befinner sig i en äng-
slig spänning;
att Storthinget rörande denna sak hällit flera
hemliga möten och beslutat att i första sam
mankomsten efter päsk kalla för sig chefen
för norska armö departementet och begira upp-
lysningar i ämnet;
och att sluthgen norska regeringens kdamö
ter, hvilka, med undantag af den nyssrämnde
departementschefen, icke erhållit kännelom om
förbällandet, vändt sig med underdänig hem-
ställan till konungen, att han mätte lemna
nationen sädana upplysningar, som kuma af.
lägsna den oro, som intagit sinnena.
De båda största Christianiatidningarn: iakt-
taga i detta ämne, såsom vid några föregå-
ende tillfä len på den sednastetiden, en dip!o-
matisk tystnad. Morgenbladet, hvars spiritus
rector för närvarande är president i Ode:s-
thinget , omnämner ej eller Storthingets
hemliga förhandlingar härom med ett enda
ord. Christianiaposten, åt hvars hedervärda
karakter och sjelfständighet vi göra full rätt-
visa, är dock alltför nära lierad med åtskil-
liga guvernementala kretsar, för att kunna
uttala sig oförbehållsamt häröfver, och yttrar
endast, att den tills vidare icke finner anled-
Ding att närmare orda om föremålet för Stor-
thingets hemliga möten.
Deremot innehåller Christianiabladet Kryd-
serenn en artikel i ämnet, som vi här nedan
In extenso m: ddela:
Tyska blad tala redan om den efter all
sannolikhet sednare tillfogade klausul i neu-
tralitetsakten, som går ut på, att blott 4 frem-
mande krigsskepp få närma sig en af de före-
nade rikenas fästningar. Men nu skulle det
dock vara besynnerligt om det norska folket
skulle vara det sista som finge underrättelse
om den kanske till ytterst vigtiga händelser
ledande klausulens tillvaro och om det skull
bli bekant med densamma genom fremmande
länders blad. Ännu besynnerligare måste det
förekomma allmänheten, att hvarken regering
eller Storthing rörer så mycket som en hand.
för att upplysa en sak som af landets för-
nämsta blad blifvit betecknad såsom en lifs-
fråga Vi kunna nu en gång icke få någon-
ting annat i vårt hufvud, än att vi lefva i ett
offentlighetens land och att det skadar långt
mera än det gagnar att hålla hemligt hvad
som kan gripa in i folkets vigtigaste intres-
:sen. Om statsstyrelsens gång vore grundad
på en absolut hemlighetsprincip, så skulle vi
medgifva, att ett dylikt förhemligande: vore
berättigadt — statsformen vore då despotisk.
Men denna hemlighetsfullhet är alldeles stri-
.dande mot hela den samhällsordning, som ut-
vecklat sig af den grundlagens anda, som
man eljest alltid åberopar, när man vill gifva
sin mening en oomkullstötlig bevisningskraft.
Vi tro, att det är i högsta grad skadligt för
det anseende en nationalförsamling harsåsom
sådan, om den för mycket ger sig in på att
deltaga i denna styrelse för slutna dörrar.
Storthinget är nationens representant, den lag-
ligen och offentliger erkända organen för den
förnuftiga folkviljan, och har nödig moralisk
styrka såsom sådan endast under den förut-
sättning, att det verkar inför folkets ögon.
Stänger det sig sjelf inne, så utestängeer det
sig på samma gång från folket och dlå har
det naturligtvis icke längre någon bettydelse
såsom folkrepresentation. Det blir med hvarje
dag allt mera klart för folket att det är sjelf-
:styrande och derföre bör och skall veta hvad
de män det satt vid styret företaga till dess
bästa. Här herrskar icke längre någon skygg-
het för att meddela folket hvad det bör veta,
en skygghet, som alltid är en följd af ett
despotiskt regeringssätt. Till och med om
man vill låta den s. k. diplomatiska grann-
lagenheten gälla och regering, storthing och
press vara eniga om att betäcka saken med
tystnadens slöja, just så som nu är fallet, så
låter detta icke praktiskt utföra sig. Diet har
alltid visat sig. att dessa s. k. hemliga hi-
storier varit bekanta ända till de minsta de-
taljer för hufvudstadsboarne. Men det synes
dock högst besynnerligt, att hela det öfriga
landet skall hållas i okunnighet om hvad en
hel stad får veta. Det är något som repre-
sentanterna från det öfriga landet på det kraf-
tigaste skulle protestera emot.
Det är dessutom klart, att saken i bref
härifrån anförtros åt annorstädes boende, un-
der stränga tysthetslöften naturligtvis och med
många mystiska omsvep, som då saken åter
berättas vidare gör den ännu mera gåtfull och
tillägger den en ängslande vigtighet, som den
måhända icke har. Och om vi så allesam-
mans känna saken, är det icke då ytterst löj-
ligt, om hela folket går och säger: st! åt
sig sjelf med en hemlighetsfull min?
Det tager sig illa ut för det öfriga landet,
att icke hufvudstadspressen vågar tala om el-
ler behandla en sak, som hvarje menniska på
gatan talar högt om. Det bevisar, att den
antingen är beroende af regeringen eller af
Storthinget, och ingendera bör pressen vara.
Den är en makt för sig sjelf, liten eller stor,
usel eller inflytelserik, det kommer alldeles
an på den self. Den talar till folket och sö-
ker inverka på det i sin riktning liksom re-
gering och Storthing i sin, den står alldeles
oberoende vid sidan af dessa och existerar
strängt taget blott i detta oberoende.
Storthinget kontrollerar regeringen, men fol-
ket skall genom pressen kontrollera Storthin-
get. Stänger det sig inne, så har det något
att göra och säga, som folket icke får veta,
och då är det, som pressen träder till och
öppnar litet på dörren, så att nationalförsam-
lingen icke skall qväfva sig sjelf, utan få
frisk luft. Folket vill alldeles icke veta a!
två regeringar, en som består af konung och
statsråd och en som består af 107 mäm, som
hviska inom slutna dörrar. Om det: skall
bli skick och bruk att leda sakernas gåång ef-
ter principen för hermetiskt slutna fösdoäm-
nen, så skola vi då åtminstone göra alllt hvad
vi kunna för att strida emot, så att det icke
skall bli en löjlighet hvar gång en storthings-
man påstår, att han talar i folkets namn.
Vi lefva i ett fritt land; i den öfvertygel-
sen äro vi uppfödda; hvad skall då en slik
fag tvuvetnad anmh rädsla för Aaffantkliahaetan ha