nr rr rr——————
ÖFVERSTE STOBERE
HOLSTEINSKA PARTIET.
— Hvilka barnsligheter! — sade hon med en röst,
i hvilken ej den minsta darrning kunde förmärkas.
— Huru? — utbrast konungen.
Regina såig på honom med ett uttryck af mästerligt
spelad förvåming.
— Det måtte väl vara ett skämt — sade hon. — Ers
maj:t, hvem har skrifvit detta bref?
Fredrik sitndsade. — Kunde det vara möjligt? En så-
dan förställning vore ju icke ens tänkbar.
— Det är ju din hand, Regina, och hvad mera är:
ditt sigill.
— trs maj:t tycks ha glömt någonting, hvarom v
under den si:sta processen mot Stobee tyvärr kommo un-
derfund.
— Och det vore?
— Att stilar kunna efterapas och sigiller eftergöras.
— Du nekar således att ha skrifvit detta bref?
— Har då ers maj:t verkligen på allvar trott att jag
skrifvit det... välan, då drager jag mig för evigt till-
baka. Med blödande hjerta skall jag återvända till min
fordna ringhet, då ers mast icke vidare har samma för-
troende till mig som förr ... då ers maj:t mera tror på
mina fienders bedrägerier, än på min egen ömhet...
Det återstår mig då endast att söga farväl... farväl för
evigt! -
Hon kastade sig för konungens fötter och utbrast i
tårar. . .
— Stig upp, Regina... för Gods skuld, jag tror
dig! — ropade Fredvuk, i det han kastade sina armar
om heunes lif — stig upp, älskade flicka! jag behöfver
ivga vidare Ibevis ... Se här!
lan tog brefvet och ret det i tusen bitar.
-- Är du nu nöjd?
— Nej — sade Kegina, med blistrande ögon — jag
måste veta hvem som lewmnat detta bref i ers maj ts hän-
der. Jag fordrar det, sire!
— Nåväl! din fordran är rättvis . . . Emerentia...
) Se A.B. N:is 53, 55 67, 59, 51—63, 68, 70, 72, 73, 76 T7
och 80,