nedrifva, en flyttning att göra, en farkost att lasta, gå då till kasernen. Ryska soldaterna färo rikets första dagsverkare, dess arbetsträlar par preference. De skola arbeta på lif och död för er, och om ni, såsom lön för deras arbete, ger dem några kopek, några glas dåligt bränvin, skola de kyssa er hand. Servilism invertes, servilism utvertes, alltid servilism, sådant är ryska soldatens lif. Huru skulle man dessutom kunna hoppas att träffa hos soldaten hvad som felas officerarne? Har Ryssland väl alltsedan Suwarow att nämna en enda general af något verkligt värde? Man prisar, det är sannt, marskalk Paskewitschs höga talang; men de som haft tillfälle att bilda sin öfvertygelse efter något Jannat än de officiella rapporterna, veta hvad man bör tänka om denna konventionella storhet. Ingenting är så elastiskt, så medgörligt, som en ukas. Har man icke sett Nikolaus år 1843 på en gång utnämna 100 generaler, hvaraf 30 generaler en chef? Har landet derföre trott sig begåfvadt med hundrade utmärktheter mer? Det förhåller sig med guldepåletterna, hvilka czaren utdelar åt sin armå, på samma sätt som med de kors och diamanter, hvarmed han pryder sina embetsmäns bröst: maktens charlataheri narrar ingen. De vackraste band i verlden skulle icke kunna tvinga allmänna tänkesättet att se en verklig förtjenst der hittills endast alldaglighet och oförmåga blifvit varsnade. . Jag upprepar det, förgäfves skulle man i den nuvarande ryska armeen söka ett verkligt illustert lysande svärd. Det existerar icke inom kejsarriket något som skulle kunna bidraga att bilda ett sådant: hvarken kärlek för äran, eller patriotismens hänförelse, eller karakterernas styrka, eller själens ädelhet, eller det som sätter kronan på alla dessa höga egenskaper, militärandan. Det är sannt att Ryssland, till ersättning derför, stöder sig på sin sekelgamla ärelystnad, sin ursinniga passion efter eröfringar, och att det, från höjden af vunna framgångar, djerft trotsar verlden. Men jag påstår bestimdt, att Ryssland i militäriskt hänseende icke mer är hvad det fordom varit. Kan väl dessutom äregirigheten, vore den aldrig så brinnande, ersätta härförare-snillet? — Bäfvan för kolossen må upphöra: det är tid att mäta honom med kallblodighet och att icke mer taga för metall hvad som ej en gång eger lerans fasthet. Ett af de väsentligaste attributer för en armåchef är vetenskapen. Men på hvad punkt stå, 1-detta hänseende, de ryska officerarne? Låtom oss höra en man, som sett Ryssland på nära håll och hvars omdömen, oaktadt deras stränghet, betraktas af ryssarne sjelfva såsom egande i allmänhet en oklanderlig noggrannhet. De ryska officerare, som eftersträfva befordran i sitt yrke, veta ganska väl att de dertill hafva snabbare och verksammare medel än att gifva sig mödan att studera krigskonstens principer eller att förbereda sig till den befordran de eftersträfva. Likväl subordineras icke, såsom händelsen är i andra länder, befordran under de adeliga intresse nas inflytande; tvertom, kejsaren tyckes till den grad hafva lagt på hjertat att undvika all nepotism af detta slag, att man skulle kunna tro hans mening vara att än mer förödmjuka denna redan betydligt sjunkna del naf adeln; officerare af förnäma familjer hafva mer svårighet att stiga genom sina generalers ynnest, och straffas för den minsta förseelse mot militärdisciplinen strängare än de af längre börd., Dock, den rikedom, som i Ryssland ofta åtföljer börden, skaffar dem ersättningsmedel; aden gyllne nyckeln öppnar indirekt vägen till abefordran, och drager ett täckelsc öfver många felsteg. En general eller öfverste låter aldrig fela undseende mot eller godt vittnesbörd om de subalterner eller kadetter, som till enorma pris köpa af dem utslitna eller dåliga hästar. Samma skäl gör att examina endast äro tomma formaliteter. Storfurst vMichael brukade sjelf examinera hvarje kadett eller frivillig, som eftersträfvade officersepåletten; men hans stränga undersökningar rörde endast hållningen och ridfärdigbeten, så att hans fullkomliga bifall. lätt kunde, genom dessa tvenne saker, vinnas af en man, som på sin höjd var duglig till korpral.n De unga ryssarne stiga icke till häst oftare än tjensten fordrar eller i ridskolan, hvarföre deras färdighet också är föga lysande, oakatadt den stora möda deras chefer göra sig. Fordom användes de mest burleska medel för att narra storfursten vid dessa parader. Somliga kadetter läto fastlimma sina skinnbyxor vid sadeln; andra läto dervid fästa sina stöflar, för att mindre lätt falla af. Men då storfursten stundom befalde dem stiga af, upptäcktes bedrägeriet och han blef sedermera svår att lura. Angående den intellektuella undervisningen, är examen mindre svår, då man anhåller derom på ett passande sätt. Vi kände en officer, som åstundade erhålla en syssla vid artilleriet. Man sade honom att han borde hos den general, som hade sig ålagdt att examinera, anhålla om ynnesten af några lektioner; generalen bjöd honom ;å frukost med champagne, och tog slutligen ganska lugnt den summa af tusen rubel som hans elev med darrande hand lade på bordet uti ett skönt kuvert. Det här — sade generalen sedan de slutat buteljen — är tillräckligt för en lektion. Och huru många — sade kadetten — tror ers exc. att jag ännu behöfver? Tre till, då skall ni vara i stånd att med utmärkelse genomgå er examen. vOch ers. exc. tror icke att en lektion kunde vara tillräcklig? Det beror på er. Den unge mannen begagnade sig af denna vink och inneslöt tre tusen rubel uti en biljett. Följaktligen blef han, när stunden var kommen, förklarad ganska skicklig, och erhöll sin syssla., 7) Sådana äro officerarne vid landtarmen. — Man kan åtminstone säga lika mycket om flottans officerkör. Efter en obetydlig studieo pA : o kure AnRh några manlivctrar I mactarna An2 Antt