BLANDADE AMNEN.
(Insändt.)
Efter åskådandet af hr Dahlqvists spel i
; 7: Lucidor. :
Vet du val hur än om himmelsk fröjd,
Än om jordisk lager skalden drömmer?
Hur han störtas från sin kärleks höjd?
Hur man skeft och omildt honom dömmer?
Hur att bringa hvarje like tröst
A-dess sorg, han utan tvekan ilar,
Dä man riktar: mot hans eget bröst
Afundens och hatets hvassa pilar?
O, då känner du det tysta qval
Henom tär, och som ej se, ej höra
Dagen fär; om smärtor utan tal
Hyiskar helst han blott i nattens öra;
Hur han tynar; tröttnar småningom
Niddetljumma eller falska nitet,
Vid delmånga mörka ränker, som
Outtröttligt spinnas utaf splitet;
Hur dep honom förr sä kära säng
Sig förvandlar till et tvång, en pina;
Hur;hans vänners krets blir mera trång;
Hur mot honom nödens furier grina;
Hur den himlaeld snart flämtar matt —
Nyss så skär och klar — och dystert glöder:
Deny:som förr till mängen .qvalfull natt
Bringat ljus, blott tär och tyst föröder. —
Stundom dock den elden bryter ut
Genom fängslet, men det ljuset milda,
Som den fordom spridde — det är slut! —
Flammar bloit i lägor hemska, vilda.
Först i skaldens sista timma sen,
DE till högsta flygt hans vingar sträckas,
Sträålar elden i sitt ursprungssken,
Att ej mer af verldens ondska släckas.
Vill du denna skaldens strid väl se,
Ren vid vaggan outplänligt skrifven
Af hans öde? Dä gå hån och se
Encidor af Dahlqvist återgifven.